Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
I min ungdom hörde jag berättas av gamla människor, att det hade funnits troll vid en plats, som heter ”smörgraven”. Trollen kom till gårdarna och lånade smörkärnan och andra saker. Det var en lång sä- gen om trollen i smörgraven, men jag kan inte erinra mig den nu.
Den blå Oxen.1
Det var en gång en fattig Gosse, som tjente hos en Bonde och gick om dagen i vall med hans boskap. När gossen en dag satt i skogen, kom derutur fram en »blå oxe», som gick in bland den öfriga boskapen och stångade dem; hvarföre wall-gossen tog en käpp, vill[e] slå den främmande blå oxen och drifva honom bort. Men då sade den blå Oxen till gossen: »Slå du inte mig, för jag är inte någon riktig oxe, utan en förgjord Prins, som skall göra dig, om du vill, till karl i verlden! När jag nu kommer in i Bondens gård, så vill han i morgon slakta mig; men du skall då om natten släppa mig ut ur fähuset, sätta dig på min rygg, och fly med mig bort i skogen, och sen skola vi alltid följas åt!» Gossen gjorde så. Och nu flydde han till skogs på blå Oxens rygg. Men den skogen de kommo i var förtrollad och alla träden hade silfverblad. Då sade Oxen: »Nu kommer här mycket krigsfolk, som jag måste strida emot, hvarföre du klifver upp i ett af dessa träd så länge striden påstår; ett silfverblad får du väl ta' dig, men icke flera.» Och så kom det ofantligt mycket krigsfolk; men med sitt ena horn slog oxen dem alla till döds — men oxen miste dock dervid sitt ena horn. Oxen bad nu gossen komma ner ur trädet, der gossen dock tagit 2ne silfverblad, som han gömde hos sig. »Nu», sade oxen, »stig på min rygg igen, så vandra vi vidare.» De tågade nu en ofantlig väg, och kommo slutligen till en annan förgjord skog, der alla träden buro guldblad. Nu sade oxen på samma sätt: gossen klef opp i trädet, tog 2ne guldblad, krigsfolket kom mot oxen till många tusental, men oxen dödade dem alla med sitt andra horn, hvarpå gossen klef ner ur trädet; och de fortsatte åter sin resa till en tredje »förgjord skog», der alla blad voro besatta med diamanter. Oxen sade nu: »Klif opp i ett trädet, men tag icke mer än 2ne diamanter: här blir nu en förfärlig strid mot det otaliga krigsfolket: Men jag har nu inga horn, och de komma säkert att döda mig. Men sedan jag är död och krigsfolket gått sig bort, skall du [i] mitt ena öra finna en silkesduk, och när du breder ut den, så får du den raraste mat och allt annat hvad du kan önska dig. I mitt andra öra får du en pipa, och när du blåser i den, så kommer en häst med guldsadel, guldpiska och äkta diamant skor under hofvarna.» Nu började striden, och det gick allt som oxen sagt; och gossen fick verkligen både duken och pipan, uti hvilken sednare gossen genast blåste. Då kom på eviga fläcken en Trollhäst, som sagdt var farandes, som sade åt gossen: »Jag är en förtrollad prins: här i troll-skogen ligger ett förtrolladt slott af guld uppe på ett glasberg. Sätt dig nu på min rygg, så skall jag föra dig till en liten stuga straxt vid slottet, deruti en gumma bor, hos hvilken du skall begära härberge.» Gossen satte sig opp och red och kom fram till stugan. Trasigt klädd såsom en wallpojke gick han in och bad om nattqvarter, och gumman sade: »Lägg dig der i dörr-vrån, då; men i morgon bittid' går jag på andra sidan glas-berget för att tigga mig en styfver af de förnäma Herrarna, som försöka att rida upp för glasberget till slottet, och emellertid skall du skaffa mig något godt till jag kommer hem.» Om morgonen gick kärringen: gossen gick ut för stugan och blåste i pipan och genast kom troll-hästen, som sade: här i slottet på glasberget sitter en förtrollad Princessa med krona på hufvudet på en guldthron. »Sätt dig på mig, så skall jag rida med dig opp för glas-berget; men ikläd dig först de granna kläderna, stickade