Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Bysen i Skogen
Några barn voro engång ute i skogen och plockade bär; men ett af barnen hade en yxa med sig med hvilken han på lek och odygd gick kring här och der och högg i de små »gurungs-tallarna» (små unga tallar). Men när den okynnige gossen så gjorde, skallade det först vid kvart hugg hämskt dånande i skogen och de andra barnen både honom ej göra så och ofreda träden i skogen. Men då han ändå ej upphörde med att gå och hugga i träden, fingo de höra Bysen, som ville värja sina träd, varnande: »Jär di icke ra; ma di icke sta!» (äro de (träden) — ej råa; må de icke stå!»); och så ropte Bysen för hvart yxhugg till dess gossen förskräckt släppte yxan. — Nu började den lille störaren af skogens frid åter plocka bär såsom de andra barnen. Bäst det nu var, så fingo barnen se Bysen, gråklädd och med den röda mössan, ligga och sola sig på en grön tufva. — Och så snart de nyfikna barnen gingo dit åt han låg, förvandlade det sig genast till en stor »Näck», eller »näckig» (skäckig) häst, som till barnen[s] förskräckelse med stort larm och gnäggande for af till skogs. And. Söderdal.
Näcken och Bär-plockarne
Under bär-tiden var engång nio styckna barn ute i en stor skog och plockade bär. De hade nu alla sina »bär-skräppor» af näfver fulla med de raraste bär: då fingo de se en stor vacker hvit häst helt stillfärdigt komma vankandes fram ur skogen. Hästen gick nu in ibland alla barnen, och var så spak att barnen gingo fram och klappade och kliade honom, och han stod antingen stilla som sten eller kunde de leda honom såsom de behagade. Ett af barnen tog sig då dristigheten och satte sig opp på hästens rygg; men som hästen var så stilla och tålig, klef snart ett till opp på hästen, för två stycken hade gerna godt rum på den stora hästen; hvarföre ock det tredje barnet krälade sig opp på hästens rygg. Men de tre hade ännu lika godt rum: och nu äntrade sig det ena barnet efter det andra opp på hästen med sina fulla bär-skräppor — för barnen hade lust att roa sig, då de nu i alla fall hade sina skräppor fulla och ämnade gå åt hemmet. Der suto nu alla de nio barnen på den store hvita hästens rygg, och de hade alla godt rum; ty hästen hade blifvit allt längre och längre allt som flere af barnen bestego honom. — Men alla nio barnen voro nu ej så väl uppkomna på hästen förrän han började springa i fullt »flyg», frusta och slå opp, så att alla barn-ungarne trillade af honom, och skräppor och bär haglade kring dem ner på marken och förstördes. Då gnäggade hästen till förfärligt så att det skallade i skogen och hade så roligt öfver putset med barnen — ty det var sj elfva Näcken de ridit —, och försvann så under största gny och allarm i skogen. — Slut. A. Söderdal, f. 1827 i Rute, Skollär. i Alskog.
Ma-ängs-Nissen
Mellan Fardume och Koparfve i Rute går en gångstig öfver marken och äfven öfver den s.k. »Ma-ängen» der alltid en skogs-byse kallad »Ma-ängs-Bysen» eller Nissen oroade folket. Denne bysen skulle vara den osaliga och fridlösa anden efter en Bonde der i trakten som försvurit sig för att komma åt just denna Ma-ängen, der han nu skulle gå såsom byse, fridlös till Domedag. — Sent en afton gick der öfver Ma-ängen en hop Ungdom, som, deraf att de voro så många i sällskap, var så »modänes», att de ropade till bysen: »Stora Näcken, ball-säcken, kom fram!» — Som det sålunda frammanat skogs-anden kom en stor hvit häst störtandes emot dem ur skogen. Då flydde all ungdomen förskräckt för troll-hästen, som förföljde dem; de störtade sig hals öfver hufvud öfver tunen och »Ma-änget», der inom Nissen hade makt att skada dem, och vågade sedermera alldrig ge sig i något nappatag med Ma-ängs-Nissen. — Slut. A. Söderdal.
Nissen på Nor-skogen
På den stora ut-skogen mellan Rute kyrka och Hau, Bunge och Fleringe, hvilka af de södra gårdarne kallas Nor-skogen, har Norder-Gutarne sina kreatur till sams på bete, och Lam-sorkar gå der och akta lammen. — En Piga var så utgången i ko-skog eller att leta efter korna. Snart hörde hon ock »skälli» af sin ko, hon sökte, och hon gick då att ta' koen. Men allt som hon gick, så fick hon dock alldrig ögonen på koen. Hon gick och hon gick, skällan hörde[s] alltjemt före henne; men ingen ko fick hon se. Hon började då att sjunga för att ändtligen få tag på koen, men förgäfves; och hon var nu oppe emot Rute prästvägen, och kunde nu tänka att hon var kommen ut för något galet. Hon beslöt då att vända om; men just som hon vände om, kom det en stor häst rusandes tätt förbi henne ur skogen, hvaraf hon blef förskräckt; men hästen försvann straxt in åt tjocka skogen med förfärligt gnäggande, brak och gny — det var Nissen på Nor-skogen, en fruktad Skogs-byse, som vilsnade folk, skingrade boskapen och gjorde folken all oro. — Pigan fick sålunda gå hem utan sin ko, den gången. — Slut. A. Söderdal.
