Transkriberad uppteckning

Det var en gång en fattig Hustru, som hade många barn, men nu hade hon åter fått sig ett litet barn igen, och hon var deröfver hjerteligen bedröfvad; men barnet, som var en liten gosse, hade segerhufva, och alla hennes grannqvinnor tröstade henne och sade att hon i sin fattigdom dock skulle få stor glädje af denne hennes lille son; ja, man sade snart allmänt, att den lille gossen i sin framtid skulle få sig en kunglig Princessa till Brud. Detta tal kom slutligen för konungens öron, och han vardt vred öfver ett sådant tal; hvarföre han engång under en jagtfärd, utan att vidare gifva sig tillkänna, steg in till den fattiga Hustrun, och bad att han för en stor penninge-summa skulle få den gossen. Hustrun svarade, att, så fattig hon var, ville hon dock behålla det när Gud hade gett henne detsamma. Men den förklädde Konungen bjöd allt större summa, och slutligen fick han gossen och reste sin väg. Men då Konungen kommit i stycke bort i skog, flöt der en flod, och han ville nu förgöra barnet; men han hade dock ej fullt hjerta dertill, utan lade det i en liten ask, som han nedsatt på vattnet, och reste så sin väg. En Mjölnare, som var ute och ljustrade fisk vid sin qvarndam, hittade asken med barnet; och, som de voro barnlösa, uppfostrade Mjölnarefolket gossen såsom deras eget barn. Mjölnarefolket älskade gossen, och han växte till och blef stor, vacker och beskedlig; och alla visste att tala om hvad lycka Mjölnaren gjort med sin fosterson, hvilken han fått på ett så underligt sätt — i åen, i en ask. När konungen fick höra detta, for han, då han skulle rida i kriget, liksom händelsevis förbi Mjölnaren, fick se gossen och befallte honom gå till Drottningen med ett bref, den Gossen ock gjorde; men han fick under vägen gå in och hvila på något ställe. Gossen gick och gick i den stora skogen, der han slutligen gick sig vilse. Slutligen såg han ett lyse och gick in i en stuga, deri satt en Gumma. Hon såg genast att Gossen var ett Lyckobarn, och sade derf ör: »Här är ej godt för dig att vara, ty här ett röfvare-hus; men din lycka skall nog genom mig bevara dig, och gå nu till hvila!» Gossen lade brefvet på bordet och gick att hvila sig. När han somnat, kommo röfvarena hem som sade: »Ha! här luktar christet mennisko blod!!» men som de ock genast sågo att gossen var ett Lyckobarn, gjorde de honom intet ondt, men bröto blott brefvet, deri stod skrifvit till Drottningen: »Denne Gossen skall du inom 14 dagar aflifva —»; men Röfvarena ändrade det sålunda: »Denne Gossen är född med segerhufva och är således ett Lyckobarn, och skall inom 14 dagar förmälas med min Dotter, Princessan.» Nå, Gossen vaknade om morgonen, kom fram till Drottningen med sitt bref, och blef snart klädd till Prins och gift med Princessan. När Konungen snart derpå kom hem ur kriget blef han vred när han fick [se] Gossen lefvande och att han var gift med hans dotter Princessan, och befalte att han åter skulle aflifvas. Men Drottningen visade brefvet för Konungen; då denne sade att Gossen skulle slippa med lifvet om han kunde skaffa honom Hin Ondes tre guldhår. Gossen gaf sig nu af från Slottet och sin ömma Princessa; och korn så till en källa, vid hvilken stod en Man, som frågade honom: »om han ej kunde ge något råd för att åter få vatten i denna uttorkade källa, som förr hade det friskaste, klaraste vatten!» Prinsen (eller Gossen) sade: »När jag kommer tillbaka!» Prinsen gick vidare och kom till ett förtorkadt träd, vid hvilket en Man stod och frågade honom: »om han ej kunde ge något råd huru det torra trädet åter skulle få löf och god frukt som det för hade!» »När jag kommer tillbaka!» svarade Prinsen. Slutligen kom han till en stor flod den en Färjeman satt i sin båt, och frågade honom: »om han ej kunde ge något råd huru han kunde slippa att evigt sitta der och färja folk öfver!» »När jag kommer tillbaka», svarade Prinsen; »men», tillade han till Färjemannen: »men nu skall du färja mig öfver ty jag skall till underjorden först.» Nå, han