med guld, som ligga i mitt sadelskrin. När du kommer in i slottet, så skall du kasta ett silfverblad i Princessans knä.» Så gick det ock: hästen med diamant-skorna sprängde lätt upp för glasberget, vall-gossen gick in i slottet, helsade höfviskt på den dit-trollade sköna Princessan, och kastade ett silfverblad i hennes knä. Sedan red han ned på andra sidan glas-berget; der satt gumman, som nu inte kände wall-gossen igen och tiggde: »Söta Herre, gif2 mig en liten slant!» och han kastade en silfverpenning åt henne, och red sin väg. Sedan hästen försvunnit, gick han in i stugan, omklädde sig och bredde ut sin duk och tillönskade sig derpå allt godt, hvarmed han fägnade gumman vid hennes hemkomst; och gumman tackade honom och rosade sin lycka emedan hon fått sig en silfver-penning på andra sidan slottet. Andra dagen gick det sammalunda: gumman gick ut att tigga, gossen blåste i pipan, trollhästen kom och sprang opp för glasberget; och gossen kastade ett guldblad i Princessans knä, hvarföre hon viste sig mycket glad, ty hon var ensam i slottet, och alla furstar som sökte hennes hand slogo i hjäl sig på glasberget. Han red sedan på andra sidan berget, gaf gumman tre silfverpengar; red hem, klädde om sig, utbredde silkesduken och fägnade gumman. Tredje dagen gick det på samma sätt: han red opp för berget, kastade en äkta diamant i Princessans knä, hvaröfver hon nu blef ofantligt glad, och gaf gumman sex silfver-pengar när han ridit ner. Men när gumman sen kom hem, fann hon väl den raraste mat och allahanda »god-dagar»; men den lille beskedlige och trasiga vallpojken såg hon ingenstädes till. Nu red emellertid Wallgossen bort ett ofantligt stycke väg genom de största skogar på sin troll-häst, till de slutligen kommo till ett grant slott, dit den på glasberget förtrollade Princessan nu hade kommit, befriad från den onda makten, som trollat henne dit. Wall-gossen gjorde nu som hästen sade honom: i sina trasiga kläder erbjöd han sig på slottet att såsom köks-pojke få bära opp ved och kol; det han ock fick. Men när nu hofmästaren skulle bära opp maten om middagen till princessan, bad den nye köks-pojken, att han skulle få lägga ett silfverblad på hennes tallrik; det man ej heller nekade till. När nu Princessan såg silfverbladet, frågade hon hvem som lagt det på hennes tallrik. Då sade hofmästarn, att en kökspojke, som nyligen fått tjenst på slottet, gjort det. När den andra rätten uppbars, fick gossen lägga ett guldblad på Princessans tallrik; och hon började nu rätt mycket undra öfver sammanhangen dermed. Men då vid tredje mat-rätten en äkta diamant låg på tallricken, då befalte Princessan att den nye köks-gossen genast skulle komma in för henne. När han kommit, frågade hon honom, om han lagt silfver- och guld-bladet samt diamanten på hennes tallrik, och om de voro från den förtrollade skogen. Gossen sade: »Det kan jag nu ej på stunden svara på; men får jag låna en fin handduk och en tvål, så skal jag snart vara tillbaka och svara.» Snart stod wall-gossen nu dermed vid sjön, blåste på pipan; och genast kom trollhästen med guldsadeln, guldpiskan och diamantskorna: gossen kastade då sina trasiga herde-kläder i sjön, klädde sig grann såsom en prins och red ståtlig in på borg-gården. Princessan kom genast i fönstret för att se hvad det var för en förnäm Prins, som hade kommit, och tyckte också genast om honom. Straxt gick den unga, vackra, »guldskammererade» gossen såsom en Prins opp på slottet och inför Princessan, och sade att [det] var han som frälsat Princessan från glas-berget, och friade nu till Princessan, som straxt glad gaf dertill sitt ja. Nu hölls det på slottet ett ståtligt bröllop; och den förtrollade Prinsen, som varit troll-hästen, blef åter människa: och alla lefde sedan lyckliga och glada. — Slut. Anna Maja Holstein.
