Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsråa har de nog talat om att de kunde få se i skogen ibland. Men hon var farlig för hon kunde förvilla folk så att de inte visste vart de skulle. Men en del tyckte hon om och de hade nytta av henne för dem hjälpte hon. De kunde bara behöva gå till skogen med bössan så var det alldeles om det skulle komma djur till dem. Skogsråa kunde förvandla sig så ibland var hon ung och vacker men ibland var hon som den styggaste käring. Hon hade svans också.
Prästen uti Bro-Sten-kalm
En Präst red engång vägen fram förbi Bro-stenkalm åt Bro kyrka till för att hålla mässa. Men som vägen lärer varit osäker för röfvare, var han beväpnad med bössa som han laddat på vanligt sätt. Då han just var på vägen jemte stenkalmen, fick han der inne höra en underlig musik och dans med glädje och stoj upp i taket såsom vid ett gladt bröllop. Prästen förskräcktes; men hade väl ändå velat undersöka förhållandet, derest han hade haft tid; men han måste nu skynda till Gudstjensten i Bro kyrka. Sedan han der förrättat mässan och utdelat Herrans Nattvard, beslöt han på återfärden närmare se efter hvad som kunde påstå i stenkalmen, hvarför han fylde nattvardsvin som så nyss var läst öfver i en flaska, omladdade för all säkerhet sin bössa med sina väst-knappar som voro af silfver, gaf sig åstad och kom snart till sten-kalmen, den han fann öppen och hörde nu åter den glada förunderliga musiken. Han steg dock oförfärad ner prästklädd med flaskan hos sig och bössan i hand, och kom snart nere i kalmen till en stor jerndörr, hvilken stod öppen. Han stälde sig bakom densamma och såg in i den underjordiska salen genom dörr-»sprangen». Han såg då derinne en otalig mängd bröllops-gäster, brud och brudgum, som i yraste glädje, under sång, lek och musik, svängde omkring ett stort silfver-kar, som han tyckte var fullt av öl eller mjöd, och deri små guldmått flöto. Då gästerna dansat en stund, togo de sig en klunk av guldmåtten och så till dansa igen tills de åter drucko. Så fortfor det länge; men nu drog Prästen fram sin vinflaska, tog ur korken och kasta den oförmärkt ner i silfver-karet: och trollen dansade och drucko som förut, men i allt ystrare och högstämdare glädje, och högre skallade musiken. Men då de en stund dansat om och drucket af det sålunda tillblandade mj ödet, blefvo trollen allt mer glädjedruckna, allt vildare tills de slutligen blefvo helt yra och rasande, så att de nu alldeles betagne och förvildade störtade rasande mot hvarandra, slogos, betos och refvo ihjäl hvarandra. Den vilda mördande striden fortfor så länge tills bara en gammal kärring var öfrig lefvande. Kärringen gick då ensam kring och beklagade sig för sig sj elf : »Så länge har jag nu varit här att nio ekar efter hvarandra växt upp ur jorden, åldrats och ruttnat bort, nu skulle min dotter-dotter stå brud, och här skulle blifva ett sådant väsen och en sådan olycka af för mina barn och hela min slägt!» Och nu gick kärringen allt ängsligare kring i den förfärliga bröllops salen för att utforska orsaken till denna olycka; men Prästen som fruktade att hon skulle få se honom, stack varligt fram bössan, laddad med silfver-knapparne, och skjöt så kärringen död på stället. — Och nu blef Prästen ägare till allt godset som trollen under otalda år samlat i Bro-stenkalmen. N. Westman.
