Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Åskan var trollens värsta fiende. Trollen ansågos även här på trakten ha varit fula, gamla och rika. "Rik som ett troll," säger man.
Har-fräuis ko kalfvar
O. L:n Nårs på Fårö (far) blef spådd af skräddare-hustrun Johanna Eklöf i Visby, att en af hans tre söner skulle få ega en stor ting. »Gården, då?» mente gubben, — »Nej, ett lefvande kräk, det han i början blir mycket rädd för, men han får det likaväl till slut.» Nå, när sonen Olof Olsson, f. 1805, såsom 6 års gosse engång var ute på »Fita-gards-sande», för att ge »lamben», fick han der se en grann ko, som kalfvade, så att hon ännu hade kalfven bak: det var Har-fräuis ko! »Sårken» blef rädd och sprang i skogen. Men, om han i stället slagit kors eller kastat något kläde öfver kon och kalfven, hade kräken varit hans. — Ännu har O. O:n, som är en fattig bonde, ej fått någon stor ting. L. O:n Kallbjärga, O. O:ns bror. Koncept till IV: io6 i R 625: 8, s. 121 (1865). Skräddare-hustrun Joh:na Eklöf i Visby spådde O. L:n Nårs (far), att en af h:s tre söner skulle få ega en stor ting. — Gården då? mente gubben. — Nej, ett lefvande kräk, det han i början blir mkt rädd för, men får det till slut. — Nå, när sonen O. O:n, såsom års gosse, varit ute på Fita-gards-sande' för att ge lamhen, såg han ko, som nyl. kalfvat m. kalfven bak: det var Harfräuis ko. Sårken blef rädd o. sprang upp i skogen. Men, om han slagit kors ell. kastat ngt kläde öfver kon o. kalfven, hade det varit hans. — Ännu har han ej fått ngt stort kräk.
Haf-frun under Sand-Ön
När Kallbur-Nils på Fårö med några andra Bönder engång rodde in under Sand-Ön, sågo de i mörkret otydligt en hop »kut» på stranden; men, bäst det var, for det af utåt hafvet med brus och plaskande, såsom efter det största skepp: det var Haffrun! J. Kalström.
»Bytes-barnet»
I en Bonde-gård var kommet ett »Bytes-barn», som åt intet — hvad man såg —, men gallskrek natt och dag. Då kokte man en katt och lade den i ett tråg till det. Genom ett nafver-hål på dörren såg man hur »Bytes-barnet» härvid betedde sig: det var då att se såsom en »skäggugur» gubbe, såg på den kokta katten och sade: »Nuck jär jag så gammal att jag set en eke-lunde vaxa upp och 3 gånger blifvit afhuggen; men alldrig förr har jag set en korf med näsa och mund: men», tillade det, »far jag mor in, så skall jag mamma ihäl henne!» — När hustrun då gick in, så var det åter ett litet barn igen, argt och otäckt; men hon gjorde nu hvad hon hört skulle vara bra: hon eldade ugnen glödhet och satte »bytes-barnet» eller »skiftingen» på »glo'-rakan» för att skjuta in det i ugnen. — Då kom trollet, bytes-barnets mor, ryckte sitt stygga barn till sig från »glo'-rakan», kastade Bond-hustruns barn till henne på golfvet och försvann med sitt eget genom skor-stenen. L. O:n Kallbjärga, Fårö. Koncept till III: 98 i R 625: 3 (V), s. 2 (1853). Bytesbarnet skrek, åt inte (när ngn såg det), kokte en katt, lade i ett tråg, nafverhål på dörren; då var det en skäggugur gubbe: »nock är jag så gammal s. en eke-lunde, 3 ggr afhuggen, m. alld. har jag sett en korf m. näsa o. mund; men får jag henne in, så sk. jag mamma hene i hel.» — När hustrun kom in, var det ett litet barn igen. — Man hade sagt — lade han på gloraka — — Då kom ett qvinf. kasta henes barn i på golfvet o. for af g. skorstenen.