Den fattige Bonden och den rike Bonden
Det var engång två Bönder som bodde i samma by: den ene var rik och den andre var så mycket fattig. Så kom julen; och den Fattige Bonden måtte ännu sent på Jule-qväll fara i skogen efter ett lass qvistved. När han nu kom långt, långt ner i skogen, kom en stor svart fogel och satte sig på Bondens vedlass. Den Fattige Bonden undrade väl något deröfver; men låt dock på helig afton fogeln få sitta i fred, och körde så hem med sitt qvistved-lass. När han då kom körandes i gård, så såg den Rike Bonden den stora svarta fogeln sittandes på vedlasset för den fattige Bonden och frågade denne: »Hvad har du fått den fogeln ifrån?» »Den har flugit till mig i skogen», svarade den Fattige Bonden. Då gick den Rike Bonden närmare till och såg på fogeln, lyftade opp hans ena vinge, och såg derunder att der stod skrifvet med guldbokstafvar: »Den, som äter mitt hufvud, han blir konung; och den som äter mitt hjerta, han får hvarje natt under sitt hufvud en pung med sju dukater i så länge lifvet varar!» Den Rike Bonden sade då, utan att låta den Fattige Bonden förstå upptäckten: »Grannsfar! får jag den svarta fogeln af dig, så skall du få tillräcklig julkost af mig med öl och mat för dig och de dina öfver Helgen?» »Hjertans gerna, Granne», svarade den Fattige Bonden, »tag du fogeln»; och så fick han tillräcklig Jul-kost för sig och de sina. När nu den Rike Bonden med sin hustru på Jule-dag skulle gå i kyrkan, befalte de sina pigor att de skulle slagta fogeln och koka hufvudet och hjertat, i hopp att Bonden skulle bli Konung och Hustrun hvarje natt få dukater under sitt hufvud. Men när pigorna satt fogeln på elden och sedan gått i la'gården på en stund, kommo den Fattige Bondens tvenne gossar in i den Rike Bondens kök, och, då ingen var der, så smakade de först på jul-kannan och sedan åto de opp hvad som fanns i grytan. När nu det rika Bondfolket kom hem, saknade de fogelns hjerta och hufvud. De misstänkte väl den Fattige Bondens begge gossar; men som de bedragit den Fattige Bonden med fogeln, sade dock den Rike Bonden ingenting till sin granne. Men när den Fattige Bondens barn morgonen derpå vaknade, och man under den enes hufvudgärd fann en penning-pung med sju dukater, förebrådde den Fattige Bonden sina barn och frågade dem hvarifrån de fått så mycket pengar och trodde att de stulit dem. Men, ehuru de greto och nekade, blefvo de dock begge två drifna på dörr. De kommo snart i en villande skog; om qvällen bådo de om härberge hos en gammal gumma; det de ock fingo. Men kärringen narrade af dem dukaterna om morgonen och dref dem ut, och de gingo så vidare. Hvarest de under tiden kommo i skogen och lade sig att sofva under träden, hade den ene af Bröderna alltjemt sina sju dukater under sitt hufvud hvarje morgon. — — Slutligen, efter många växlande öden, blef den ene af gossarna upptagen i ett hof, och tjente sig der verkligen opp till Konung; och den andra, som ätit fogelns hjerta, han blef en öfvermåttan rik och lycklig man. De glömde ej heller i sin lycka sina gamla ärliga föräldrar, utan togo dem till sig, och gjorde dem nöjda och glada för alla deras lifsdagar. — Slut. Anna Maja Holstein.