Bröllops-bjudaren på Bara-berg
Det skulle engång vara bröllop vid Anderse i Bara. En ung rask dräng hade redan såsom bröllopsbjudare, efter vanlig god bonde-sed, med en lång högtidlig lexa inbjudit hela »bide-laget» inom soknen, och jemväl »utsoknes» slägt och vänner, och kom nu hem åt Anderse förbi Bara-berg. Men vid så hastigt humör och så välplägad som han var, föll det honom in af ungdomligt öfvermod att göra ett besök på Bara-berg, och jemväl inbjuda Backe-råen eller trollen der att infinna sig på det blifvande bröllopet vid Anderse: hvarpå han spårrade sin häst och red flinkt upp på det beryktade berget och radade der upp hela sin ståtliga bröllops-bjudar-lexa. När han slutat denna, kom en liten kärring fram och bjöd honom dricka ur en silfver-kanna; men han försmådde alldeles drycken ur ett så simpelt kärl. Då kom kärringen snart åter fram med ett präktigare dryckes-kärl, en skinande guld-kalk. Bröllopsbjudare[n] tog nu kärlet i sin hand och lagade sig att dricka; men i detsamma slog han innehållet bak öfver hästländen och red så i sporrstreck ned från berget med guldkalken. Kärringen med otaliga andra troll ur Bara-berget förföljde honom då med stort gny och dån i hamn och häl; men han hade en så starksprungen häst, att han dock fick försprång att skynda i gård till Anderse, och stack kalken in i hufvudet på en vedkast. Sj elf störtade han sig af hästen och så hufvudstupa in i stugan och dörren till. Trollen refvo då förbittrade ner hela vedkasten, men vedkastens hufvud hade de ej makt att röra, emedan vedträden der lågo i kors — så att guldkalken fingo de icke; men hästen den »plundererade» de genast och refvo honom i tusende bitar. Emellertid hölls snart derefter bröllopet i Anderse gård med vanlig högtidlighet och glädje; och rofvet från trollen i Bara-berg, guldkalken, stod till heders och skinade på bordet i bröllops-salen. En stor mängd ungdom och folk hade som vanligt samlat sig utanför i bröllopsgården, och »skaffarfolket» och »öltapparen» voro som bäst sysselsatte att bjuda dem till bästa af öl, kaka och brännvin; då skaffaren också bjöd en tiggare som stod bland de andra i folkhopen en gång öl ur en prydlig silfver-bägare. Men tiggaren betackade sig för »skänken»; och sade sig ej vilja dricka om han ej finge hedern att dricka ur den rara guldkalken som stod derinne på bordet — hvarvid han i förstugan, der de stodo, pekade på kalken inne uti bröllops-salen. »Nå», sade skaffaren, »det kan du väl ock få, efter du är så stor af dig!» Men, visk! som tiggaren fick tag i guld-kalken, försvann han med stort gny och brak, och tog stugu-taket med sig och all glädje från bröllops-gården i Anderse; ty det var Trollet uti Bara-berg som så listigt tog den röfvade guldkalken tillbaka! N. Westman.
Singeliten.1
Det var en gång en kärring, som hade ene döttrar, en egen och en styfdotter, som hon var mycket stygg emot. Styfdottern gick, klädd med en liten duk på hufvudet och i sällskap med en liten hund, som hette »Singeliten», hvarje dag i vall i skogen med en ko. Men en dag i skogen, kunde hon inte få reda på sin ko; och medan hon gick och letade efter den, så tappade hon sin duk, och ej långt derefter kunde hon ej heller få se något af sin lilla hund, Singeliten. Då blef flickan fasligt bedröfvad, sprang omkring i skogen och letade hela dagen tills sent på aftonen, då hon var kommen opp på ett högt berg, der hon fick se tre små stugor. Hon gick nu in i den första, och frågade en gammal ful kärring, som satt der: »Har I inte sett något af min ko, min duk och min lilla Hund?» »Nej, det har jag inte», sad' kärringen; »men när du kommit in till mig, så slipper du mig inte så lätt: du skall sopa min stuga och skura mitt golf.» Sedan hon gjort det väl ifrån sig, sade kärringen, att hon nu kunde gå till hennes syster i den andra stugan, så kunde hon der kanske få bättre råd. Nå, flickan gjorde så, och gick in till kärringen i den andra stugan; men fick der intet besked. Utan der skulle hon, utom att sopa och skura, äfven tvätta kärringens kläder. Sedan fick hon befallning att rådfråga hennes syster i tredje stugan. Der gick det på samma sätt i början, men hon fick dertill äfven baka för kärringen, som, sedan allt var väl och till nöjes uträttadt, sade till flickan: »Se här har du en pipa; och bara du blåser i den, så får du igen hvad du förlorat!» Flickan tackade för allt godt och gick. Snart blåste hon nu i pipan, och fick riktigt igen sin ko, sin duk och Singeliten