Transkriberad uppteckning

Det var en gång en kärring, som hade ene döttrar, en egen och en styfdotter, som hon var mycket stygg emot. Styfdottern gick, klädd med en liten duk på hufvudet och i sällskap med en liten hund, som hette »Singeliten», hvarje dag i vall i skogen med en ko. Men en dag i skogen, kunde hon inte få reda på sin ko; och medan hon gick och letade efter den, så tappade hon sin duk, och ej långt derefter kunde hon ej heller få se något af sin lilla hund, Singeliten. Då blef flickan fasligt bedröfvad, sprang omkring i skogen och letade hela dagen tills sent på aftonen, då hon var kommen opp på ett högt berg, der hon fick se tre små stugor. Hon gick nu in i den första, och frågade en gammal ful kärring, som satt der: »Har I inte sett något af min ko, min duk och min lilla Hund?» »Nej, det har jag inte», sad' kärringen; »men när du kommit in till mig, så slipper du mig inte så lätt: du skall sopa min stuga och skura mitt golf.» Sedan hon gjort det väl ifrån sig, sade kärringen, att hon nu kunde gå till hennes syster i den andra stugan, så kunde hon der kanske få bättre råd. Nå, flickan gjorde så, och gick in till kärringen i den andra stugan; men fick der intet besked. Utan der skulle hon, utom att sopa och skura, äfven tvätta kärringens kläder. Sedan fick hon befallning att rådfråga hennes syster i tredje stugan. Der gick det på samma sätt i början, men hon fick dertill äfven baka för kärringen, som, sedan allt var väl och till nöjes uträttadt, sade till flickan: »Se här har du en pipa; och bara du blåser i den, så får du igen hvad du förlorat!» Flickan tackade för allt godt och gick. Snart blåste hon nu i pipan, och fick riktigt igen sin ko, sin duk och Singeliten i den villande skogen. Och när hon nu gick glad hem öfver berget, såto de tre kärringarna der, helsade allvarsamt på henne och önskade henne hvar sin gåfva: den första kärringen önskade henne, att hon skulle bli den vackraste flicka på jorden; den andra, att hvar gång hon kammade sitt hår, så skulle guld falla derutur; och den tredje, att rosor vid hvarje steg skulle rinna opp i hennes spår! Hvilket allt ock genast så inträffade. När hon nu kom hem till Styfmodren, fick hon mycket bannor för det hon varit så länge borta; men kärringen förundrade sig snart storligen öfver alla de egenskaper hon under tiden vunnit. Men, sedan flickan nu blifvit tvungen noga beskrifva huru allt gått till, utsände kärringen sin egen dotter med kon, duken och hunden för att vinna än större framgång. Så gick nu kärringens rätta dotter vall i skogen, tappade snart bort duken, så kon, och derefter äfven Singe-liten. Om aftonen fick hon på berget se de tre små stugorna: hon gick nu efter hand in i den första, andra och tredje stugan och frågade — allt hvad [hon] blef befalld att göra gjorde hon illa — — dock fick hon pipan, hvarigenom hon fick igen kon, duken och hunden. Men då hon om aftonen på hemvägen återsåg de tre kärringarna, så puttrade de sins emellan, och den första önskade henne, att hon skulle bli den fulaste och att hvar gång hon talade skulle en groda falla henne ur munnen. Den andra önskade henne, att hon skulle få en räfrumpa midt i pannan; och den tredje kärringen att det vid hvarje hennes steg skulle låta som en fjärt — — hvilket ock allt genast så skedde. När nu den kära dottren kom hem till sin söta mor, blef hon grufligen förskräckt öfver hennes egen gull-doters missöden — men det kunde nu ej mera hjelpas; men hon hatade nu bara sin vackra och lyckliga styfdotter så mycket mera. Emellertid tjente den vackra styfdottrens Bror såsom stall-sven i Konungens Gård. Och en dag stod han och målade ett så vackert qvinno-porträtt på stalldörren, att det högeligen förundrade och intog den unga Konungen, som just då händelsevis gick öfver stall-gården. Konungen frågade då sin stall-sven hvem det var som han der af-tecknat; och denne bekände att det [var] hans syster, som såg så väl ut, ja väl I0 gånger bättre! Konungen sade då: »Om hon blott är hälften så vacker, så vill jag taga henne till min gemål; men ljuger du, så blir du kastad i Djur-gården.» Sedan Konungen med en dyr ed sagt detta inför hela sitt hof, måste stall-svennen genast resa af och med det första föra Systern till Konungens hof. Svennen reste nu hem och omtalde sin kära systers lycka för sin styfmor, som verkligen var elakare än han visste af. Men sin vackra syster fick han ej då råka, utan styfmodren lofvade att hon snart derefter skulle komma med sin dotter till hofvet som Konungen begärt. Kärringen tog nu begge sina [döttrar] med sig på