Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vättar och vittra
Vittrorna voro mindre än trollen och större än älvorna. Men det måtte ändå ha varit samma väsen. Ortens benämning på dem: "vittror" "underjordiska" "oknytt" (gemensamt ord för allt mys- tiskt eller det som rörde sig om de underjordiskas tillvaro). Dessa väsen troddes bo under stenar, i jorden, vid fäbodar och i stort sett vid människoboningar, som fanns i skogarna. De lev- de mest i ensamhet. Men jag har hört talas om, att man sett fle- ra vittror på en gång. De kunde hjälpas åt med kreaturen. Då bru- / kade en vittra gå före och locka och en gå efter och driva på. Ty vittrorna hade boskap. Man fick inte bygga över deras bo eller över deras vägar. De hämnades på den, som kommit att bygga i de- ras väg. De kunde både spinna och väva. Det berättades, att de ut- fört sådana arbeten i fäbodarna. De kunde också snickra och köra hästar. Över huvud taget kunde de utföra samma arbeten som männi- skorna. Vittrorna ha uppkommit från Lucifers släkt. De brukade få mat av människorna.
Kungs-bord
Kungs-bord, kalkklippa (på Kappellshamnsvägen) i Lärbro och nära N.O. om landsvägen, omkring 5 aln. långt, 3 aln. 18 tum bredt och 1:4 högt. Folksägnen berättar, att Prins Carl Gustaf år 1652 under sina resor i norr på Gotland, spisat frukost på denna kalkhäll vid landsvägen, hvarför den än i dag af allmogen kallas »Kungs-bård». Det säges också att samme furste under en resa öster på landet då också intagit måltid under ett stort eneträd uti en äng på andra sidan landsvägen midt emot Gammalgarns kyrka. Ferd. Svensson. Den store enen finnes ännu (187?); men föll i stormen d. 16 febr. 1882.
Blåkulla-färd
En knalle kom sent en afton in i en bondgård, hvarest han ändtligen fick låna hus. Under det han på natten vaknade såg han mor i huset (värdinnan) ha' något pussel för sig ute i en »hydda» (liten nisch) vid spisen, hvarur hon snart framtog ett horn — det var vid påsktiden —, smorde sig och sade tyst för sig sjelf: »Upp och ner Ingenstanns ver!» hvarpå hon flög bort genom skorstenen. Knallen, som ville se hvart mor tog vägen, skulle då både göra och säga på samma sätt som hon gjort. Nå, han smorde sig och sade riktigt: »Upp och ner!» men i stället för att säga Ingenstanns, sade han »Allestäds ver!» I alla fall for han också upp i skorstenen; men der inne stötte han mot allestädes — liksom han sagt galet —, och värre blef det när han ändtligen kommit upp ur skorstenen, ty han dängdes mot alla trädtoppar, slogs mot alla kyrktorn, bergstoppar, o. s. v., så att han, alldeles sönderslagen, omsidor kom fram till ort och ställe, som, till hans förvåning och fasa var Blå-kulle! Men der var stort gille, mycket godt folk och bland dem också ganska riktigt »kära mor». Han vande sig snart vid husets seder, tog »till bästar» och hade, eller låtsade ha', roligt nog; men, då gillet var slut och något hvar började laga sig till affärd, bad han mor att hon måtte hjelpa honom någorlunda oskadd hem. Hon bad honom bara klifva på, krökte sig ned och tog sin nye gillesbroder på ryggen; och så kom knallen utan alla knuffar och stötar lyckligen till bygd igen. Men visserligen förlorade han lusten till att fara till »bla-kulls». S. Svensson, Anga. Koncept till V: 63 i R 625: 10, s. 160 (1872). Knallen — låna hus. Kärr:n — smörjehornet ur hyddu: »Uppe o. ner. Ingenstands vèr:» — — Men knallen sad: U. o. ner allestands vèr!» — slog sönder sig i skorstenen, mot alla kyrktorn o. träd; m kom dock fr. t. Bla-k: e, hvarest var kallas; red hem på kärr:s rygg.