i den villande skogen. Och när hon nu gick glad hem öfver berget, såto de tre kärringarna der, helsade allvarsamt på henne och önskade henne hvar sin gåfva: den första kärringen önskade henne, att hon skulle bli den vackraste flicka på jorden; den andra, att hvar gång hon kammade sitt hår, så skulle guld falla derutur; och den tredje, att rosor vid hvarje steg skulle rinna opp i hennes spår! Hvilket allt ock genast så inträffade. När hon nu kom hem till Styfmodren, fick hon mycket bannor för det hon varit så länge borta; men kärringen förundrade sig snart storligen öfver alla de egenskaper hon under tiden vunnit. Men, sedan flickan nu blifvit tvungen noga beskrifva huru allt gått till, utsände kärringen sin egen dotter med kon, duken och hunden för att vinna än större framgång. Så gick nu kärringens rätta dotter vall i skogen, tappade snart bort duken, så kon, och derefter äfven Singe-liten. Om aftonen fick hon på berget se de tre små stugorna: hon gick nu efter hand in i den första, andra och tredje stugan och frågade — allt hvad [hon] blef befalld att göra gjorde hon illa — — dock fick hon pipan, hvarigenom hon fick igen kon, duken och hunden. Men då hon om aftonen på hemvägen återsåg de tre kärringarna, så puttrade de sins emellan, och den första önskade henne, att hon skulle bli den fulaste och att hvar gång hon talade skulle en groda falla henne ur munnen. Den andra önskade henne, att hon skulle få en räfrumpa midt i pannan; och den tredje kärringen att det vid hvarje hennes steg skulle låta som en fjärt — — hvilket ock allt genast så skedde. När nu den kära dottren kom hem till sin söta mor, blef hon grufligen förskräckt öfver hennes egen gull-doters missöden — men det kunde nu ej mera hjelpas; men hon hatade nu bara sin vackra och lyckliga styfdotter så mycket mera. Emellertid tjente den vackra styfdottrens Bror såsom stall-sven i Konungens Gård. Och en dag stod han och målade ett så vackert qvinno-porträtt på stalldörren, att det högeligen förundrade och intog den unga Konungen, som just då händelsevis gick öfver stall-gården. Konungen frågade då sin stall-sven hvem det var som han der af-tecknat; och denne bekände att det [var] hans syster, som såg så väl ut, ja väl I0 gånger bättre! Konungen sade då: »Om hon blott är hälften så vacker, så vill jag taga henne till min gemål; men ljuger du, så blir du kastad i Djur-gården.» Sedan Konungen med en dyr ed sagt detta inför hela sitt hof, måste stall-svennen genast resa af och med det första föra Systern till Konungens hof. Svennen reste nu hem och omtalde sin kära systers lycka för sin styfmor, som verkligen var elakare än han visste af. Men sin vackra syster fick han ej då råka, utan styfmodren lofvade att hon snart derefter skulle komma med sin dotter till hofvet som Konungen begärt. Kärringen tog nu begge sina [döttrar] med sig på det skepp, som skulle föra dem till Konungens land; men det var hennes egen dotter (Räf-rumpan), som hon utsmyckade till Konungens brud, så grann som möjligt. När nu skeppet kom fram mot Konungens land, stod redan Brodern på stranden och ropade till sin sköna Syster att hon skulle kläda sig på det bästa Konungen till mötes. Men kärringen låddes som hon miss-hört sig och att han sagt att hon skulle kastas i hafvet: sålunda kastade den elaka kärringen sin vackra styfdotter i sjön, der hon genast blef förvandlad till en simmande and; men sin egen dotter, Räfrumpan, förde hon fram till Konungen, som otålig väntade på stranden bland hela sitt hof. Stallssvennen bleknade när han såg detta och Konungens vrede, ty Räfrumpans ohygg[lig]heter kunde minsann ej länge döljas. Men Konungen måste hålla sin gifna kungs-ord och taga Räfrumpan till sin gemål; hvarefter stallsvennen genast blef kastad i djurgården bland lejonen och björnarna. Kärringen blef nu jemte den otäcka dottern uppförd i hofvet; och Singe-liten som hade ingen att »hygga sig till», flydde nu i Konungens kök, der kocken tog vård om honom.2 En afton låg kocken i Konungens kök och sof, och Singeliten satt bedröfvad i spisen; men bäst som det var, kom en liten and roendes in genom rännstens-hålet i Konungens kök, och blef i detsamma förvandlad till den skönaste jungfru. Och hon sade nu bedröfvad till Hunden: »God afton, Singeliten! jag flyter på vattnet som en villande and, min Bror ligger i djurgården — oskyldig är han, Räfrumpan ligger på Konungens arm: Hon kunde hjelpa mig om Hon ville!» Derefter tillade hon: »Hu, jag fryser — har du inte något mat åt mig, Singeliten?» Hunden skaffade henne då hvad han kunde af öfverblifven mat från Konungens bord, så att hon fick äta sig mätt; och nu omtalade hon sina olyckor, och sade att hon blott två aftnar till skulle få återkomma till honom, och sen skulle han ej mera få höra af henne, utan hon skulle i evighet som en villande and flyta omkring på det kalla vattnet. Sist bad hon Singeliten att han skulle skaffa henne en kamm; och när hon då kammade sig, så föll guld ur hennes långa hår hvilket hon bad Singeliten gifva kocken för den goda maten. Och derefter sade hon: »God natt, Singeliten, nu ser du mig inte mer än två gånger till»; förvandlades så till en and igen, och for ut genom rännstenen. Kocken hade under tiden vaknat, sett en skymt af den sköna Jungfrun och dervid äfven hört några ord, hvilket allt högligen förundrade honom. Till nästa afton lemnade kocken mycket god och rar mat framme i köket — — och det gick då på samma sätt, men nu sade den sköna Jungfrun gråtande till Singeliten: »Nu får du blott se mig en gång till och — sen alldrig!» — och försvann såsom qvällen förut. Men kocken, som icke sofvit under allt detta, gick följande morgon opp för Konungen och omtalade allt hvad han sett och hört. Konungen sade då, att han nästa natt sjelf ville ligga nere i köket, och befallte att vakt öfverallt skulle utsättas. Nå, anden kom som vanligt tredje gången, blef förvandlad till den alldra skönaste Jungfru, talade bedröfvad med Singeliten att hon nu alldrig mer skulle återkomma, kammade sig, och skulle så ge sig af för sista gången —; då Konungen sprang opp ur sängen, fattade i den sköna Jungfrun och kallade på vakten. Men då förskapade sig3 den så sköna Jungfrun i alla de förfärligaste djurskepnader, eller till lejon, orm, drake, o. s. v.; dock höll Konungen modigt i henne, tills hon slutligen förvandlades till en ost. Då tog Konungen förundrad osten, skar i ena hörnet, och osten förvandlades plötsligt i en den skönaste jungfru i verlden, men blödde om sitt ena lillfinger. Konungen gladde sig då högeligen och förälskade sig genast i henne, och Singe-liten hoppade lustigt omkring dem. Nu talade den sköna Jungfrun om alla sin lidanden och om styfmodrens trolleri. Man gick genast till djurgården, der ännu stalls-svennen var oskadd bland de vilda djuren, och frälsade honom. Men ännu visste Räfrumpan och hennes mor ingenting af. Då gick Konungen in till Trollkärringen och frågade hvad straff den skulle ha, som gjorde så eller så med sin dotter? »Att köras till döds i spike-tunna» svarade kärringen käckt. »Ja, stig då in», sade Konungen, och kärringen dog ock sålunda. Men Räfrumpan kastade de för vilddjuren, som refvo henne i sig på eviga fläcken. — Nu tog Konungen den sköna Jungfrun till sin kära gemål, hennes bror blef en stor Herre vid hofvet, Singeliten låg hvar dag och masade sig på en guldstickad silkesdyna, och alla lefde lyckliga i många, många år. — Slut. Lovisa Säve.
Smeden i Brunn-hage röret
I Änggarde Brunn-hage i Rone är ett stort sten-rör. En afton i skymningen gick en Bonde der förbi: der rökte då ur röret och han hörde tydligt att någon smidde derinne. P. Ronander. Vid Uggarde i Rone är ett stort sten-rör.
Takstainar Riksdagsman
Man säger att Takstainar var Riksdagsman (!) tre gånger. Andra gången fick han tyg till en rock af konungen. Då han tredje gången var vid Riksdagen och kom upp till kungen, frågade denne honom om han ej fått tyg till en ny rock. »Det som man håller körast», svarade Takstainar, »har man nemast hjärtat!» hvarefter han öppnade ytterrocken; och derunder hade han den nya, granna, han fått af kungen. P. Ronander. Koncept till III: 242 i R 625: 3 (V), s. too (1859). Takstajnar var Riksd:sman 3 ggr. 2:dra gg:n fick han tyg t. en rock af konungen. Då han kom upp 3:dje ggn till Kungen, frågade denne om han ej fått tyg till en rock. »Dä s. m. håller keräst har m. nemest hjärtat.» Öppnade rocken o. derund. hade han den rocken kungen skänkt.
Svalan på »Lukkse-varpå»
Midt i natten vid Mikeli-tiden, då en båt med 2 Bönder låg ensam på Lukkse-varpå (ett fiske-grund vid Rone) kom en svala och satte sig på dricke-byttan i »bak-stamnen». Man tog henne fatt och släppte henne, men hon kom tillbaka och satte sig på byttan igen, der hon hvilade sig en timma. När de då drogo garnen klockan 2 om natten, flög hon sin väg. — Straxt derefter blef det ett fasligt väder med SSO storm och regn och lifs-spel för fiskarena. P. Ronander.
