Transkriberad uppteckning

Det var en gång en fattig Gosse, som tjente hos en Bonde och gick om dagen i vall med hans boskap. När gossen en dag satt i skogen, kom derutur fram en »blå oxe», som gick in bland den öfriga boskapen och stångade dem; hvarföre wall-gossen tog en käpp, vill[e] slå den främmande blå oxen och drifva honom bort. Men då sade den blå Oxen till gossen: »Slå du inte mig, för jag är inte någon riktig oxe, utan en förgjord Prins, som skall göra dig, om du vill, till karl i verlden! När jag nu kommer in i Bondens gård, så vill han i morgon slakta mig; men du skall då om natten släppa mig ut ur fähuset, sätta dig på min rygg, och fly med mig bort i skogen, och sen skola vi alltid följas åt!» Gossen gjorde så. Och nu flydde han till skogs på blå Oxens rygg. Men den skogen de kommo i var förtrollad och alla träden hade silfverblad. Då sade Oxen: »Nu kommer här mycket krigsfolk, som jag måste strida emot, hvarföre du klifver upp i ett af dessa träd så länge striden påstår; ett silfverblad får du väl ta' dig, men icke flera.» Och så kom det ofantligt mycket krigsfolk; men med sitt ena horn slog oxen dem alla till döds — men oxen miste dock dervid sitt ena horn. Oxen bad nu gossen komma ner ur trädet, der gossen dock tagit 2ne silfverblad, som han gömde hos sig. »Nu», sade oxen, »stig på min rygg igen, så vandra vi vidare.» De tågade nu en ofantlig väg, och kommo slutligen till en annan förgjord skog, der alla träden buro guldblad. Nu sade oxen på samma sätt: gossen klef opp i trädet, tog 2ne guldblad, krigsfolket kom mot oxen till många tusental, men oxen dödade dem alla med sitt andra horn, hvarpå gossen klef ner ur trädet; och de fortsatte åter sin resa till en tredje »förgjord skog», der alla blad voro besatta med diamanter. Oxen sade nu: »Klif opp i ett trädet, men tag icke mer än 2ne diamanter: här blir nu en förfärlig strid mot det otaliga krigsfolket: Men jag har nu inga horn, och de komma säkert att döda mig. Men sedan jag är död och krigsfolket gått sig bort, skall du [i] mitt ena öra finna en silkesduk, och när du breder ut den, så får du den raraste mat och allt annat hvad du kan önska dig. I mitt andra öra får du en pipa, och när du blåser i den, så kommer en häst med guldsadel, guldpiska och äkta diamant skor under hofvarna.» Nu började striden, och det gick allt som oxen sagt; och gossen fick verkligen både duken och pipan, uti hvilken sednare gossen genast blåste. Då kom på eviga fläcken en Trollhäst, som sagdt var farandes, som sade åt gossen: »Jag är en förtrollad prins: här i troll-skogen ligger ett förtrolladt slott af guld uppe på ett glasberg. Sätt dig nu på min rygg, så skall jag föra dig till en liten stuga straxt vid slottet, deruti en gumma bor, hos hvilken du skall begära härberge.» Gossen satte sig opp och red och kom fram till stugan. Trasigt klädd såsom en wallpojke gick han in och bad om nattqvarter, och gumman sade: »Lägg dig der i dörr-vrån, då; men i morgon bittid' går jag på andra sidan glas-berget för att tigga mig en styfver af de förnäma Herrarna, som försöka att rida upp för glasberget till slottet, och emellertid skall du skaffa mig något godt till jag kommer hem.» Om morgonen gick kärringen: gossen gick ut för stugan och blåste i pipan och genast kom troll-hästen, som sade: här i slottet på glasberget sitter en förtrollad Princessa med krona på hufvudet på en guldthron. »Sätt dig på mig, så skall jag rida med dig opp för glas-berget; men ikläd dig först de granna kläderna, stickade med guld, som ligga i mitt sadelskrin. När du kommer in i slottet, så skall du kasta ett silfverblad i Princessans knä.» Så gick det ock: hästen