Transkriberad uppteckning
Kungen i Sverige var ung och ännu ogift, men mycket älskad af Bönderna, hvarföre han kallades Bonde-kungen. — Det vardt missväxt och föga säd och oår, men allt för mycket folk i landet. Då höll den unge Konungen ting med Bönderna, och man visste ej bättre råd än man skulle göra utlottning af sextontusen unga, som måste vandra ut att söka sig annat land; men alla menniskor i riket, som voro öfver 60 år gamla, skulle offras och komma i Odens sal; så blef på Tinget beslutadt af folket och Bonde-kungen. När en Bonde, som varit med om detta råd på Tinget, kom hem och omtalade det för de sina, sade hans dotter: »Far, om jag hade varit på Tinget, hade jag gjort det bättre och gifvit kungen bättre råd än I!» — »Hvad då?» sade Bonden. »Jo», svarade dottern, »jag skulle rådt kungen, att heller sätta sig i gäld för att låna spannemål från andra land för två års tid till brödföda, dertill skaffa sig 16,000 hackor1, hugga ned skogen, bränna stora 'svid-land' (svedje-land), odla jorden och dertill ännu låna sig 16,000 'gauknar' (göpnar) säd och sedan utså det; så att både unga och gamla kunde lefva!» — Bonden tyckte att dottrens råd var så klokt, att han sände bud om detta till Bondekungen. Denne svarade med budet och befallde, att bondens dotter genast skulle komma till honom; men hon skulle dervid vara hvarken klädd eller oklädd, icke gående ej heller åkande, ej i ny och ej i nedan, hvarken om dagen eller om natten (hvarken med, ej heller utan sällskap). Nå, Bondens dotter lagade sig genast i ordning att fara till Kungen: hon »sålkade» ihop ull mycket löst och spann deraf ett nät, som hon tog på sig, lade begge knäen på en kälke, den en get-bock drog, och hvilade tillika sina armar på bockens länd, hafvande med sig trenne harar; och slutligen passade hon det så att hon nalkade[s] kungens gård just mellan ny och nedan och i sjelfva dagningen. Men nu kom mot henne en arg hund, tillvand att döda folk: hon släppte då den ene haren. Hunden förföljde nu haren in i skogen, så att Bondens dotter då fritt kunde färdas vidare fram. Men snart mötte henne åter en annan arg hund; men hon släppte då den andra haren, hvilken den andra hunden »jog» efter: och hon drog nu vidare allt till kungens gård ohindrad; ty då man förlorat de två förra hundarna, ville man ej ock mista den tredje. — Nu hade konungen nog pröfvat hennes förstånd, alla vilkoren vid hennes resa voro fullgjorda till nöjes och hon blef väl emottagen. Konungen hörde nu hennes visa råd och antog alla hennes förslag. Och snart blef nu skogen nedhuggen, 16,000 hackor sattes i gång, stora »svid-land» (svedje-land) uppkommo öfver allt, der på 16,000 »gauknar (göpnar) säd utsåddes, och hela landet blef efter hand odladt genom att »brännä Svid», så att den unge Bonden-kungen hvarken behöfde förjaga sitt rikes ungdom eller uppoffra de gamla. — Deraf fick hela riket heta »Svid-land», »Svaiden», Svia-land eller Sve'rike; och slutligen tog den unge Bonde-kungen bondens kloka dotter till drottning. Per Mikk:n Gullgarde, Ol. L:n Mals och P. Ronander, Rone. Koncept till III: 287 i R 625: 3 (V), S. 130 (1859). Bonde-kungen i Sverige var ogift; föga säd m mkt folk, så att utlottning måste ske af 16,000 unga, s. skulle bort att söka sig land; men alla öfver 6o år skulle offras o. koma i Odens sal: så beslöt folket m. sin Bonde-kung på Tinget. — När en Bonde, s. var m. om detta råd o. talade om det f. sin dotter, sade hon: »hade jag varit på Tinget, hade jag gjort det bättre o. gifvit Kungen bättre råd. »Hvad då?» sade B:n. »Jo, K:n skulle sätta sig i gäld för spanmål från andra land för 2 år, skaffa 16,000 hackor, o. dessutom 16,000 gauknar säd till att så; m lånesäden skulle vara till bröd under de 2 åren, hugga ned skogen, o. odla landet, så att båd' unga o. gamla kunde lefva!» — B:n sände K:n bud om detta; o. K:n befalde då att flickan skulle koma til höö, m hvarken klädd ell. oklädd, icke gående ej heller åkande, icke i ny, icke i nedan o. icke om dagen ej heller om natten. — Nu sålkade flickan ihop ull mkt löst, spann deraf ett nät, s. hon tog på sig, lade begge knäen på en kälke o. armarna på länden af en getbock, s. drog, o. kom så till Kungen mell. ny o. nedan, just i dagningen, o. hon hade 3 harar in. sig. — En arg hund, tillvand att döda folk, kom mot hene: hon släppte ut haren o. hunden for eft. höö i skogen. Hon gick närmare K:ns borg. Då kom d. 2:dra hunden. Hon släppte d. 2:dra haren — — på sää vis. D. 3:dje hunden ville m. då ej våga ut; ty nu hade K:n nog pröfvat hen:s f.stånd. Nu blef hon mot- tagen o. fick nåd, samt sade sitt råd, det K:n antog: nu blef skogen huggen, 16.000 hackor i gång, stora svedje-land öfver allt = att bränna Svid-land, och nu odlades Landet, s. deraf fick heta Svaiden ell. Svid-land = Sverige. K:n tog henne till sin gemål.