Trull—träsk
Träsket, som ligger nära vid Lunderhage i Fleringe, kallas så för de många syner och »vårdar», som der så ofta blifvit sedda, är fullt af fisk, hvilken man dock nästan alldrig kan komma åt. Engång togo Lunderhagekarlarna en not så bred som hela det lilla träsket hvarmed de då skulle ta all fisk på engång; men de fingo ingen enda fisk, utan bara fullt af stora hvita och dels gula ben, som suto så invecklade i noten, att de måtte skära denna sönder för att få benen der af. De lade nu alla benen i vagnen och körde dem till gårds; men bara de gått in i stugan och en handvändning efter kommo åter ut, voro alla de stora benen platt försvunna. Engång gick en Bonde förbi Trull-träsk till skogen med sin yxa på nacken, då han fick se ett qvinfolk med ett barn på armen sitta ute på vattnet. Nu är det alltid bra vid sådan syn att taga något af sig, kläder eller annat, det man kastar eller offrar åt »vården». Bonden tog ock genast halsduken af sig och kastade den ut åt qvinnan, hvilken straxt tog duken och försvann ned i vattnet. Men Bonden fick med detsamma se så fullt med fisk ända opp mot landet; och Bonden högg då med yxan så mycket fisk han orkade bära med sig hem. Han hette Mikkål och var från Fardume i Rute. Engång skulle en dräng på trots fiska i Trullträsk: tog sig så en »båtte» (ökstock) och gaf sig en afton ut på träsket att branda efter fisk. Och han lyckades ock verkligen att få temligen bra med fisk. Men mot morgonen rodde han i land, sedan han hela natten ej varit oroad af någon syn på träsket, lade fisken i en korg och bar den opp i land, der han oppe i skogen gjorde opp eld, och sade då: »Nu må så många trull som fins i träsket komma hit, så skall de få värma sig!» — Som han sagt det, syntes för honom på andra sidan elden, en Oxe att värma sig; men drängen lade då sin ljuster i elden tills han blef helt röd, och högg han så i oxen. Trollet for då af med ett förfärligt rop i skogen och försvann. Han hörde bara att ljuster-staken vid affärd slog mot i träd, mark och hällar. Men nu tedde sig så många syner från alla håll för drängen, att han slutligen tappade modet, och sprang från fisk-korg och allt åt hemmet. Dagen derpå gick drängen dit efter sin korg; men då var korgen tom och all fisk försvunnen, och ljustern fann han först långt derefter, sittande fast i en långt derifrån aflägsen hälleremna. — Slut. And. Söderdal.
»Stumblen» med ögon
Bönderna hade en tid ingen lycka med sitt fiske; hvargång de voro ute på sjön, sågo de tydligt en »stumble med ett par lysande ögon högst upp i stumble-nacken». De visste alldrig hvad detta skulle betyda; men kunde dock snart förstå, att det alldrig stod rätt till. Hvarför då de nästa gång åter fingo se troll-stumblen med de brinnande eld-ögonen flyta på vattnet, de togo mod till sig och rodde sakta intill den besynnerliga stumblen och höggo ljustern i henne. Då bar det af till hafs med ett förfärligt gny och dån; och nu fingo Bönderna igen sin gamla fisklycka. A. Söderdal.
Guld-anden.1
Det var engång en Konung, som var alltför sträng emot sin dotter, derföre att hon älskade en Riddare i hans hof. Riddaren visste alldrig hur han skulle undgå Konungens vrede och han beklagade sig för sin älskade Princessa. — Men en dag sade Riddaren till Princessan: »Jag lider så mycket i Eder faders hof, så att jag omskapar mig till en häst i slottsstallet.» Princessan sörjde mycket häröfver; men det kunde ej hjelpas Riddaren omskapade sig till en grann häst, den Princessan hvar dag klappade i stallet. Men då Konungen såg, att Princessan hade så mycket nöje af den vackra hästen, blef han rasande deröfver, och sade att han skulle skjuta ihjäl hästen för den olyckliga Princessan. Hon beklagade sig då för hästen; men denne sade: »Var ej sorgsen derföre, utan, då Konungen skjutit mig, så doppa bara förkläd-hörnet i mitt blod, klipp af det blodiga förklädes-hörnet och stick denna lapp med fingret ned i jorden i trädgården, så blir det genast ett vackert träd som bär guldäplen.» Så gick det ock: Konungen sköt hästen, Princessan fuktade sin förklädes-hörne med hans blod, stack det i jorden och det blef ett vackert träd, som genast bar guldäplen, hvilket mycket fägnade Princessan, som hvar dag omfamnade sitt träd och talade med det. Men när den elake Konungen såg det nöje Princessan hade af guldträdet, sade han: »Jag skall snart hugga ner det för dig!» När nu den sorgsna Princessan beklagade sig för trädet, sade det: »Sörj inte, utan då Konungen hugger mig kull, tag den tredje spånen, kasta den i vattnet, så blir det genast en Guld-and». Så blef det ock: Konungen högg ned trädet, en spån flög i Princessans knä, hon kastade den i vattnet och det blef straxt en liten vacker guld-and, som rodde om kring i slotts-dammen till Princessans stora nöje. Men när Konungen hörde det, tog han straxt sitt gevär och gick ner att skjuta guldanden för henne. Men Konungen tog också sitt svärd med sig som han lade på stranden. Guldanden rodde då bort till andra kanten. Men när Konungen sprang dit att skjuta guldanden, rodde han fort tillbaka, gick opp på landet och fram och lucktade på svärdet: och i detsamma blef Guldanden förvandlad till prins! Nu blef Konungen förskräckt och ångrade sig, och ville ej längre stå emot deras trogna kärlek, utan de fingo nu hvarandra till äkta, och blefvo oändligen lyckliga, och ett konunga-par efter Konungens dagar. — Slut. B. Timgren, f. 1788.