Tuppen, Qvarnen och Klubborna
Det var engång tvenne Bröder, som voro Bönder: den ena var fattig och dertill fasligt enfaldig af sig, men den andra var slug och derföre också rik. — Den Fattige Brodren var derföre också mycket föraktad af sin rike Bror; men i alla fall kom han slutligen i sådan nöd, att hans Hustru rådde honom gå till sin rike Bror och begära någon hjelp. Nå, den Fattige Bonden gaf sig då af: den Rike Bonden snäste af honom; men slutligen gick han dock opp på loftet och kastade genom vindsgluggen en skinka ner till honom, hvilken den Fattige Bonden tog emot med stor tacksamhet och gick sin väg. När han nu skulle gå bort och sälja sin skinka kom han på vägen för en stor grann port och der stod en man på vakt utanföre. Då frågade honom mannen vid porten: »Hvart skall du gå?» »Bort och sälja min skinka», svarade den Fattige. »Hvad skall du ha för den?» »Det får han ge som han vill», svarade den enfaldige stackarn. »Nej», sad' vaktkarlen, »så skall du ej säga; du skall säga så: gif mig den tuppen, som är bakom gröna kakelugnen!» — Då sade den Fattige Bonden: »Tack skall I ha — tack!» och gick så genom den stora porten in på herregården, der han nu utbjöd sin skinka. »Nå», sade den stora Herren der, »hvad skall I då ha' för en skinka?» »Den tuppen som är bakom gröna kakelugnen.» »Hvem har sagt Er det», frågade Herren! »Jo», sad' Bonden, »det har en god Vin (vän) sagt mig!» och dermed så fick han tuppen, och gick så ut genom Porten. Men nu frågade vaktkarlen honom: »Hvad skall I göra med den?» »Jo», svarade Bonden, »det är så roligt att ha en tupp, när man sofver om morgonen så väcker han mig.» »Nej, så skall du intet säga; du skall säga så: Blås dukater, min hane!» Dermed så gick Bonden sin väg och sade: »Tack skall I ha — tack!» När nu Bonden med sin tupp gick vägen fram, kom han slutligen till en liten stuga vid vägen; han var nu trött och gick in, och der bodde en kärring, och han bad att få hvila der. Han fick lof till det; men han sade då i sin stora enfaldighet till kärringen: »I får inte säga, Blås dukater, min Hane — så får I inte säga.» Kärringen, som var en Troll kärring, anade nu oråd. Bonden blef snart förtyngd af sömn då kärringen sade till hans tupp: »Blås dukater min Hane!» och, då dukaterna straxt trillade om tuppen, bytte hon i tysthet bort Bondens tupp mot sin egen. När Bonden ändtligen vaknade, tog han sin tupp, tackade kärringen för godt härberge, och kom så åter hem till sin Hustru. — Men hon var ej nöjd med hvad han fått, och sade att han löpte landet kring som en narr. Då ville den enfaldige Bonden visa Mor hvad hans tupp var värd, och sade: »Blås dukater min Hane!» Men då det inga dukater blef af, grinade hans hustru åt honom, Bonden blef flat, och gick sig så bort igen till den store Herren, för att få något ting dugligare för sin skinka; för han ansåg sig bedragen. Då han nu för andra gången kom till porten och vaktkarlen, frågade denne honom: »Hvad skall du ta' vägen?» »Jo», svarade Bonden, »jag vill ha bättre betalning för min skinka än sist.» »Nå, hvad vill I mer ha då?» »Det får han ge som han vill.» »Nej, så skall du ej säga; utan ge mig den qvarnen som står bakom den gröna kakelugnen!» »Tack skall I ha', tack!» Gick in: »Hvem har sagt dig det?» »Det har en god Vin sagt mig» — och der med så fick Bonden qvarnen och kom ut igen till vaktkarlen. »Nå, hvad skall du göra med din qvarnen nu då?» »Det är så bra», svarade Bonden, »att ha en qvarn att mala på.» »Nej, så skall du ej säga, utan: mala hvitt hvetemjöl, min Qvarn!» »Tack skall I ha', tack!» Gick och kom till kärringen, som bytte bort hans qvarn; och då Bonden kom hem och sade: »Mala hvitt hvetemjöl, min Qvarn!», blef det intet af. Bonden, ledsen, gick då bort igen: Waktkarlen sade som vanligt och tillade: inte så, utan gif mig de »Klubborna, som äro bakom den gröna kakelugnen!» — och han fick dem. »Nå», sad vaktkarlen, »hvad skall du nu göra med dina klubbor?» »Det är