Begrafning norr om kyrkan
En riddare föll af hästen, fastnade i stigbygeln och dog så; men utan presterligt biträde. Derföre begrof man honom norr om kyrkan. — Men på grafven växte upp ett träd med stora blad med stora »bokstafvar»: »Mellan byglen och jorden varder han salig!» — Då blef liket flyttadt till hederligt ställe. P. Ronander. Koncept till III: 286 finnes i R 625: 3 (V), s. 130.
[Prästens stöld]
[R 625: 3 (V), s. I00 (1859), koncept] En Prest hade ss.. student f. hungers skull tagit en bröd-bulle. H:s mor dog, spökade o. frestade Presten (sonen) f. h:s synd; m. då han bekände att han blott gjort för »min hungers skull» —, fick guman ro i grafven. P. Ronander, Rone.
Bonde-Kungen i »Svid-land»
Kungen i Sverige var ung och ännu ogift, men mycket älskad af Bönderna, hvarföre han kallades Bonde-kungen. — Det vardt missväxt och föga säd och oår, men allt för mycket folk i landet. Då höll den unge Konungen ting med Bönderna, och man visste ej bättre råd än man skulle göra utlottning af sextontusen unga, som måste vandra ut att söka sig annat land; men alla menniskor i riket, som voro öfver 60 år gamla, skulle offras och komma i Odens sal; så blef på Tinget beslutadt af folket och Bonde-kungen. När en Bonde, som varit med om detta råd på Tinget, kom hem och omtalade det för de sina, sade hans dotter: »Far, om jag hade varit på Tinget, hade jag gjort det bättre och gifvit kungen bättre råd än I!» — »Hvad då?» sade Bonden. »Jo», svarade dottern, »jag skulle rådt kungen, att heller sätta sig i gäld för att låna spannemål från andra land för två års tid till brödföda, dertill skaffa sig 16,000 hackor1, hugga ned skogen, bränna stora 'svid-land' (svedje-land), odla jorden och dertill ännu låna sig 16,000 'gauknar' (göpnar) säd och sedan utså det; så att både unga och gamla kunde lefva!» — Bonden tyckte att dottrens råd var så klokt, att han sände bud om detta till Bondekungen. Denne svarade med budet och befallde, att bondens dotter genast skulle komma till honom; men hon skulle dervid vara hvarken klädd eller oklädd, icke gående ej heller åkande, ej i ny och ej i nedan, hvarken om dagen eller om natten (hvarken med, ej heller utan sällskap). Nå, Bondens dotter lagade sig genast i ordning att fara till Kungen: hon »sålkade» ihop ull mycket löst och spann deraf ett nät, som hon tog på sig, lade begge knäen på en kälke, den en get-bock drog, och hvilade tillika sina armar på bockens länd, hafvande med sig trenne harar; och slutligen passade hon det så att hon nalkade[s] kungens gård just mellan ny och nedan och i sjelfva dagningen. Men nu kom mot henne en arg hund, tillvand att döda folk: hon släppte då den ene haren. Hunden förföljde nu haren in i skogen, så att Bondens dotter då fritt kunde färdas vidare fram. Men snart mötte henne åter en annan arg hund; men hon släppte då den andra haren, hvilken den andra hunden »jog» efter: och hon drog nu vidare allt till kungens gård ohindrad; ty då man förlorat de två förra hundarna, ville man ej ock mista den tredje. — Nu hade konungen nog pröfvat hennes förstånd, alla vilkoren vid hennes resa voro fullgjorda till nöjes och hon blef väl emottagen. Konungen hörde nu hennes visa råd och antog alla hennes förslag. Och snart blef nu skogen nedhuggen, 16,000 hackor sattes i gång, stora »svid-land» (svedje-land) uppkommo öfver allt, der på 16,000 »gauknar (göpnar) säd utsåddes, och hela landet blef efter hand odladt genom att »brännä Svid», så att den unge Bonden-kungen hvarken behöfde förjaga sitt rikes ungdom eller uppoffra de gamla. — Deraf fick hela riket heta »Svid-land», »Svaiden», Svia-land eller Sve'rike; och slutligen tog den unge Bonde-kungen bondens kloka dotter till