Små händer i stenen
Man tror att kyrkor blifvit bygda af Trollen; men ej alltid af de store och dumma Jättarna, som slutligen alltid blifvit narrade af de klokare kristna menskorna — såsom af Sanct Lars och flere; utan äfven att mycket små troll, troligen de Små under jorden, dervid varit menniskorna behjelplige. — Som man vet, äro de fleste Gotlands kyrkorna uppbygda af kalksten, som är en sammangyttring af allahanda små, stundom fingerlika koraller och madreporer, och ibland har aftrycken i stenen af sådana: och som man säger att all sten förr var mjuk, så tror man att dessa fingerlika intryck i stenen äro märken efter det småväxta trollfolkets små händer och fingrar. I Barlingbo kyrkmur i torn-trappan skola sådana märken ännu synas. Herm. Alfvegren, f. 1811 fr. Barlingbo.
»Skipps-dalen» vid Wärp-löse
Ej långt sydost från Wärplöse i Björke är en »svigt» eller lång dal, som kallas »Skippsdalen», derför att der tillförne varit segel-led, der skepp gått fram. Man tror äfven att gården då hetat »Warp-löse», emedan hon, mot bro-byggnad, vakt eller annat åliggande vid segelleden, varit befriad eller »löst» från skyldigheten att »varpa» fram farkosterna derstädes. — Men Allmogen kallar gården alltjemt »Värplöse». And. Stenhoff, Wärplöse i Björke.
Sanct Katarinas Gildes-Hus i Björke
Allmogen kallar det verkligen af gammalt »Sanct Catharinx Gildes-Hus». Deri säges en skatt ligga eller en gås på sju guldägg. När södra ändan refs, blef Bonden som gjorde det sjuk. Nu (1853) är halfva huset eller södra ändan nedrifven. De öfre dörrarne äro nästan högre än de nedre. L. L:n Törnvall, Björksarfve i Björke.
Spinnerskan vid Nyhage-klint
En Bonde gick engång sent om en qväll fram genom skogen med sin yxa på nacken förbi Nyhage-klint vid Tjeldare i Boge. När han då kastade ögonen hastigt opp åt Nyhage-klint, som alltid varit beryktad för att vara ett tillhåll för allt ondt, såg Bonden till sin förskräckelse en stygg kärring sitta ute för berget och spinna, men med guld-ten: hon såg »haplig» ut och med långt utslaget hår. Bonden tog dock mod till sig och helsade: »God afton i Guds namn!» — Men som han sade det, försvann kärringen med spinnrock, guld-ten och allt i Nyhage-klint; och Bonden kom lyckligt och väl hem. Kristen Kristenson, 8o år gammal vid Tjeldare i Boge.
Bysen vid Hejdeby-Ugn
Öster ut från Wisby vid halfmilen ungefär ligger Hej deby Kalk-ugn på Slätt-flisar. När kalkugns-karlarne der en natt hade tändt ugnen och den brann med godt skick, stodo som vanligt ett par af dem och kastade ved in i ugnen och masade om elden med sina långa stänger, och de andra kamraterna lågo inne i stugan vid ugnen och sofvo. — Bäst kalkugns-karlarne stodo så och arbetade framvid ugnen, slog eldslågan så häftigt ut mot dem ur ugns-munnen och de ej kunde bärga sig der för hetta. Och då detta så fortfarit en stund, kom en af karlarne att se uppåt ugnen; och då fick han se att Bysen satt der oppe på högsta muren eller ugnens krans. Då ropade en af dem till Bysen: »Åh, sitter du der; kom heller hit ned och värm dig!» — Snart stod ock Bysen nere vid ugns-munnen och värmde sig; men han gjorde sig dervid så bred och stor att ingen mera kunde komma till ugnen. Då tog samma karl som var särdeles »modänes», brands-staken så eldande röd han var och rännde den bakifrån i Bysen, som nu med en förfärlig jemmer och låt for af till skogs; men hade ej kalkugns-karlen varit så qvick och genast släppt brand-staken, hade han ock fått följa med Bysen. Kristen Kristensson, vid Tjeldare i Boge, omkr. 8o gammal.
Gossen och tråd-härfvan
En gumma bodde inne i skogen och hade en gosse, som en dag gick ner till en liten »wät» der han skulle segla med sitt lilla bark-fartyg; men denna gång såg Gossen till sin förvåning hela vattnet fullt af trådhärfvor och jemväl alla träd fullhängda med dylika grå eller gula härfvor. Men det underligaste var, att en gubbe med långt skägg stod vid stranden och tvättade sina garnhärfvor. Men gossen lät sig ej förtycka, utan sade till Gubben: »Hör nu, Farbror! I kan nog ge mig litet tråd till mitt fartyg, I!» Gubben gaf honom då en hel trådhärfva, och sade till gossen, att han hellre genast skulle bära härfvan hem till sin mor, och ej lägga honom [!] ner på vägen, och tillade: »Härfvan blir allt tung, innan du hinner hem; men skynda dig bara!» Gossen sprang nu genast åt hemmet och härfvan var i början ej tyngre än en annan härfva; men allt som Gossen kom närmare hemmet, blef härfvan allt tyngre och slutligen så tung som sten, så att Gossen knapt orkade den. Och bara gossen med stor möda var kommen inom stugudörren, var hela härfvan förvandlad till baraste guldkedjor — en guldkedja i hvart hvarf ! — Slut. And. Söderdal.