så bra att ha när [man] skall slå i en spik eller så.» »Så skall du ej säga, utan: alla klubbor slå mina ovänner 'till gäcko'.» »Tack skall I ha, tack!» Kom till kärringen, som, då Bonden sof skulle fresta sin lycka med dem, höll på att alldeles bli sönderdobbrad af dem, då hon sagt: »Alla klobbor slå hans ovänner till gäcko!» Hon måtte då ropa på hjelp, väcka Bonden och sade: »För all del hjelp mig, så skall du få din tupp och din qvarn igen!» Då sade Bonden: »Alla mina klubbor tillbaka i korgen igen!» och dermed så slapp Troll-kärringen med lifvet, fastän duktigt genombultad, och så gaf hon Bonden igen hans undergörande Tupp och Qvarn, och dermed så gick Bonden glad hem. När nu Bonden kom hem, grinade hans hustru åter åt honom; men då nu Bonden sade till sin Tupp: »Blås dukater, min Tupp!» så ramlade dukaterna om honom; och då han sedan sade till Qvarnen: »mala hvitt hvete-mjöl!» fick han det vackraste fina hvete-mjöl. Då blef Hustrun hans glad och förvånad; och nu blef den enfaldiga fattiga Bonden välmående och rik — och detta spordes snart vidt ut i landet. När då den Rike Bonden fick höra af detta och sporde att hans skinka var orsaken dertill, blef han ångerköpt och önskade sig få något af sin förr fattige Bror; och denne enfaldige stackare han gaf Brodren Qvarnen till skänks. Men när då den enfaldige Brodern åter sade till sin Tupp: »Blås dukater, min Tupp!» svarade Tuppen: »Nej, nu kan jag alldrig mer skaffa dig några dukater, då du var så enfaldig att ge bort qvarnen, af hvilken jag hade min kraft och näring.» Och dermed så vardt den enfaldige Bonden åter arm och fattig för all sin tid. — Slut. Lona Bingström, Boge.
Otum-Presten och Baggen
En Prest i Othem, som var en mycket ifrig jägare, jagade en gång och det på sjelfva Nyårsafton i Glästäde Tvillingen (en skog mellan Glästäde och Barshage). Hundarne drefvo för full hals, jagten gick väl och haren syntes ofta, men alltid utom håll, så att presten alldrig fick skjuta. Och så gick det hela dagen och allt intill det mörknade. Slutligen kommo hundarne alldeles uttröttade och med tungan ur halsen till jägarens fötter; och, då det redan var "ned-mörkt", var presten ock alldeles utmattad. Han famlade länge i mörkret, men kunde omöjligt finna vägen. Slutligen fick han höra ljudet af en hes bagge, och han gick då dit åt, menade sig sålunda engång komma till väg eller byggd. Men snart hörde han baggen "bäla" på det hållet, hvarifrån han kommit. Sedan han så i flera timmar vankat fram och åter, utan att hvarken få se eller vidare höra den trollska baggen, satte han sig slutligen alldeles sten-trött, med bössan och sina hundar vid sidan, under ett träd och somnade snart. Ändtligen vaknade han i dagningen och var snart på fötterna och ute på Glästäde-"rom"; men der mötte han högtidskläddt folk, som gick till Lärbro kyrka. Då fick han brådt om, ty han skulle ju predika i både Othem och Boge! Men den aggen, som villat honom med sin hesa röst, var ej någon vanlig lambock, utan en ondskefull Byse, som ofta tagit skickelse af "an stäur svartur Bagge, mä' stor' grym' hånn, sum gärt mike' mange villsna och betuttade" (bekymrade).
Jungfru-klint vid Lickershamn i Stenkyrke, (d. 17/6 74:)
Kusten vid Lickershamn är full af klippor. »Jungfrun» först söder om hamnen på udden derstädes; en 600 steg S. derom är Stu'-klint, 100 steg vidare derom är Norra Svältu, mo steg derifrån Södra Svältu, derefter Predikstolen och så Bals-klint, ytterligare bort Stjeku, sedan Törr-vids-klint samt ändtligen Raud-klints-rum och -udde med en grön sluttande backe, hvarest »Har-fräui» plågade drifva sin »brandiga» boskap i land att beta. L. Carlsson, f. 1815.
Kämpen, trött...
Kämpen, trött af sjön, gick i land under Jungfru-klint och satte sig att hvila vid klint-stigen der ofvanföre i en bergsklippa (som är 3 aln. hög), men satte sig dervid så tungt, att trollets hufvud, rygg och säte intrycktes i hällen (XII: 108). L. Carlsson Sudurgårda, f. 1815.