Skatten på Marums-skogen
Sandström, som var inspektor hos »rike Lythberg» på Ungbåtels (Rosendal) i Follingbo, var en öfvergifven »skattgubbe», tog 8 man med sig för att en Lördags-natt gräfva skatt på Mar-rum å Marrums-skogen eller »stads-haiden» öster om Skrubbs tomt. Der var en stor »stain-kalm», i hvilken någon jätte väl låg begrafven. — Men innan man då vågade sig att gräfva, gaf sig Sandström ut omkring i skogen för att först »binda vården». Sedan han gjort sina »hyss» och återkommit till de andra, skulle de först börja gräfva, och han hade förut strängt tillsagt dem att ej röra något hvad de än fingo se; men smeden Lindgren hade ej kunnat hålla sig så länge: de hade redan börjat gräfva; (man hittade då först en dödskalle, den Lindgren tog mellan händerna och sade: »Hvad skall vi göra med dig», och slog den i en sten, och när han sedan derunder fick se en silfversked ligga der så blank och vacker nere mellan stenarne, kunde han ej styra sig för att ej räcka handen ner efter den. Men nu föllo stenarne till om Lindgrens hand; han skrek till och dermed sjönk skatten bort. När då Sandström sjelf återkom, såg han kamratens blodiga hand, fann att allt denna gången var förderfvat och bannade hårdt deras dumma otålighet. — Ja, nu var intet vidare att göra för den gången; utan Sandström gick nu åter ut om kring i skogen för att »lösa vården» igen, så att denne så länge fick sin skatt åter. O. Folström.
De Polske Svinen
Under Konung Carl den XII:tes krig i Pohlen, kommo Svenskarne engång öfver en Rysk trupp som kamperade der i ett läger. Ryssarne lågo i god ro kring en ofantlig läger-brasa, då Svenskarne sköto på dem med artilleri så eldsbränder och allt rök omkring dem. Nå, en del flydde; men platsen togs jemte en mängd fångar, hvilka voro mäst uppbrända, blinda och jämmerligt skadade. Ty Ryssarne hade just då tagit och dödat en ofantlig mängd stora feta polska svin, dem de i följe med hår och inelfvor inbakat med ler-mörja, kastat i en hop, derpå häft mull och torf till en stor hög och sist gjort en härlig brasa der ofvanpå för att sålunda steka kreaturen till måltids för kanske hela regementen. Men, när nu Svenskarna så oförmodat med kanonerna sköto in i brasan och svin-hopen, stänkte det sjudande svinflottet i ögonen på de stackars Ryssarne, så att en stor mängd af dem blef uppbränd och alldeles förderfvad och sålunda krigsfångar; men Svenskarne fingo sig dråplig proviant för en lång tid. — En Gotlänning från När vid namn Närstrand (farfar till den O. Närstrand, O. Folströms svåger, som var ute mot Ryssen 1808), som då tjente Konung Carl den XII:te, var med om detta stora svinkalas, det han omtalat för »sina folk». Olof Folström, Skeppare, f. 1790.
Ryssarne på Sand-Ön
Då Ryssarne en gång skulle anfalla Gotland, kommo de i land på Sand-ön, troende att det var Gotland eller åtminstone Fårön; och så gingo deras transport-fartyg sin väg. Der så lemnade utan vidare besök af Ryska flottan och ej heller upptäckta af Svenskarna, har hela den Ryska truppen der på Sand-ön förgåtts af svält och elände; ty långt efter funno Fåröboarna folk och hästar der ligga döda af hunger och rostiga sablar och vapen ligga spridda i sanden. Jacob Nilsson Kalström, Fårö (1856).
