Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Prins, som fått höra talas om en så gudomligt skön Princessa; och han drefs af ett ständigt begär och längtan efter henne. Engång med sina Hofherrar på jagt efter en is-björn, förvillade han sig alldeles från sitt följe, förlorade häst och hundar, och måste om natten hvila i skogen. Dagen der på måste han nu genomvåt och frusen söka sig kring i skogen, och kom så till ett högt berg, fick se en port på det samma och klappade på. Slutligen öppnade bergsqvinnan för honom, då han bad om härberge. Men, då Prinsen ej kunde svarade på hennes frågor om han visste hvem som bodde här, sade hon: »Här bor Wäder-guden!» »Ja», svarade Prinsen, »jag känner ock en förfärlig kyla öfver mina lemmar!» »Det är», sad' bergsqvinnan, »derför att min Man, Nordan, snart kommer hem med sina tre söner, Östan, Sunnan och mitt älske-barn Westan, som vi kalla Zephir.» Nå, Prinsen trädde mellertid in i bergshålan, der bergsqvinnan gjorde opp brasa åt honom att torka sig. Snart hemkom nu fadren och de tre sönerna, som blefvo menniskor när de kommo in; men Modren frågade bara Zephir, sitt älsklingsbarn hvar han varit som längst? Han svarade då, att han varit på »Lycksalighetens Ö» och der skådat och smekt en underskön blomma, den dittrollade Princessan, hvars fägring han, jemte öns behagligheter, alldrig nog kunde prisa. När Prinsen hörde detta, gaf han sig i tal med den lilla bevingade vänliga Zefir, och frågade hur han skulle komma dit? Zephir erbjöd sig då att dagen derpå föra honom dit. Om morgonen kastade Zephir en grön kappa, som gjorde Prinsen lätt och osynlig, öfver Prinsens axlar och förde honom så genom luften öfver berg och dalar till Lycksalighetens Ö, hvarpå fanns en grann strålande hofborg, omgifven af en hög mur; och nu försvann Zephir. Bäst Prinsen stod der i sin gröna kappa och ej visste huru han skulle komma öfver muren, derinom han anat att den gudomliga Princessan skulle finnas, kom en blomster [korg] nedfirandes från muren af en flicka som väl ärnade sig efter. Men Prinsen satte sig lätt och osynlig i korgen, ryckte en grand på silkes-snöret, då flickan genast drog honom opp för muren; och så kom Prinsen osedd opp, der han i ett myrten-qvarter såg [de] tre sköna princessorna med guldkronor på hufvudet dansa bland blommorna: sköna voro de väl, men ingen af dem rörde dock hans hjerta. De sågo honom ej, utan dansade alltjemt, tills kronan föll af den enas hufvud, då Prinsen tog opp den fallna kronan och framräckte den till henne som tappat den. När de nu sågo kronan sålunda framräckt utan att de kunde skönja någon hand, blefvo de förskräckta och flydde in i det präktiga strålande guldslottet, dertill de lemnade dörren öppen, så att Prinsen kunde se den gudomligt sköna Princessan som der inne satt på sin förgyllande thron. Prinsen var ännu osynlig för alla, men då han i sin förtjusning sprang fram och böjde ett knä för Princessan på thronen, föll kappan af honom, och han blef till Princessans stora glädje synlig för henne och alla. Nu var Prinsen der en långan tid i all vänskap och lycksalighet; och, ehuru Prinsen och den dittrollade Princessan voro kära i hvarandra, ville Prinsen ej förr gifta sig än han fört henne hem till sitt rike, der hon först skulle blifva hans drottning. Princessan af rådde honom från resan, för hon trodde att hon för alltid skulle förlora honom, men, då han ändå ville resa, förmanade hon honom, att då han komme till de två vägarne, skulle han gå midt emellan dem, inte helsa på någon, inte svara någon, alldrig stadna och ej heller hjelpa någon; och sist frågade hon honom huru länge han nu trodde han hade varit hos henne på Lycksalighetens Ö? och då han trodde att han blott njutit den[na] sällhet en kort tid, svarade hon: »Du har varit hos mig många mode år, och se till att du inte nu med denna din resa förintar hela vår lycka.» Men Zefir kom, Prinsen tog den gröna kappan på sig, och så färo de bort genom luften. Snart kom Prinsen till de två vägarne: han gick nu midt emellan dem; men råkade der på en gammal man med långt hvitt skägg som låg der kulfriden med sin dåliga häst och vagn, full af utslitna vingar (?). Gubben jemrade sig grufligen, och Prinsen kunde ej af medlidande gå fram och hjelpa honom opp. Men knapt hade Prinsen rördt vid Gubben, förr än denne sprang opp och utropade med skadeglädje: »Ändtligen så har jag dig då, som jag så länge och förgäfves sökt — jag är döden !» och dervid så dog Prinsen. Men Zephir kom genast och förde den döde Prinsen tillbaka till Lycksalighetens ö, der han vackert nedlade honom bland blommorna på myrten-qvarteret, och flög så sin väg. När nu Princessan snart derefter under en vandring i slotts-trädgården fick se sin älskade Prins ligga och hvila der, sprang hon glad fram till honom; men då hon trodde att han sof, vill hon ej väcka honom. Princessan väntade och väntade nu af hjertat att Prinsen engång skulle slå opp ögonen mot henne; men då han aldrig reste sig upp, gick hon fram och tog sakta på honom. Men då Prinsen ändock nu icke vaknade, greps den olyckliga Princessan af en namnlös smärta ty hon visste ej hvad döden var —, och satte sig så ned jemte sin kära Prins, gret första gången och sörjde sig till döds: och dermed så försvann för alltid »lycksalighetens Ö!» — Slut. B. Timgren, f. 1788 vid Eimunds i Roma.