Den förgjorde Prinsen
Det var engång en Konung, som hade en Son, 7 eller 8 år gammal. Men Konungen vardt enkling, och då han gifte om sig, fick han en led troll-kärring. När nu Konungen red i krig, var Troll-Drottningen mycket elak emot den lille Prinsen och förmente honom till och med maten. Slutligen var hon så elak, att hon förskapade Prinsen till en katt. [Vid] samma [tid] kom en utländsk olycklig Princessa till hofvet: hon skulle vidare i främmande land i pilgrimskläder, och begärde i slottet att få sig någon resekost. Drottningen lät då slagta katten, som varit Prins, hvaraf Princessan blef narrad att äta; hon tackade och gaf sig af på sitt lilla fartyg, der det var inrättadt för henne med ett litet nätt rum med spegel och allt hvad hon behöfde. Under det hon nu en månads tid sväfva [de] omkring på vattnet, såg hon sig engång i spegeln, och blef då till sin förskräckelse varse att hon var helt svart i ansigtet! Men snart blef hon ännu mer häpen då hon, så oskyldig hon var, kände på sig att hon var »rådd» (hafvande) — och så född[e] hon snart en — katt! och så snart hon blifvit förlöst, blef hon åter lika skön igen. Princessan blef då utom sig af fasa, tog katten som hon födt och ville kasta honom i vattnet. Men katten sade då till henne: »Min mor dränk mig inte, för jag skall förhjelpa Er till lycka igen.» Princessan blef förvånad, men låt då katten lefva. Snart kommo de derpå till lands, der fartyget stadnade vid stranden. Katten gick då till slottet som var dervid, gick in i slottsköken och begärde mat till sin Mor af kocken. Denne förundrade sig öfver den talande katten, men gaf honom mat med sig som han i en duk band om hans hals; men frågade då katten hvad hans mor vore för en? »Hon är katt som jag; men helsa nu den unga Konungen från mig och tacka för maten, och säg att konungen ej företager sig den långa friareresan han påtänkt, ty den sker förgäfves; men jag skall snart komma till Konungen och gifva honom det bästa råd.» Och dermed så gick katten sin färde. Kocken omtalade detta för Konungen: han undrade derpå att katten kunde veta hans minsta tankar om frieriet dem han ej yppat för någon menniska, och befalte vakten att fasttaga katten när han komme igen andra gången. Nå, katten kom åter, fick mat af kocken och det gick på samma sätt; men vakten brydde sig [ej] om den jamande katten, utan han kom lyckligen sin väg, sedan han sagt till kocken, att han dagen derpå skulle komma till Konungen. Tredje [dagen] gick katten opp och jamade vid konungens dörr; vid tredje ropet öppnade Konungen dörren, blef förfärad öfver denna syn; men katten trädde in och talade med Konungen. Katten sade då, att Konungen skulle följa honom till sin mor, samma Princessa, som Konungen ämnat fria till; men då katten sade att hon nu också vore en katta, blef Konungen ännu mer förfärad och ville ej höra talas derom att han skulle ta' en katta till gemål. Men långt om länge biföll dock Konungen att följa katten och se hans underliga Mor. Konungen steg då till häst och katten sprang för[e] ned till stranden. Konungen gick nu i rummet på fartyget, men såg der ingen menniska; ty Princessan hade på kattens inrådan ställt sig bakom dörren. Slutligen upptäckte dock Konungen i spegeln den sköna Princessan, blef genast kär i henne och förde henne på sin häst till slottet, der han dagen derpå ville hålla bröllop med henne. Katten sade då till Konungen: »Nu har jag frälsat min Mor, förhjelpt Konungen från den långa onödiga friare-resan och nu beder jag att Konungen också ville frälsa mig, hvilket Konungen kan, om han ensam går ifrån Bröllops-bordet och går ut på ladugården, der en stor svart fogel flyger opp och ner ur en brunn. Då fogeln tredje gången flyger opp, skall konungen fatta tag i honom och med en knif skära en fjäder af hans vinge!» Så gick det ock: när Konungen skar af fjädern, blef fågeln förvandlad till en vacker Prins! hvilken Konungen nu tog in med sig till bröllopsbordet, då Prinsen omtalade alla sina öden, och att hans mor, Drottningen, vore samma Princessa som Konungen ämnat fria till. Sedan följde Konungen Prinsen hem till sin far, då Prinsen talte om för honom att hans styfmoder vore en led trollkärring, som förgjordt honom till en katt. Den gamle konungen blef då glad att han fick sin försvundne Son igen, och straffade så hårdeligen trollkärringen. Och så lefde sedan alla nöjde och lyckliga i sina konunga-riken, och Prinsen blef slutligen sin faders efterträdare. — Slut. B. Timgren.