kom öfver, och kom slutligen ner till underjorden; der satt en gammal stygg kärring i en stor förfärlig bergs-sal och kokade kött i en stor gryta, och hon såg genast att Prinsen var ett lyckobarn och sade till honom: »Du, mitt Barn, har ej kommit på det bästa stället, men som du är ett Lyckobarn, skall jag väl ändå hjelpa dig!» Prinsen talte nu [om] att Konungen begärt af honom den Ondes tre guldhår, och allt hvad som händt honom vid källan, trädet och Färjemannen. »Ja», sade Kärringen, »jag skall allt frälsa dig, och nu förvandla dig till en myra, ty eljest skulle Hin Onde, om han fick lukta på christet menniskoblod, genast rifva i hjäl dig när han kommer hem och hör bara noga efter hvad han svarar mig på mina frågor.» Snart blef det ett förfärligt dån i berget så att allt skakades: myran kröp in i en springa och kärringen satt och rörde i grytan, då Hin Onde sade: »Här luktar christet menniskoblod!» Men kärringen nekade sådant, och bad honom bara äta ur gryta[n] och taga sig en styrke dryck. Hin Onde åt, och bad nu att kärringen skulle löska honom, och lade ner hufvudet i kärringens knä, hon löskade och Hin Onde somnade snart. Bäst det nu var, ryckte kärringen ett af Hin Ondes tre guldhår af hans hufvud. Då vaknade han och frågade kärringen: »Hvad tuppar (luggar) du mig före!» Kärringen låtsades vakna och sade: »Jag drömde ju!» »Nå, hvad drömde du då, sade Hin Onde?» »Jag drömde», svarade hon, »att jag satt vid ett uttorkad källa, och huru skall man få vatten dit igen?» Hin Onde svarade: »En groda ligger på källans botten; den suger musten ur jorden, tag den grodan bort, så får källan sitt vatten igen!» Åter somnade Hin Onde, kärringen ryckte bort den andra Guldhåret, Hin Onde vaknade, kärringen frågade och sade: »Jag drömde — — — jag satt vid ett tort träd — — hur skall det få löf och frukt igen!» Hin Onde svarade: »Det sitter en råtta och gnager på rotens bark; tag råttan bort, så får trädet sin fulla växt igen!» Åter somnade Hin Onde, kärringen tog hans tredje guldhår, Hin Onde vaknade och kärringen frågade: »Jag drömde — — jag kom till en flod, der i en färjeman ville slippa från sitt arbete — — hur kan han slippa ?» Hin Onde svarade: »När någon kommer som vill färjas öfver skall han gifva den främmande årorna, och sjelf stiga ur båten! och lät mig nu få sofva i fred, engång då, din förbannade — — —!» När nu1 Hin Onde insomnat och snarkade så att berget darrade, tog Kärringen fram Prinsen som hon förbytt till myra, frågade om han nu fått tydligt besked, gaf honom Hin Ondes tre guldhår, och dermed så gick han sin väg och kom tillbaka till färjemannen, hvilken nu sade till Prinsen att: »Du skulle hjelpa mig härifrån när du komme tillbaka, hvad kan du nu ge mig för råd!» »Ja», svarade Prinsen, »färja mig nu först öfver»; och sedan sade han: »ge Du årorna åt den som härnäst kommer och spring sjelf ur båten!» Färjkarlen gaf honom då en stor belöning i det grannaste gulddukater. — Prinsen gick vidare och kom till trädet och mannen som frågade — — Prinsen svarade: »Tag bort råttan» — — fick ene mulåsnor lastade med guld; kom slutligen till den förtorkade källan — blef frågad — — grodan — — fick ene mulåsnor lastade med guld och juveler i belöning. Med all denna rikedom och herrlighet kom Lyckobarnet eller Gossen tillbaka till Hofvet och blef nu mycket väl emottagen af Konungen, Drottningen och sin gemål Princessan med stort kalas och högtidlighet: ty han hade nu lemnat Konungen Hin Ondes tre guldhår. Men den gamle Konungen var i början glad öfver dessa märkvärdiga Hin Ondes guldhår; men nu ville han ock förvärfva sig lika mycket rikedomar som Prinsen fått; hvarföre han gaf sig af efter Prinsens anvisning: kom till källan — — sedan till det förtorkade trädet — och sist till Färjemannen, då denne gaf Konungen årorna, och sjelf hoppade ur båten, — och det blef den gamle Konungen sittandes till dommedag; men Lyckobarnet, hans Måg Prinsen, blef konung efter honom med all lycka i många, många år. — Slut. Fr. Sjöberg.