Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
I min ungdom hörde jag berättas av gamla människor, att det hade funnits troll vid en plats, som heter ”smörgraven”. Trollen kom till gårdarna och lånade smörkärnan och andra saker. Det var en lång sä- gen om trollen i smörgraven, men jag kan inte erinra mig den nu.
Spinnbjärgs-backe
Uppe i skogen vid Tjeldare i Boge ligger Spinnebjärgs-backe. Dit hade en gosse gått en Söndags-morgon med sin bärskräppa för att plocka »röd-bär». Det var ock då så fullt der med röd-bär att gossen alldrig sett så mycket bär der förr, ej heller på något annat ställe. Men bäst han gick der så ifrig och plockade, ropte någon rysligt från bergen i skogen vid Spinnbjärgs-backe: »Ga haim!» Gossen blef förskräckt; men efter det var så fullt af rödbär, så plockade han ändå. Bäst det var, så ropade det andra gången: »Ga haim!» Men den bär-snåle gossen ville ändå inte släppa det goda bärstället, utan fortfor likväl att plocka. Men då ropades för tredje gången så rysligt ur skogen: »Jag sär, däu skatt ga haim!» att »bärren skudde ga af träi», så att gossen släppte bär-skräppan och allt och flydde hals öfver hufvud hem, och tordes alldrig mer någon Söndags-morgon gå och plocka rödbär på Spinnbjärgs-backe. Kristen Kristensson, vid Tjeldare i Boge.
Boge kyrka
Först var Boge kyrka anlagd på det kulliga Klinteberget vid Klints i Boge; men man hade ej hunnit längre än med grundvalen och skulle börja resa murarna, då trollen refvo ner lika mycket om natten som byggmästarne hunno bygga upp om dagen. Då kunde folket förstå att Trollen och Backeråen i Klinteberget ej ville bli störda af de kristnes kyrkobyggnad; hvarföre de refvo ned det som redan var bygdt, körde all sten derifrån, och bygde så opp Boge kyrka, der hon ännu står. Kristen Kristensson, vid Tjeldare i Boge.
Fisket
I gamla tider fiskades sill vid Vestlands i Vamlingbo; men en kärring der flådde en sill, kastade henne i sjön och »vissto [?] henne med alla de sina bort», hvarefter ingen sill vidare der syntes till. Hans Edmund Åckander, Åckes i Öja, f. 1818.
Spinnerskan vid Nyhage-klint
En Bonde gick engång sent om en qväll fram genom skogen med sin yxa på nacken förbi Nyhage-klint vid Tjeldare i Boge. När han då kastade ögonen hastigt opp åt Nyhage-klint, som alltid varit beryktad för att vara ett tillhåll för allt ondt, såg Bonden till sin förskräckelse en stygg kärring sitta ute för berget och spinna, men med guld-tén: hon såg "haplig" ut och med långt utslaget hår. Bonden tog dock mot till sig och helsade: "God afton i Guds namn!" - Men som han sade det, försvann kärringen med spinnrock, guld-ten och allt i Nyhage-klint; och Bonden kom lyckligt och väl hem.
Den flygande tröjan
Då en Bonde vid Fardume i Rute engång skulle rida hem från Koparfve fick han i »qviarne» vid gården höra ett förfärligt dån och skrik i skogen, och då han kom närmare hemmet fick han se en tröja, som kom flygande i luften med eld efter sig. Vid mötet skrek det till Bonden: »Jag skall klåsa dig!» och försvann sedan in i skogen med förfärligt dån. Men allt detta märkte icke alls hästen. Då Bonden ridit ett stycke längre fram fick hästen se något som ryttaren åter icke märkte eller fick se, så att kampen stegrade sig och frustade och ville ej alls ur fläcken huru Bonden än slog och regerade. Han märkte nu att det var något galet på färde: han läste Fader-Vår och befallde sig i Guds händer och nu ändtligen fick han hästen att gå vidare. När han kommit hem, gick han genast upp på »loftet», der han hade Tyskt bränvin, tog sig en dugtig sup och gaf sig så ned till Hustrun, hvilken han bad känna på bröstet; det var helt vått av svett, hvilket hade kommit af rädslan. — Fast än han hade hört att man icke borde tala om sådant samma dag, talade han likväl om hela äfventyret samma qväll. C. Pettersson.
Sandegårda Mor
Vid Sandegårda i Sande var en Bondhustru, som sjelf var Husbonde och mycket verldsgirig. Engång var hon i träta med en Bonde om ett stycke jord, som ligger vid sjön och heter Strandbacken: hon erbjöd sig svärja vid Tinget på att jorden var hennes; och då Domaren tillstadde det, svor hon vid Gud och allt heligt, att, om det inte var hennes jord hon stått på, så måtte hon alldrig få någon ro i evighet. Nå, hon fick då sin strandbacke, blef än rikare och mera verldsgirig. Men då hon sedan dog, fick hon alldrig någon ro i sin graf, ty hon hade tagit jord hemma i gården och laggt i sina skor då hon svor sig till strandbacken; och derföre får man ännu höra henne vid stort oväder komma flygande öfver skogen nere kring stranden med ljud och skri af en skrämd och jagad gås. Mor Liljegren i Weskinde, f. i Sanda.