Skydds-Engeln.1
Det var engång en fattig Enka som hade 4 små barn och hon gick efter mannens död åter hafvande med det femte. Då gick hon i sin förtviflan uti skogen för att göra af med sig. Men då kom en stor Herre fram till henne, frestade henne och sade: »Pengar och gods skall du få nog för din tid, bara jag får det fostret som du bär under ditt hjerta, när han blir 18 år, för det är ett gosse barn men gossen finge alldrig lära läsa eller befatta sig med någon andäktig bok». — Enkan i sin nöd lofvade allt; men den hon lofvat det till var hin Onde sjelf, hvilket hon efteråt kunde förstå. — Nå, hon födde barnet, och det var en gosse. Pengar och gods fick hon, men någon glädje hade hon aldrig af lifvet, fast hon hade tillräckligt för sig och de sina. Gossen växte opp, blef lydig och vacker, gick hvar dag i vall med kreaturen; men aldrig fick han lära läsa. När gossen var 6 å 8 år, och då han såg sina Bröder dagligen gå i skolan, bad han sin Mor att han också skulle få lära läsa; men hans mor måste med gråtande ögon förbjuda honom det. Engång när gossen gick vall i skogen, omhvärf de honom ett underligt sken, och en »Skydds-engel» från Gud nedsväfvade till honom. Skydds-Engeln sade till honom: »Du är född i en olycklig stund; för din fattiga Mor har ovetande lofvat dig till Hin Onde, hvarför du hellre aldrig fått lära dig läsa Guds ord, som allena kan bevara dig från allt ondt. Tag derför hemligen dina bröders ABCbok hit med dig i skogen, så skall jag lära dig.» Gossen gjorde så, och Engeln lärde honom snart att läsa. Då sade Skydds-Engeln: »Tag din Bröders Cateches!» och Engeln lärde honom den. Tredje gången lärde Skydds-Engeln honom på samma sätt Psalmboken och den fjerde gången slutligen Bibeln. Nu var Gossen lika lärd som andra kristliga barn i Guds ord. Men en dag kom der en hederlig och god Herre resandes förbi, och frågade om ej Gossen ville tj ena honom; den Gossen antog och följde så med Herren till hans slott, der han efter hand lärde sig allt godt och omtalte att hans mor aldrig låtit honom få läsa, men att han ändå på ett underligt sätt lärt sig det — men vidare sade han ej; utan qvarblef hos den gode Herrn tills han var 18 år gammal, då han i granna kläder och rikt begåfvad fick lof att resa hem. Han begärde då härberge hos Modren, som ej kände honom igen. Men Modren, som just denna lördags-natt väntade Frestaren, som skulle komma och affordra hennes son, som hon ej visste hvarest han var, var sorgsen och hjertängslig, och ville alls icke mottaga någon främmande i sitt hus. Men ändtligen fick den unge beskedlige okände Herrn dock rum i en kammare öfver natten. Han sade då att hon bara skulle gå och lägga sig, och om någon om natten bulltade på, skulle hon ej låta opp, utan han skulle svara för hus och allt. — Nå, gumman lade [sig] i många tankar. Wid klockan tolf bultade någon på dörren; men ingen svarade. Åter bulltades på; men tredje gången blåste någon i nyckelhålet och då sprang dörren opp och Hin Onde inträdde. Mellertid hade ynglingen upptändt fyra vaxljus som han hade med sig, upptändt rökelse, dragit en ring på golfvet kring sig och bordet på hvilket han skrifvit på ett papper: »Wak opp min själ! gif ära — Min Gud och skapare kära Han som oss allt godt gifver — Och oss en väktare blifver I natt, då jag var stadder — I mörkret, fast oskadder; Fast djefvulen mig begärde — Gud mig dock ro beskärde—Ja, Fader, han mig qvälja' — Och ville mig uppsvälja; Så väl för utan våda — Dagsljuset fick jag skåda!» — m. m. och så uppdiktade han denna natt hela denna psalm till sitt värn i frestelsen. När Hin Onde merkte det allt, blef han förfärad; han frestade ynglingen hela natten, men kunde dock ej komma åt honom för ringen, rökelsen, vaxljusen och Jesu namn som ynglingen skrifvit på bordet. När nu kyrkfolket om morgonen gingo förbi fönstret bad ynglingen de förbigående att de skulle ditkalla Presten. Och när denne då kom i kappa och krage, hade han så mycken makt öfver Hin Onde att han måste krypa ut genom ett hål som Presten med en knappnål stack på fönsterblyet. Hin Onde måste sålunda fly, och visade sig alldrig mera. Ynglingen gaf sig då till känna för sin Mor, begåfvade henne och Presten rikeligen och återvände sedan till sin gode Husbonde, och talte om för honom sina förfärliga öden, och huru »Skydds Engeln», som Gud sändt, bevarat honom. — Slut. B. Timgren.