Troll på vagnen
Broskogs-Nils på Fårö fick »trull» på vagnen. Då han genom högra hästens hufvudlag verkligen såg trollet, tog han ett af bakhjulen af, satte trollet under vagnsaxeln i stället och körde så hem. Först morgonen derpå gick han ut och såg en krokig gren sitta under hjulet. Detta satte han då åter på och sade till trollet: »Far nå din¹ väg!» då gårdsgrindarne straxt häftigt slogos upp och spöket for af till skogs med rop och låt. J. Kalström. En bonde från Kallbjärga reste från Vinor, fick på Trulle-backe ett trull på vagnen ; dock märkte han det ej, fastän han knapt kunde få hästarne ur stället. Men hans hund såg trollet och skällde ovanligt. När han kom till Haid-akur-lunde blef han af med trollet. J. Kalström.
Trollet på Holm
Då Jak. H:n Bukles en gång fälde träd på »Hålm» (i Näset på Fårö), blefvo hans hästar, som stodo bundna der vid, helt hastigt så skrämda, att de togo till att »ränna mäd silar» (skena). Bonden släppte yxan, såg upp och fick då syn på ett fasligt stort trull med ögon stora som månan och mun såsom en ugn. Han till att läsa det bästa han visste, då trollskepnaden också småningom vek och slutligen »försvanst». Sedan han då ändtligen åter fått tag på hästarna, varseblef han trollets spår i snön, hvilka voro stora som en tunnbotten och med tydliga märken efter stora klor i kanterna. M:l Ekström, Austers, f. 1835.
Käurugns-Gubben
Käurugns-Gubben är en förtrollad man, som går och »rokar» och spökar nere vid Käurugns-klintar på Fårö: kallas också Stora HäcktaGubben, Necken, Nissen, m. m. Fordom hade han mer makt att göra sina »hyss»: nu syns han sällan. Då man sednast såg honom satt han på en »stumble» vid Stora-Häckt och sög på flundra-hufvuden så att »sude» (sådet, saften, saliven) rann ner i armarna på honom; men då Bonden bara vände ögonen från honom, så »försvanst» han. J. Kalström. Ibland går han in i »lamba-gifftarna», står i »giffta-gluggen» och ser sig kring; då han af sårkarna» får heta »håi-tyf» (hö-hjuf), o.s.v., då de och jaga honom bort. J. Kalström. Käurungs-Gubben är gråklädd och har röd mössa och brukar villa folk, som letar efter kräken, då han ropar till dem: »Idro konar j em gangna upp ei Aika (Eke-grannelaget)!» — Då de gått dit och länge letat förgäfves, skrattar [han] hemskt så att det skallar i skogen. Äfvenså när barn plocka bär och ej kunna komma rätt ur hagen. J. Kalström.
Bysen på Sandö
Någon tid innan föregående händelse inträffade på Sandö, voro Fåröboarne en höst ute på Ön för att drifva i hop sina får; men den tiden hade de ännu ej något märke på dem. När de då efter mycket besvär fått fåren hopdrifna och skulle ta' dem, kom en liten svart Gubbe med stickmössa ridandes på en stor svart häst tvärs ut igenom får-skocken: och alla fåren förskingrades då så hufvudstupa liksom de försvunnit, och Bönderna fingo sedan leta hela 3 eller 4 dygnen efter dem innan de åter fingo tag på dem. — Man trodde då att Sandö-Bysen vore herre öfver fåren eller liksom ägde dem, emedan de ej voro märkta.* Och efter denna dag märkte Fåhröboarna sina lam i öronen, och derefter sågo de alldrig af den ridande svarta Bysen mer på Sandön, och Bönderna fingo sedan ha sina får fredade för honom. Slut. Edv. Olsson.