med diamant-skorna sprängde lätt upp för glasberget, vall-gossen gick in i slottet, helsade höfviskt på den dit-trollade sköna Princessan, och kastade ett silfverblad i hennes knä. Sedan red han ned på andra sidan glas-berget; der satt gumman, som nu inte kände wall-gossen igen och tiggde: »Söta Herre, gif2 mig en liten slant!» och han kastade en silfverpenning åt henne, och red sin väg. Sedan hästen försvunnit, gick han in i stugan, omklädde sig och bredde ut sin duk och tillönskade sig derpå allt godt, hvarmed han fägnade gumman vid hennes hemkomst; och gumman tackade honom och rosade sin lycka emedan hon fått sig en silfver-penning på andra sidan slottet. Andra dagen gick det sammalunda: gumman gick ut att tigga, gossen blåste i pipan, trollhästen kom och sprang opp för glasberget; och gossen kastade ett guldblad i Princessans knä, hvarföre hon viste sig mycket glad, ty hon var ensam i slottet, och alla furstar som sökte hennes hand slogo i hjäl sig på glasberget. Han red sedan på andra sidan berget, gaf gumman tre silfverpengar; red hem, klädde om sig, utbredde silkesduken och fägnade gumman. Tredje dagen gick det på samma sätt: han red opp för berget, kastade en äkta diamant i Princessans knä, hvaröfver hon nu blef ofantligt glad, och gaf gumman sex silfver-pengar när han ridit ner. Men när gumman sen kom hem, fann hon väl den raraste mat och allahanda »god-dagar»; men den lille beskedlige och trasiga vallpojken såg hon ingenstädes till. Nu red emellertid Wallgossen bort ett ofantligt stycke väg genom de största skogar på sin troll-häst, till de slutligen kommo till ett grant slott, dit den på glasberget förtrollade Princessan nu hade kommit, befriad från den onda makten, som trollat henne dit. Wall-gossen gjorde nu som hästen sade honom: i sina trasiga kläder erbjöd han sig på slottet att såsom köks-pojke få bära opp ved och kol; det han ock fick. Men när nu hofmästaren skulle bära opp maten om middagen till princessan, bad den nye köks-pojken, att han skulle få lägga ett silfverblad på hennes tallrik; det man ej heller nekade till. När nu Princessan såg silfverbladet, frågade hon hvem som lagt det på hennes tallrik. Då sade hofmästarn, att en kökspojke, som nyligen fått tjenst på slottet, gjort det. När den andra rätten uppbars, fick gossen lägga ett guldblad på Princessans tallrik; och hon började nu rätt mycket undra öfver sammanhangen dermed. Men då vid tredje mat-rätten en äkta diamant låg på tallricken, då befalte Princessan att den nye köks-gossen genast skulle komma in för henne. När han kommit, frågade hon honom, om han lagt silfver- och guld-bladet samt diamanten på hennes tallrik, och om de voro från den förtrollade skogen. Gossen sade: »Det kan jag nu ej på stunden svara på; men får jag låna en fin handduk och en tvål, så skal jag snart vara tillbaka och svara.» Snart stod wall-gossen nu dermed vid sjön, blåste på pipan; och genast kom trollhästen med guldsadeln, guldpiskan och diamantskorna: gossen kastade då sina trasiga herde-kläder i sjön, klädde sig grann såsom en prins och red ståtlig in på borg-gården. Princessan kom genast i fönstret för att se hvad det var för en förnäm Prins, som hade kommit, och tyckte också genast om honom. Straxt gick den unga, vackra, »guldskammererade» gossen såsom en Prins opp på slottet och inför Princessan, och sade att [det] var han som frälsat Princessan från glas-berget, och friade nu till Princessan, som straxt glad gaf dertill sitt ja. Nu hölls det på slottet ett ståtligt bröllop; och den förtrollade Prinsen, som varit troll-hästen, blef åter människa: och alla lefde sedan lyckliga och glada. — Slut. Anna Maja Holstein.