Pelle Båtsman.1
Det var en gång en Princessa, som med sin tre Hoffröknar förlustade sig i slottsparken. Men huru de gingo, kom Princessan allena, och blef bortröfvad af fyra stycken röfvare, som nu förde henne till en obebodd ö. — Konungen utlofvade då i sin bedröfvelse, att den som kunde finna Princessan åter, skulle få henne och halfva riket. Då var det en fattig gosse — adelsman i sig sjelf — som had' måst gif va sig i skomakare-lära, hvartill han hade ingen fallenhet; och blef engång af tvenne karlar på Mästarens vägnar bunden och slagen. Då kom en Sjöcapten, som af medlidande tog gossen, som kallade sig Pelle, med sig till sjöss, der han vann sj ökaptenens förtroende och om några år blef hans högbåtsman. För Captenens godhet för Pelle, hatade och afvundades honom det öfriga sjöfolket; hvarföre Pelle, oaktadt Captenens beröm, gaf sig från fartyget i vilda sjön på däcks-luckan, hvarpå han kom till en obebodd ö, och dolde der i en klippa sina hopsparda penningar. Om natten väcktes han af oväsen vid stranden af tvenne Gastar, som stigit opp ur deras grafvar och slogos; ty den ene hade i lifstiden af den andra lånat 6 styfver, dem den andre fordrade. Pelle gaf den skyldige slanten, och denne lofvade att hjelpa honom då han komme i nöd. Om morgonen mötte han fyra Röfvare på ön, som blefvo glada att få en ny kamrat, då Pelle äfven gaf sig ut för en Röfvare, och erbjöd sig att stjäla, och det bättre än de sjelfva, bara han fick gå sta allena. Om natten tog han sin förborgade skatt och gaf dem, och inbillade dem att han, genom uttagande af en lös sten i Kungens bank i närmaste slott, hade kommit åt det.2 Nästa natt gåfvo sig alla röfvarena dit. Pelle fick under tiden se dörren på berget, kom in, fick se Princessan, tog ungefär lika mycket pengar derifrån som han gifvit röfvarena, och samm från ön med Princessan på samma däcks-lucka och blef i sjön upptagen af en skeppare, för hvilken han omtalade Princessans nöd och Konungens löfte. Men Skepparen ville då sjelf göra sin lycka: och Pelle nedvräktes åter i sjön på en däcks-lucka, kom i land, och till Konungens hof- skomakare, som just då vid Konungens onåd skulle göra stöflor åt Konungen; men Pelle hade fått en hår-pung af Princessan med hennes namn på i guldbokstafvar. Gasten uppenbarade sig nu. Pelle fick ett eget rum och gasten sydde stöflorna färdiga, dem skomakaren bar till Konungen. Emellertid kom Skepparen hem med Princessan, den han nu skulle få till gemål och bröllopet lagades till; men Princessan teg och sörjde Pelle, sin rätta befriare. Men Princessan skulle nu har brudskor, dem samme gesäll (Pelle) nu åter skulle sy, som sist sytt så bra för Konungen. Sedan gasten nu sydt dem färdiga, gick Pelle sjelf i skomakare-drägt med skorna opp till Princessan: de passade, och när hon skulle betala dem, höll Pelle fram hår-pungen, då Princessan genast igenkände honom, flög honom om halsen, då Konungen i detsamma kom in och förundrade sig med vrede: allt blef nu för Konungen upplyst, och bröllopet lagadt i ordning, och Skomakaregesällen af Konungen omklädd till en stor Herre. Dagen för bröllop[et] satte Konungen och Princessan [sig] till bords; men den främmande stora Herren (Pelle eller skomakaregesällen) till höger om bruden, men skepparen, den tillämnade Brudgummen till vänster om henne. Wid bordet frågade Konungen den främmande Herrn om han ej kunde berätta något merkvärdigt? och denne berättade då och frågade hvad dom den skulle ha, som frånröfvat den rätta upphittaren hans lön in. m. Konungen hänsköt det till skepparen, och denne svarade: »att köras i spiktunna!» Så blef det ock: Skepparen dog sålunda och Pelle fick Princessan till gemål och riket efter Konungen. — Slut. B. Timgren.
