Transkriberad uppteckning

En Bonde reste engång bort med hästar och vagn för att gräfva skatt i en stenkalm och att ock med detsamma kunna hemköra den väntade skatten. Sedan han gräft sig ned i sten-kalmen, fann han ock verkligen en stor kista, i hvilken till och med nyckeln satt. Han låste opp kistan och fann henne full med gula och hvita ben. Han låste då genast till kistan igen, stoppade nyckeln hos sig och lade sina strumpeband i kors öfver kistlocket, satte så kistan på vagnen, satte sig opp på den samma, och körde i godt mak åt hemmet. Men ju närmare han kom gården, blef lasset allt tyngre, och slutligen så tungt, att hästarne omöjligt längre årkade draga, och då han ändock pådref dem mera, stupade den ena kampen. Då hoppade Bonden i häpenheten af kistan, men rubbade dervid strumpe-banden ur deras kors-liggning, hvarvid i detsamma kistan försvann, och Bonden fick köra hem, utan att få benen, som han visst hoppades, förvandlade till guld. En Gosse, som en dag gräfde dike, träffade i jorden en mängd gula och hvita ben, dem han samlade på en hop och lade sin tröja deröfver; ty man tror, att, då man finner något sådant underligt fynd, man genast skall taga något plagg af sig och lägga deröfver. Emellertid väntade sig nu den enfaldige gossen ingenting, utan gick hem »att få middag», och glömde dervid tröjan qvar på dikes-kanten; men då han sedan på efter middagen kom dit, fann han till sin förvåning alla benen, de gula förvandlade till guld och de hvita till silfver. A. Söderdal.