Lauta-Gubben
En piga var vid Lauters-stranden ute och »brandade» under »Bjerge'». Då hon slutligen drog »båttan» upp och gjorde eld för att lägga sig att sofva, ställde sig en gubbe der med förskinn, klådde sig framföre och sade: »Päika, villt Tu ha skarrt?» (Isl.= präktiga kläder). Men tösen var ej rädd, utan makade ljustran i elden, och när den var väl varm, slog hon den i gubben, som då for af med »knägg» och rop. Till skydd mot trollet tog pigan eld i brand-jernet och gick hem till Lauters. Derefter voro drängarne från samma gård i skogen och »hjäggo vid». De hade hängt drick-byttan på en »knagge» (som skulle föreställa Lauta-gubbens penis), midt på en gammal »stumble», i hvilken de slagit ljustran. De hade brådt om, drucko »vattn» hvarest de kommo öfver och glömde bort drickbyttan. Men då de mot qvällen ämnade sig åt stranden, togo de dricke-byttan och ryckte ljustran ur stumblen, for Näcken (Lauta-gubben) af till skogs med rop och skri. — Då drucko drängarne med god smak hela qvällen och hade der af ingen nöd. L. O. K. Koncept till III: 144 i R 625: 3 (V), s. 32 (1854). Piga skulle branda und. »Bjerget», då hon drog båttan upp o. gjorde eld att lägga sig sofva, ställde sig en Gubbe m. förskinn, klådde sig framföre o. sade »Päika, villt tu ha skarrt!» — P:n värmde ljustran, högg i h:m, for af m. knägg o. rop. — Pigan tog eld ni. sig ei [?] brand-jernet o. gick hem. Derefter voro drängar i skogen, hängde dricke-hyttan på en stor stumble, på en knagge midt på stumblen, under hvilken ljustran satt, men drucko ej hela dagen. Om qvällen togo de byttan o. ljustran, då Näkken (Lauta-Gubben) for af. — De drucko sen hela vägen. Konceptanteckning till III: 144 i R 625: 9, s. 7o (1869). — — Skarrt? — — Näcken for af m. ljustran, s. drängarne funno i en stumle o. de hängde drickebyttan på en knagge midt på = (penis) — —
Aikes-lunda-Bysen
En Bonde vid Gasamora hade försvurit sig, och spökade sedan såsom byse nere i Aikeslundar, der han stundom gick och stamlade med »vida-bännde» (ved-börda) på ryggen och klagade jämmerligen: »Hu, hu, kallt um bainen: langt til laupa!» och så försvann han i skogen med ett förfärligt tjut. Stundom hörde man honom med ett förskräckeligt dån fälla skog: det hördes tydligt hur det brakade när de gamla stora tallarna, den ene efter den andra, störtade öfver hvarandra; och man trodde att han förstörde hela skogen. Åter så såg man huru han gjort eld i någon strand-bod, och det så elden stod många alnar upp ur skorstenen och lyste ut genom alla vägg-springorna. När »folken» då kommo ned åt boden i »Fäi-fang» eller till »käuta-strand», syntes ingen eld till och skogen stod orörd, och [de] sågos honom ränna bort såsom en stor häst. Och derför tordes folken alldrig gå dit utan att ha' något klädesplagg afvigt på sig. — Man kallar honom också Näkken. L. O:n K. »Träska-gubben», m. = Trollet i Aika-träsk. L. O. K. Koncept till III: 137 i R 625: 3 (V), s. 28 (1854). Näkken ell. Aikes-lunnda-Bysen fällde ned skogen, så att ingen tycktes k:a korna fram. När de kooro dit, stod skogen qvar. — Han sågs gå m. »vida-bännde» på ryggen: »hu, hu! kallt um bainen, langt till laupa!» o. tjuta (försvuren Gasam.), gjorde i boden så elden stod ut ur skorstenen, när folken kooro ner till boden i Fäifang, till käutastrand, fanns ingen eld. Jäst det däu? — Jå, jå! — Blaifs tu Guds barn? Naj, naj. — Hvar järst tu da? — »Sväfvar, sväfvar!» — Försvanst. [I marg.]: Skärs-eld?