Lycksalighetens Ö1
Det var en gång en Prins, som fått höra talas om en så gudomligt skön Princessa; och han drefs af ett ständigt begär och längtan efter henne. Engång med sina Hofherrar på jagt efter en is-björn, förvillade han sig alldeles från sitt följe, förlorade häst och hundar, och måste om natten hvila i skogen. Dagen der på måste han nu genomvåt och frusen söka sig kring i skogen, och kom så till ett högt berg, fick se en port på det samma och klappade på. Slutligen öppnade bergsqvinnan för honom, då han bad om härberge. Men, då Prinsen ej kunde svarade på hennes frågor om han visste hvem som bodde här, sade hon: »Här bor Wäder-guden!» »Ja», svarade Prinsen, »jag känner ock en förfärlig kyla öfver mina lemmar!» »Det är», sad' bergsqvinnan, »derför att min Man, Nordan, snart kommer hem med sina tre söner, Östan, Sunnan och mitt älske-barn Westan, som vi kalla Zephir.» Nå, Prinsen trädde mellertid in i bergshålan, der bergsqvinnan gjorde opp brasa åt honom att torka sig. Snart hemkom nu fadren och de tre sönerna, som blefvo menniskor när de kommo in; men Modren frågade bara Zephir, sitt älsklingsbarn hvar han varit som längst? Han svarade då, att han varit på »Lycksalighetens Ö» och der skådat och smekt en underskön blomma, den dittrollade Princessan, hvars fägring han, jemte öns behagligheter, alldrig nog kunde prisa. När Prinsen hörde detta, gaf han sig i tal med den lilla bevingade vänliga Zefir, och frågade hur han skulle komma dit? Zephir erbjöd sig då att dagen derpå föra honom dit. Om morgonen kastade Zephir en grön kappa, som gjorde Prinsen lätt och osynlig, öfver Prinsens axlar och förde honom så genom luften öfver berg och dalar till Lycksalighetens Ö, hvarpå fanns en grann strålande hofborg, omgifven af en hög mur; och nu försvann Zephir. Bäst Prinsen stod der i sin gröna kappa och ej visste huru han skulle komma öfver muren, derinom han anat att den gudomliga Princessan skulle finnas, kom en blomster [korg] nedfirandes från muren af en flicka som väl ärnade sig efter. Men Prinsen satte sig lätt och osynlig i korgen, ryckte en grand på silkes-snöret, då flickan genast drog honom opp för muren; och så kom Prinsen osedd opp, der han i ett myrten-qvarter såg [de] tre sköna princessorna med guldkronor på hufvudet dansa bland blommorna: sköna voro de väl, men ingen af dem rörde dock hans hjerta. De sågo honom ej, utan dansade alltjemt, tills kronan föll af den enas hufvud, då Prinsen tog opp den fallna kronan och framräckte den till henne som tappat den. När de nu sågo kronan sålunda framräckt utan att de kunde skönja någon hand, blefvo de förskräckta och flydde in i det präktiga strålande guldslottet, dertill de lemnade dörren öppen, så att Prinsen kunde se den gudomligt sköna Princessan som der inne satt på sin förgyllande thron. Prinsen var ännu osynlig för alla, men då han i sin förtjusning sprang fram och böjde ett knä för Princessan på thronen, föll kappan af honom, och han blef till Princessans stora glädje synlig för henne och alla. Nu var Prinsen der en långan tid i all vänskap och lycksalighet; och, ehuru Prinsen och den dittrollade Princessan voro kära i hvarandra, ville Prinsen ej förr gifta sig än han fört henne hem till sitt rike, der hon först skulle blifva hans drottning. Princessan af rådde honom från resan, för hon trodde att hon för alltid skulle förlora honom, men, då han ändå ville resa, förmanade hon honom, att då han komme till de två vägarne, skulle han gå midt emellan dem, inte helsa på någon, inte svara någon, alldrig stadna och ej heller hjelpa någon; och sist frågade hon honom huru länge han nu trodde han hade varit hos henne på Lycksalighetens Ö? och då han trodde att han blott njutit den[na] sällhet en kort tid, svarade hon: »Du har varit hos mig många mode år, och se till att du inte nu med denna din resa förintar hela vår lycka.» Men Zefir kom, Prinsen tog den gröna kappan på sig, och så färo de bort genom luften. Snart kom Prinsen till de två vägarne: han gick nu midt emellan dem; men råkade der på en gammal man med långt hvitt skägg som låg der kulfriden med sin dåliga häst och vagn, full af utslitna vingar (?). Gubben jemrade sig grufligen, och Prinsen kunde ej af medlidande gå fram och hjelpa honom opp. Men knapt hade Prinsen rördt vid Gubben, förr än denne sprang opp och utropade med skadeglädje: »Ändtligen så har jag dig då, som jag så länge och förgäfves sökt — jag är döden !» och dervid så dog Prinsen. Men Zephir kom genast och förde den döde Prinsen tillbaka till Lycksalighetens ö, der han vackert nedlade honom bland blommorna på myrten-qvarteret, och flög så sin väg. När nu Princessan snart derefter under en vandring i slotts-trädgården fick se sin älskade Prins ligga och hvila der, sprang hon glad fram till honom; men då hon trodde att han sof, vill hon ej väcka honom. Princessan väntade och väntade nu af hjertat att Prinsen engång skulle slå opp ögonen mot henne; men då han aldrig reste sig upp, gick hon fram och tog sakta på honom. Men då Prinsen ändock nu icke vaknade, greps den olyckliga Princessan af en namnlös smärta ty hon visste ej hvad döden var —, och satte sig så ned jemte sin kära Prins, gret första gången och sörjde sig till döds: och dermed så försvann för alltid »lycksalighetens Ö!» — Slut. B. Timgren, f. 1788 vid Eimunds i Roma.