Ben förvandlade till Guld
En Bonde reste engång bort med hästar och vagn för att gräfva skatt i en stenkalm och att ock med detsamma kunna hemköra den väntade skatten. Sedan han gräft sig ned i sten-kalmen, fann han ock verkligen en stor kista, i hvilken till och med nyckeln satt. Han låste opp kistan och fann henne full med gula och hvita ben. Han låste då genast till kistan igen, stoppade nyckeln hos sig och lade sina strumpeband i kors öfver kistlocket, satte så kistan på vagnen, satte sig opp på den samma, och körde i godt mak åt hemmet. Men ju närmare han kom gården, blef lasset allt tyngre, och slutligen så tungt, att hästarne omöjligt längre årkade draga, och då han ändock pådref dem mera, stupade den ena kampen. Då hoppade Bonden i häpenheten af kistan, men rubbade dervid strumpe-banden ur deras kors-liggning, hvarvid i detsamma kistan försvann, och Bonden fick köra hem, utan att få benen, som han visst hoppades, förvandlade till guld. En Gosse, som en dag gräfde dike, träffade i jorden en mängd gula och hvita ben, dem han samlade på en hop och lade sin tröja deröfver; ty man tror, att, då man finner något sådant underligt fynd, man genast skall taga något plagg af sig och lägga deröfver. Emellertid väntade sig nu den enfaldige gossen ingenting, utan gick hem »att få middag», och glömde dervid tröjan qvar på dikes-kanten; men då han sedan på efter middagen kom dit, fann han till sin förvåning alla benen, de gula förvandlade till guld och de hvita till silfver. A. Söderdal.
Pigan och Garnhärfvorna
En piga, som gick i marken för att mjölka, fick se »bryan» uti hagen hel full af gula vackra garn-härfvor och jemväl »tunerna» derijemte full-hängda med dylika. När hon gick hem, tog hon förroskuld en garnhärfva, som hon stoppade ner i sin »lös-lumma» eller »taska», som hängde under förklädet. När hon gått en stund, skulle hon taga upp och se på sitt fynd, då allt var förvandladt till — häst-gödsel! Hon blef då skammandes, och kastade bort hela mörjan. Men när hon kom hem och yttermera skulle tvätta »taskan» ren, fann hon den invändigt helt förgyld och en och annan guldbit liggandes i hörnen. — Slut. A. Söderdal, f. 1827.
Ormar och Guld-kedjor
En piga gick med sin strump-sticka i marken någonstädes uti Garde, då hon fick se en brya, som hon gick förbi, helt full af ormar, och jemväl alla buskar dervid hvimlande fulla af ormar. — Hon »rimlade» då »stick-garn» af sitt nystan, och virade detta omkring en buske och alla de derpå krälande ormar; och derpå gick hon hem. — När hon sedan gick dit ner i marken igen, voro alla andra ormar försvunna; men de, som varit på den omvirade busken, voro nu i stället blefne knippen af stora guldkedjor. And. Söderdal, Rute.
Ormar förvandlade till guld
Då engång en from qvinna gick till kyrkan, fann hon i sin väg en stor mängd ohyggeliga ormar, som lågo hoptals öfver hvarandra och för henne ville hindra vägen till Guds Hus. Men hon tog då, för att få makt öfver Ormarna, hvilka liksom alla andra onda kräk kallas »Skansdjur» eller den Ondes djur, af sig sina begge strumpe-band, hvilka hon lade i kors öfver ormarne, då de bundos så, att hon med frid fick komma vägen fram till Guds Hus. Sedan hon der hört messan med full andakt och återvände samma väg, fann hon alla ormarna förvandlade till guld, hvilket nu blef hennes egendom för hennes tro på kraften hos Kristi kors öfver »Skans-djur» och djefvulens list. — Slut. A. Söderdal, f. 1827.