Frälsaren och kärringen, som bakade
Då vår frälsare såsom liten gick kring och bad (tiggde), kom han till en kärring, som just höll på att baka. Han bad då henne om en kaka: Nå, hon skulle då baka en liten kaka åt honom. Men hon var så snål, och den första kakan blef för stor. Då bakade hon en annan kaka, men den blef också alltför stor att ge bort åt barnet. Då blef hon ond och bakade en tredje kaka; men den blef så stor att hon ej fick den ut genom ugnsmunnen. Då vardt kärringen så himlande arg att hon utropade åt gossen: »Tvi, tvi Dig!» Men i detsamma var hon förvandlad till en »Tåila» (spill-kråka), som med svart klädning och röd mössa genast flög upp genom skorstenen. C. Lindgren, Stånga.
Carls-grund
Då Gutar' fordom ej fingo fisk, märkte de att foglarne på refvet (vid Hoburgen) något före solens nedgång gåfvo sig till hafs och kommo åter något efter solens uppgång. Bönderna följde dem efter, och upptäckte så »Carls-grund» på 8 famnars djup uteför Hoburgen. Der fingo de mycket med fisk flere år; sammaledes ock öländningarne. — Men engång hörde man en röst (af Rået derstädes): »Kumm inti häit nesta nat!» — Tvenne oförvägna fiskare från Storsödret gåfvo sig dock allena af dit ut från refvet: de förgingos i den fasliga stormen, som uppväxte under natten. Detta hemska missöde ingaf ock alla fiskarena skräck; så att fisket der efter hand aftog. Nils Didr:n Wännes. Koncept till I: 1175 finnes i R 625: i, s. 66 (1850).
»Väiklingar» (Vikingar?)
»Väiklingar» (vikingar) kallades de som utlottades »þriðia hvàrt þiaud». De blefvo utdrifna och seglade till Tyskland, togo der hjelp och kommo tillbaka, och »ländä upp undar Sundrä». Nils Didriksson Wännes, f. 1777 i Sundre.
Näs och Sundre kyrkor
Tvenne Jättar eller »Kämpar» hafva grundlagt dessa begge kyrkor. Fadren byggde kyrkan i Näs, och Sonen den i Sundre. Gubben, vred öfver sonens alltför stora framgång, kastade från Näs kyrkotorn en ofantlig sten för att med den nedslå sonens kyrka i Sundre; men sten hann ej fram, utan ligger än i dag vid Tore i Sundre, sydligast i socknen. N. Didr :n Wännes. Koncept till I: 1181 i R 625: 1, s. 71 (185o). Fadren byggde k:n i Näs. Sonen i Sundre — Gubben kastade från Näs. Stenen ligger vid Tore i Sundre o. har gått i 2 delar.
K. Waldemar och »Trull-kärringen»
Då K. Waldemar (1361) tog in Gotland, hade han svurit att uppbränna allt. Men då han talade vid en »trull-källing», som bodde vid Skogs eller Skons i Hambre, sade hon, att, ehuru Suder-gutarne bleknade, skulle han alldrig ta in Landet, isynnerhet icke det norra, och då ingick han med henne, att han skulle få ta in staden och södra häradet, men skona hus och folk. Men, när trull-källingi kom till Visby och fick se, att han dock brutit de lysande karbunkel-stenarne ur S. Nicolai kyrka, sade hon, att han alldrig skulle få dessa stenar hem med sig, emedan de tjent att leda sjöfarande; och derföre sjönk ock skatten vid Carlsöar. Nils Didrikss. Wännes.
Hobergs-Gubbens Rå
Engång gick Westergårda-Lars nereför "Burrgi" (Hoberget) och såg en "kut" ligga på en sten nära vid vattnet. Bonden var qvick och högg tag i "kutens" "skut-labb" (bakben); men djuret störtade sig i vattnen: då ville Bonden släppa, man handen satt fast och han måste blef fri: kuten var Hobergs-Gubbens Rå! - Då det modar oväder på sjön, höra fiskarena, som äro ute på hafvet under "Burrgi", der det är mycket djupt, mycket tydligt att en "hane" galar inne i berget: då vankar det att genast ro i land om man vill bärga lifvet.