Lycko-barnet
Det var en gång en fattig Hustru, som hade många barn, men nu hade hon åter fått sig ett litet barn igen, och hon var deröfver hjerteligen bedröfvad; men barnet, som var en liten gosse, hade segerhufva, och alla hennes grannqvinnor tröstade henne och sade att hon i sin fattigdom dock skulle få stor glädje af denne hennes lille son; ja, man sade snart allmänt, att den lille gossen i sin framtid skulle få sig en kunglig Princessa till Brud. Detta tal kom slutligen för konungens öron, och han vardt vred öfver ett sådant tal; hvarföre han engång under en jagtfärd, utan att vidare gifva sig tillkänna, steg in till den fattiga Hustrun, och bad att han för en stor penninge-summa skulle få den gossen. Hustrun svarade, att, så fattig hon var, ville hon dock behålla det när Gud hade gett henne detsamma. Men den förklädde Konungen bjöd allt större summa, och slutligen fick han gossen och reste sin väg. Men då Konungen kommit i stycke bort i skog, flöt der en flod, och han ville nu förgöra barnet; men han hade dock ej fullt hjerta dertill, utan lade det i en liten ask, som han nedsatt på vattnet, och reste så sin väg. En Mjölnare, som var ute och ljustrade fisk vid sin qvarndam, hittade asken med barnet; och, som de voro barnlösa, uppfostrade Mjölnarefolket gossen såsom deras eget barn. Mjölnarefolket älskade gossen, och han växte till och blef stor, vacker och beskedlig; och alla visste att tala om hvad lycka Mjölnaren gjort med sin fosterson, hvilken han fått på ett så underligt sätt — i åen, i en ask. När konungen fick höra detta, for han, då han skulle rida i kriget, liksom händelsevis förbi Mjölnaren, fick se gossen och befallte honom gå till Drottningen med ett bref, den Gossen ock gjorde; men han fick under vägen gå in och hvila på något ställe. Gossen gick och gick i den stora skogen, der han slutligen gick sig vilse. Slutligen såg han ett lyse och gick in i en stuga, deri satt en Gumma. Hon såg genast att Gossen var ett Lyckobarn, och sade derf ör: »Här är ej godt för dig att vara, ty här ett röfvare-hus; men din lycka skall nog genom mig bevara dig, och gå nu till hvila!» Gossen lade brefvet på bordet och gick att hvila sig. När han somnat, kommo röfvarena hem som sade: »Ha! här luktar christet mennisko blod!!» men som de ock genast sågo att gossen var ett Lyckobarn, gjorde de honom intet ondt, men bröto blott brefvet, deri stod skrifvit till Drottningen: »Denne Gossen skall du inom 14 dagar aflifva —»; men Röfvarena ändrade det sålunda: »Denne Gossen är född med segerhufva och är således ett Lyckobarn, och skall inom 14 dagar förmälas med min Dotter, Princessan.» Nå, Gossen vaknade om morgonen, kom fram till Drottningen med sitt bref, och blef snart klädd till Prins och gift med Princessan. När Konungen snart derpå kom hem ur kriget blef han vred när han fick [se] Gossen lefvande och att han var gift med hans dotter Princessan, och befalte att han åter skulle aflifvas. Men Drottningen visade brefvet för Konungen; då denne sade att Gossen skulle slippa med lifvet om han kunde skaffa honom Hin Ondes tre guldhår. Gossen gaf sig nu af från Slottet och sin ömma Princessa; och korn så till en källa, vid hvilken stod en Man, som frågade honom: »om han ej kunde ge något råd för att åter få vatten i denna uttorkade källa, som förr hade det friskaste, klaraste vatten!» Prinsen (eller Gossen) sade: »När jag kommer tillbaka!» Prinsen gick vidare och kom till ett förtorkadt träd, vid hvilket en Man stod och frågade honom: »om han ej kunde ge något råd huru det torra trädet åter skulle få löf och god frukt som det för hade!» »När jag kommer tillbaka!» svarade Prinsen. Slutligen kom han till en stor flod den en Färjeman satt i sin båt, och frågade honom: »om han ej kunde ge något råd huru han kunde slippa att evigt sitta der och färja folk öfver!» »När jag kommer tillbaka», svarade Prinsen; »men», tillade han till Färjemannen: »men nu skall du färja mig öfver ty jag skall till underjorden först.» Nå, han kom