Transkriberad uppteckning

En knalle kom sent en afton in i en bondgård, hvarest han ändtligen fick låna hus. Under det han på natten vaknade såg han mor i huset (värdinnan) ha' något pussel för sig ute i en »hydda» (liten nisch) vid spisen, hvarur hon snart framtog ett horn — det var vid påsktiden —, smorde sig och sade tyst för sig sjelf: »Upp och ner Ingenstanns ver!» hvarpå hon flög bort genom skorstenen. Knallen, som ville se hvart mor tog vägen, skulle då både göra och säga på samma sätt som hon gjort. Nå, han smorde sig och sade riktigt: »Upp och ner!» men i stället för att säga Ingenstanns, sade han »Allestäds ver!» I alla fall for han också upp i skorstenen; men der inne stötte han mot allestädes — liksom han sagt galet —, och värre blef det när han ändtligen kommit upp ur skorstenen, ty han dängdes mot alla trädtoppar, slogs mot alla kyrktorn, bergstoppar, o. s. v., så att han, alldeles sönderslagen, omsidor kom fram till ort och ställe, som, till hans förvåning och fasa var Blå-kulle! Men der var stort gille, mycket godt folk och bland dem också ganska riktigt »kära mor». Han vande sig snart vid husets seder, tog »till bästar» och hade, eller låtsade ha', roligt nog; men, då gillet var slut och något hvar började laga sig till affärd, bad han mor att hon måtte hjelpa honom någorlunda oskadd hem. Hon bad honom bara klifva på, krökte sig ned och tog sin nye gillesbroder på ryggen; och så kom knallen utan alla knuffar och stötar lyckligen till bygd igen. Men visserligen förlorade han lusten till att fara till »bla-kulls». S. Svensson, Anga. Koncept till V: 63 i R 625: 10, s. 160 (1872). Knallen — låna hus. Kärr:n — smörjehornet ur hyddu: »Uppe o. ner. Ingenstands vèr:» — — Men knallen sad: U. o. ner allestands vèr!» — slog sönder sig i skorstenen, mot alla kyrktorn o. träd; m kom dock fr. t. Bla-k: e, hvarest var kallas; red hem på kärr:s rygg.