Transkriberad uppteckning

Det var engång tvenne Bröder, som voro Bönder: den ena var fattig och dertill fasligt enfaldig af sig, men den andra var slug och derföre också rik. — Den Fattige Brodren var derföre också mycket föraktad af sin rike Bror; men i alla fall kom han slutligen i sådan nöd, att hans Hustru rådde honom gå till sin rike Bror och begära någon hjelp. Nå, den Fattige Bonden gaf sig då af: den Rike Bonden snäste af honom; men slutligen gick han dock opp på loftet och kastade genom vindsgluggen en skinka ner till honom, hvilken den Fattige Bonden tog emot med stor tacksamhet och gick sin väg. När han nu skulle gå bort och sälja sin skinka kom han på vägen för en stor grann port och der stod en man på vakt utanföre. Då frågade honom mannen vid porten: »Hvart skall du gå?» »Bort och sälja min skinka», svarade den Fattige. »Hvad skall du ha för den?» »Det får han ge som han vill», svarade den enfaldige stackarn. »Nej», sad' vaktkarlen, »så skall du ej säga; du skall säga så: gif mig den tuppen, som är bakom gröna kakelugnen!» — Då sade den Fattige Bonden: »Tack skall I ha — tack!» och gick så genom den stora porten in på herregården, der han nu utbjöd sin skinka. »Nå», sade den stora Herren der, »hvad skall I då ha' för en skinka?» »Den tuppen som är bakom gröna kakelugnen.» »Hvem har sagt Er det», frågade Herren! »Jo», sad' Bonden, »det har en god Vin (vän) sagt mig!» och dermed så fick han tuppen, och gick så ut genom Porten. Men nu frågade vaktkarlen honom: »Hvad skall I göra med den?» »Jo», svarade Bonden, »det är så roligt att ha en tupp, när man sofver om morgonen så väcker han mig.» »Nej, så skall du intet säga; du skall säga så: Blås dukater, min hane!» Dermed så gick Bonden sin väg och sade: »Tack skall I ha — tack!» När nu Bonden med sin tupp gick vägen fram, kom han slutligen till en liten stuga vid vägen; han var nu trött och gick in, och der bodde en kärring, och han bad att få hvila der. Han fick lof till det; men han sade då i sin stora enfaldighet till kärringen: »I får inte säga, Blås dukater, min Hane — så får I inte säga.» Kärringen, som var en Troll kärring, anade nu oråd. Bonden blef snart förtyngd af sömn då kärringen sade till hans tupp: »Blås dukater min Hane!» och, då dukaterna straxt trillade om tuppen, bytte hon i tysthet bort Bondens tupp mot sin egen. När Bonden ändtligen vaknade, tog han sin tupp, tackade kärringen för godt härberge, och kom så åter hem till sin Hustru. — Men hon var ej nöjd med hvad han fått, och sade att han löpte landet kring som en narr. Då ville den enfaldige Bonden visa Mor hvad hans tupp var värd, och sade: »Blås dukater min Hane!» Men då det inga dukater blef af, grinade hans hustru åt honom, Bonden blef flat, och gick sig så bort igen till den store Herren, för att få något ting dugligare för sin skinka; för han ansåg sig bedragen. Då han nu för andra gången kom till porten och vaktkarlen, frågade denne honom: »Hvad skall du ta' vägen?» »Jo», svarade Bonden, »jag vill ha bättre betalning för min skinka än sist.» »Nå, hvad vill I mer ha då?» »Det får han ge som han vill.» »Nej, så skall du ej säga; utan ge mig den qvarnen som står bakom den gröna kakelugnen!» »Tack skall I ha', tack!» Gick in: »Hvem har sagt dig det?» »Det har en god Vin sagt mig» — och der med så fick Bonden qvarnen och kom ut igen till vaktkarlen. »Nå, hvad skall du göra med din qvarnen nu då?» »Det är så bra», svarade Bonden, »att ha en qvarn att mala på.» »Nej, så skall du ej säga, utan: mala hvitt hvetemjöl, min Qvarn!» »Tack skall I ha', tack!» Gick och kom till kärringen, som bytte bort hans qvarn; och då Bonden kom hem och sade: »Mala hvitt hvetemjöl, min Qvarn!», blef det intet af. Bonden, ledsen, gick då bort igen: Waktkarlen sade som vanligt och tillade: inte så, utan gif mig de »Klubborna, som äro bakom den gröna kakelugnen!» — och han fick dem. »Nå», sad vaktkarlen, »hvad skall du nu göra med dina klubbor?» »Det är så bra att ha när [man] skall slå i en spik eller så.» »Så skall du ej säga, utan: alla klubbor slå mina ovänner 'till gäcko'.» »Tack skall I ha, tack!» Kom till kärringen, som, då Bonden sof skulle fresta sin lycka med dem, höll på att alldeles bli sönderdobbrad af dem, då hon sagt: »Alla klobbor slå hans ovänner till gäcko!» Hon måtte då ropa på hjelp, väcka Bonden och sade: »För all del hjelp mig, så skall du få din tupp och din qvarn igen!» Då sade Bonden: »Alla mina klubbor tillbaka i korgen igen!» och dermed så slapp Troll-kärringen med lifvet, fastän duktigt genombultad, och så gaf hon Bonden igen hans undergörande Tupp och Qvarn, och dermed så gick Bonden glad hem. När nu Bonden kom hem, grinade hans hustru åter åt honom; men då nu Bonden sade till sin Tupp: »Blås dukater, min Tupp!» så ramlade dukaterna om honom; och då han sedan sade till Qvarnen: »mala hvitt hvete-mjöl!» fick han det vackraste fina hvete-mjöl. Då blef Hustrun hans glad och förvånad; och nu blef den enfaldiga fattiga Bonden välmående och rik — och detta spordes snart vidt ut i landet. När då den Rike Bonden fick höra af detta och sporde att hans skinka var orsaken dertill, blef han ångerköpt och önskade sig få något af sin förr fattige Bror; och denne enfaldige stackare han gaf Brodren Qvarnen till skänks. Men när då den enfaldige Brodern åter sade till sin Tupp: »Blås dukater, min Tupp!» svarade Tuppen: »Nej, nu kan jag alldrig mer skaffa dig några dukater, då du var så enfaldig att ge bort qvarnen, af hvilken jag hade min kraft och näring.» Och dermed så vardt den enfaldige Bonden åter arm och fattig för all sin tid. — Slut. Lona Bingström, Boge.