öfver, och kom slutligen ner till underjorden; der satt en gammal stygg kärring i en stor förfärlig bergs-sal och kokade kött i en stor gryta, och hon såg genast att Prinsen var ett lyckobarn och sade till honom: »Du, mitt Barn, har ej kommit på det bästa stället, men som du är ett Lyckobarn, skall jag väl ändå hjelpa dig!» Prinsen talte nu [om] att Konungen begärt af honom den Ondes tre guldhår, och allt hvad som händt honom vid källan, trädet och Färjemannen. »Ja», sade Kärringen, »jag skall allt frälsa dig, och nu förvandla dig till en myra, ty eljest skulle Hin Onde, om han fick lukta på christet menniskoblod, genast rifva i hjäl dig när han kommer hem och hör bara noga efter hvad han svarar mig på mina frågor.» Snart blef det ett förfärligt dån i berget så att allt skakades: myran kröp in i en springa och kärringen satt och rörde i grytan, då Hin Onde sade: »Här luktar christet menniskoblod!» Men kärringen nekade sådant, och bad honom bara äta ur gryta[n] och taga sig en styrke dryck. Hin Onde åt, och bad nu att kärringen skulle löska honom, och lade ner hufvudet i kärringens knä, hon löskade och Hin Onde somnade snart. Bäst det nu var, ryckte kärringen ett af Hin Ondes tre guldhår af hans hufvud. Då vaknade han och frågade kärringen: »Hvad tuppar (luggar) du mig före!» Kärringen låtsades vakna och sade: »Jag drömde ju!» »Nå, hvad drömde du då, sade Hin Onde?» »Jag drömde», svarade hon, »att jag satt vid ett uttorkad källa, och huru skall man få vatten dit igen?» Hin Onde svarade: »En groda ligger på källans botten; den suger musten ur jorden, tag den grodan bort, så får källan sitt vatten igen!» Åter somnade Hin Onde, kärringen ryckte bort den andra Guldhåret, Hin Onde vaknade, kärringen frågade och sade: »Jag drömde — — — jag satt vid ett tort träd — — hur skall det få löf och frukt igen!» Hin Onde svarade: »Det sitter en råtta och gnager på rotens bark; tag råttan bort, så får trädet sin fulla växt igen!» Åter somnade Hin Onde, kärringen tog hans tredje guldhår, Hin Onde vaknade och kärringen frågade: »Jag drömde — — jag kom till en flod, der i en färjeman ville slippa från sitt arbete — — hur kan han slippa ?» Hin Onde svarade: »När någon kommer som vill färjas öfver skall han gifva den främmande årorna, och sjelf stiga ur båten! och lät mig nu få sofva i fred, engång då, din förbannade — — —!» När nu1 Hin Onde insomnat och snarkade så att berget darrade, tog Kärringen fram Prinsen som hon förbytt till myra, frågade om han nu fått tydligt besked, gaf honom Hin Ondes tre guldhår, och dermed så gick han sin väg och kom tillbaka till färjemannen, hvilken nu sade till Prinsen att: »Du skulle hjelpa mig härifrån när du komme tillbaka, hvad kan du nu ge mig för råd!» »Ja», svarade Prinsen, »färja mig nu först öfver»; och sedan sade han: »ge Du årorna åt den som härnäst kommer och spring sjelf ur båten!» Färjkarlen gaf honom då en stor belöning i det grannaste gulddukater. — Prinsen gick vidare och kom till trädet och mannen som frågade — — Prinsen svarade: »Tag bort råttan» — — fick ene mulåsnor lastade med guld; kom slutligen till den förtorkade källan — blef frågad — — grodan — — fick ene mulåsnor lastade med guld och juveler i belöning. Med all denna rikedom och herrlighet kom Lyckobarnet eller Gossen tillbaka till Hofvet och blef nu mycket väl emottagen af Konungen, Drottningen och sin gemål Princessan med stort kalas och högtidlighet: ty han hade nu lemnat Konungen Hin Ondes tre guldhår. Men den gamle Konungen var i början glad öfver dessa märkvärdiga Hin Ondes guldhår; men nu ville han ock förvärfva sig lika mycket rikedomar som Prinsen fått; hvarföre han gaf sig af efter Prinsens anvisning: kom till källan — — sedan till det förtorkade trädet — och sist till Färjemannen, då denne gaf Konungen årorna, och sjelf hoppade ur båten, — och det blef den gamle Konungen sittandes till dommedag; men Lyckobarnet, hans Måg Prinsen, blef konung efter honom med all lycka i många, många år. — Slut. Fr. Sjöberg.