drottning. Per Mikk:n Gullgarde, Ol. L:n Mals och P. Ronander, Rone. Koncept till III: 287 i R 625: 3 (V), S. 130 (1859). Bonde-kungen i Sverige var ogift; föga säd m mkt folk, så att utlottning måste ske af 16,000 unga, s. skulle bort att söka sig land; men alla öfver 6o år skulle offras o. koma i Odens sal: så beslöt folket m. sin Bonde-kung på Tinget. — När en Bonde, s. var m. om detta råd o. talade om det f. sin dotter, sade hon: »hade jag varit på Tinget, hade jag gjort det bättre o. gifvit Kungen bättre råd. »Hvad då?» sade B:n. »Jo, K:n skulle sätta sig i gäld för spanmål från andra land för 2 år, skaffa 16,000 hackor, o. dessutom 16,000 gauknar säd till att så; m lånesäden skulle vara till bröd under de 2 åren, hugga ned skogen, o. odla landet, så att båd' unga o. gamla kunde lefva!» — B:n sände K:n bud om detta; o. K:n befalde då att flickan skulle koma til höö, m hvarken klädd ell. oklädd, icke gående ej heller åkande, icke i ny, icke i nedan o. icke om dagen ej heller om natten. — Nu sålkade flickan ihop ull mkt löst, spann deraf ett nät, s. hon tog på sig, lade begge knäen på en kälke o. armarna på länden af en getbock, s. drog, o. kom så till Kungen mell. ny o. nedan, just i dagningen, o. hon hade 3 harar in. sig. — En arg hund, tillvand att döda folk, kom mot hene: hon släppte ut haren o. hunden for eft. höö i skogen. Hon gick närmare K:ns borg. Då kom d. 2:dra hunden. Hon släppte d. 2:dra haren — — på sää vis. D. 3:dje hunden ville m. då ej våga ut; ty nu hade K:n nog pröfvat hen:s f.stånd. Nu blef hon mot- tagen o. fick nåd, samt sade sitt råd, det K:n antog: nu blef skogen huggen, 16.000 hackor i gång, stora svedje-land öfver allt = att bränna Svid-land, och nu odlades Landet, s. deraf fick heta Svaiden ell. Svid-land = Sverige. K:n tog henne till sin gemål.
Gutarnas vandringar
En gång var det allt för mycket folk på Gotland, så att man såg sig tvungen att göra utskrifning (utlottning) bland de unga, som måste flytta bort från Landet. — Förmannen för den utvandrande ungdomen var från Garde och hette Gardman. Han slog sig in i Ryssland, vann landet och kallade det Garda-riket och folket Gard-männ eller Gårda-männer. P. Ronander. Koncept till III: 282 i R 625: 3 (V), s. 129 (1859). För folkmängden på Got:d blef utskrifning (utlottning); ungd:s förman var fr. Garde, hette Gardman, slog sig in i Ryssland, vann landet, s. sed. kallades Garda-riket o. folket Gard- 1. Gårdamänner.
Uggarde-Höfdingen
Vid Uggarde i Rone är ett stort sten-rör, som kallas »Uggarde Store Röire'» (»Ugg-garde» betyder en »sten-vasst», som går ut i sjön). — Der i gården bodde fordom en stor höfding, som, vid krigstider, då han hade mycket folk samladt, mellanåt sysselsatte dem med att »rydda av jårdi» för odlingar. Han anlade ock med stora gråsten en väg (som dock ej blef full-färdig) upp åt Väinare från gården, som ligger sidt. — Det intager ett lops-land och är 10,12 alnar högt. P. Ronander. Af 210 eller 220 alnars omkrets och 14 eller 15 alnar högt. Kalla Store-Rör eller Ugger-Rör. Hilfeling, I: sid. 47. Koncept till III: 248 i R 625: 3 (V), S. 104 (1859). Uggårde Store Röire' (stenrör) intager i lopsland o. är 10,12 alnar högt. Vid U. bodde en stor höfding, s., und. krigs-tider, då han hade mkt folk samladt, sysselsatte dem m. att »rydda åv jårdi» för odlingar. Han anlade m. stora gråsten en väg från gården (s. ligger sidt) upp åt Wäinare; men blef ej fullfärdig.
Domare-boställe
Fordom har varit Domare-boställe vid Dombre i Rone (som väl deraf fått namnet), nemligen uti Dombre »håi-garden», en äng. P. Ronander. I 'alårr Läi'stu-akår är en sten-sättning i ring, der det varit domarsäte. P. R. (Se vidare andra gårdar, som heta Domararfve.)