Garn-härfvorna
En piga gick engång i »ko-skog», då hon på ett ställe fick se alla buskar öfverhängda med så granna garnhärfvor. Hon tyckte att detta var underligt, ty det var i vilda skogen och långt från någon bygd, der folk bodde som kunde hängt ut så mycket garn. Hon tog dock en trådända af en garn-härfva. När hon kom hem var den — en guldkedja! — Men när hon då skulle gå tillbaka att få mera guld, voro alla garn-härfvor alldeles försvunna. C. Pettersson.
Sten-kärringarne i Bro
I Qvie äng Stain-änget i Bro stå tvenne uppresta flata och ofvantill afrundade stenar, af ett slags mennisko-skapnad, af omkring 3 alnars högd och 13/4 alnars bredd, 8 alnar 4 tum vid marken från hvarandra; och dessa stenar äro af kalk. — Man berättar att tvenne kärringar från Ekes Jule-morgon kommit att träta så hårdt med hvarandra på kyrkovägen, att de glömde den pålysta Helgdags-friden, och slutligen i en okristelig och hetsk ifver bannade hvarandra i sten: deras gudlösa böner blefvo genast hörda; ty de blefvo begge förvandlade i de tvenne kärringformiga stenarna, och stå så der till domedag. — Stenarna stå ungefär kant i kant mot hvarandra i samma riktning: den större eller norra stenen är 3 alnar 14 Tum öfver marken och 1 aln 18 Tum bred vid marken; och den södra är 2 alnar 3 Tum hög och 1 aln 13 Tum bred, samt omkring 9 Tum tjocka — släta på den ena sidan, men skrofligare på den andra eller norra sidan. Lars Lythberg, Qvie i Bro.
Djur-gatan i Sanda
Det säges att 3 karlar på Jule-morgon hade gått ut för att jaga; men att de, för sabbaths-brottet och synden dermed, blifvit med sina hundar förvandlade i sten. — Stället kallas ännu »Djurgatan»; och några stenblock derstädes se verkligen ut såsom skickelsen af folk och djur. Mor Liljegren, född i Sanda. År 1411, säger Strelow, p. 199.
Skogs-rum i Ahlskog
I Ahlskog finnes ett "rum" (vid, öppen plats eller slätt), kalladt "Skogs-rum", på hvilket ligger ett strörre sten-rör. Af "sägdom" vet man, att stenröset kommit dit af den orsak, att, då en kärring engång gjorde Bröllop åt sin dotter, en annan kärring, som ej var bjuden till samma bröllop, i förtreten deröfver plockade en hop sten i sitt förkläde, den hon ämnade lägga för dörren af Brudehuset. Men på vägen dit släppte hon det ena förklä-"stjånnet" (hörnet) ner utanför Hallgårds gat-grind, och spilde sålunda den sten-hopen som ligger der; tog så upp förklähörnet igen och gick vägen fram. Men då hon kom på Skogsrum vid Dikare-backe, small förklä-bandet; och der blef hela stenbördan liggande till lycka för Brud- och Wärds-folket. - Slut.
Nissen och Korset
När pigan stod på vid-backen och plockade spånor kom Nissen och bar fram till henne en kopparkittel med blanka silfver- och guldpengar och grannt gods samt sade till henne: »Ta' så mike däu vitt!» Hon tog då den öfverst liggande klenoden, en präktig tung guldkedja. Och dervid försvann Nissen; ty han ville bara bli af med kedjan, emedan det stod Jesu namn på den, eller på det vidhängande korset. Soph. Svensson, Anga. Koncept till V: 59 i R 625: lo, s. 159 (1872). »Ta' så mike du vitt!» sad' Nissen till pigan, s. stod på vid-backen o. plockade spånor, und. det att han visade en koppar-kittel full n1. gods, s. han burit fram till hene. Hon tog då den öfversta klenoden, en grann guldkedja. Och derm. försvann Nissen; ty dene ville han bli af med, ,emed. det stod Jesu namn på den (kanske på ett litet kors).
»Bjäru»
Bjäru är såsom en groda till att se, men hennes spår i snön äro lika som efter små barnfötter. Till att uppmuntra bjäru till god tjenst, ger man henne mat, vanligen gröt och mjölk, hvilket skall ges henne i gödselhopen. Soph. Svenson, Anga, f. 1845.