det skepp, som skulle föra dem till Konungens land; men det var hennes egen dotter (Räf-rumpan), som hon utsmyckade till Konungens brud, så grann som möjligt. När nu skeppet kom fram mot Konungens land, stod redan Brodern på stranden och ropade till sin sköna Syster att hon skulle kläda sig på det bästa Konungen till mötes. Men kärringen låddes som hon miss-hört sig och att han sagt att hon skulle kastas i hafvet: sålunda kastade den elaka kärringen sin vackra styfdotter i sjön, der hon genast blef förvandlad till en simmande and; men sin egen dotter, Räfrumpan, förde hon fram till Konungen, som otålig väntade på stranden bland hela sitt hof. Stallssvennen bleknade när han såg detta och Konungens vrede, ty Räfrumpans ohygg[lig]heter kunde minsann ej länge döljas. Men Konungen måste hålla sin gifna kungs-ord och taga Räfrumpan till sin gemål; hvarefter stallsvennen genast blef kastad i djurgården bland lejonen och björnarna. Kärringen blef nu jemte den otäcka dottern uppförd i hofvet; och Singe-liten som hade ingen att »hygga sig till», flydde nu i Konungens kök, der kocken tog vård om honom.2 En afton låg kocken i Konungens kök och sof, och Singeliten satt bedröfvad i spisen; men bäst som det var, kom en liten and roendes in genom rännstens-hålet i Konungens kök, och blef i detsamma förvandlad till den skönaste jungfru. Och hon sade nu bedröfvad till Hunden: »God afton, Singeliten! jag flyter på vattnet som en villande and, min Bror ligger i djurgården — oskyldig är han, Räfrumpan ligger på Konungens arm: Hon kunde hjelpa mig om Hon ville!» Derefter tillade hon: »Hu, jag fryser — har du inte något mat åt mig, Singeliten?» Hunden skaffade henne då hvad han kunde af öfverblifven mat från Konungens bord, så att hon fick äta sig mätt; och nu omtalade hon sina olyckor, och sade att hon blott två aftnar till skulle få återkomma till honom, och sen skulle han ej mera få höra af henne, utan hon skulle i evighet som en villande and flyta omkring på det kalla vattnet. Sist bad hon Singeliten att han skulle skaffa henne en kamm; och när hon då kammade sig, så föll guld ur hennes långa hår hvilket hon bad Singeliten gifva kocken för den goda maten. Och derefter sade hon: »God natt, Singeliten, nu ser du mig inte mer än två gånger till»; förvandlades så till en and igen, och for ut genom rännstenen. Kocken hade under tiden vaknat, sett en skymt af den sköna Jungfrun och dervid äfven hört några ord, hvilket allt högligen förundrade honom. Till nästa afton lemnade kocken mycket god och rar mat framme i köket — — och det gick då på samma sätt, men nu sade den sköna Jungfrun gråtande till Singeliten: »Nu får du blott se mig en gång till och — sen alldrig!» — och försvann såsom qvällen förut. Men kocken, som icke sofvit under allt detta, gick följande morgon opp för Konungen och omtalade allt hvad han sett och hört. Konungen sade då, att han nästa natt sjelf ville ligga nere i köket, och befallte att vakt öfverallt skulle utsättas. Nå, anden kom som vanligt tredje gången, blef förvandlad till den alldra skönaste Jungfru, talade bedröfvad med Singeliten att hon nu alldrig mer skulle återkomma, kammade sig, och skulle så ge sig af för sista gången —; då Konungen sprang opp ur sängen, fattade i den sköna Jungfrun och kallade på vakten. Men då förskapade sig3 den så sköna Jungfrun i alla de förfärligaste djurskepnader, eller till lejon, orm, drake, o. s. v.; dock höll Konungen modigt i henne, tills hon slutligen förvandlades till en ost. Då tog Konungen förundrad osten, skar i ena hörnet, och osten förvandlades plötsligt i en den skönaste jungfru i verlden, men blödde om sitt ena lillfinger. Konungen gladde sig då högeligen och förälskade sig genast i henne, och Singe-liten hoppade lustigt omkring dem. Nu talade den sköna Jungfrun om alla sin lidanden och om styfmodrens trolleri. Man gick genast till djurgården, der ännu stalls-svennen var oskadd bland de vilda djuren, och frälsade honom. Men ännu visste Räfrumpan och hennes mor ingenting af. Då gick Konungen in till Trollkärringen och frågade hvad straff den skulle ha, som gjorde så eller så med sin dotter? »Att köras till döds i spike-tunna» svarade kärringen käckt. »Ja, stig då in», sade Konungen, och kärringen dog ock sålunda. Men Räfrumpan kastade de för vilddjuren, som refvo henne i sig på eviga fläcken. — Nu tog Konungen den sköna Jungfrun till sin kära gemål, hennes bror blef en stor Herre vid hofvet, Singeliten låg hvar dag och masade sig på en guldstickad silkesdyna, och alla lefde lyckliga i många, många år. — Slut. Lovisa Säve.