Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
(En "Bränne-Kvaru") Troll.
Förr i tiden fanns det, trodde man, troll och häxor. Trollen skulle gärna velat haft sitt tillhåll i gamla skraltkvarnar. Det har berättats för mig att trollen alltid firade julafton i en sådan kvarn och sedan de roat sig tillräckligt satte de eld på kvarnen. En person som åkte förbi kvarnen sent en julafton såg att kvarnen stod på fyra guldpelare medan trollen dansade och glammade därinne.
Tåget.1
Det var en gång en gubbe, som var mycket hård mot sin kärring, och han slog henne bittid' och sent med ett tåg (förmodligen af läder) med en stor knut på ändan. En dag, då han gick bort på arbete, sade han till kärringen att hon skulle laga något färsk-mat åt honom tills han komme hem. Kärringen funderade och funderade hvad hon skulle ta' till, för de voro fattiga: hvad skulle hon få att lägga i grytan? Jo, just — tåget ! Hon tog och hackade det i tusen bitar och gjorde kallops derpå. När mannen kom hem och satte sig att äta, fann han rätten så välsmakande att han utropade: »Mor, hvar har du fått så god kallops ifrån? du får ingenting här af, ty jag vill ha' allt sjelf!» Kärringen teg tills han ätit upp hvar bit; men då sade hon: »Har jag förr fått smaka på tåg-sladden, har du nu ock sjelf fått äta upp den!» Gubben blef först flat, men sedan så arg, att han som vanligt ville rappa på sin hustru; men —, nu var tåget borta! och derefter blef han beskedlig mot henne. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
Flickan, som ej ville gifta sig.1
Det var en gång en flicka, som alltid sade, att hon ej ville gifta sig. Hon var annars en hygglig flicka och såg bra ut, så att flera unga karlar friade till henne; men nej, det var fåfängt! När hon då redan var gammal, vaknade hon en natt och hörde att det ringde: hon stod upp, klädde sig och gick i kyrkan. Många voro der redan inne, men hon kände ingen. Tre vackra barn, två gossar och en flicka, suto framför henne. Nu kom en gammal man fram till henne, pekade på de tre vackra barnen och föreställde henne hur orätt hon gjort som ej gift sig. »Dessa tre voro ämnade», sade han, »af Wår Herre till edra barn; men äro nu för Eder skull uteslutna så väl från jordelifvet som ock från det himmelska. Alla, som du här ser församlade, äro alla ofödda menniskor, men som voro ämnade dertill: betänk detta!» Hon insåg nu för sent hur illa hon gjort, ångrade sig bittert och blef alldrig glad mera. Charlotta Börjeson (genom Elis. Bolin).
Sankte Pehr och Gummorna.1
Det var en gång den tiden Sankte Pehr vandrade omkring på jorden. En qväll kom han in till en fattig gumma och begärde natt-qvarter, och det fick han mycket gerna. Då han om morgonen skulle gå vidare, frågade han hvad han var henne skyldig. »Ingenting», svarade hon. »Nå», sade då Sankte Pehr, »välsignadt vare det arbete, du först företager dig!» och der med gick han. Derefter kom gumman att först mäta upp ett stycke lärft; men hon mätte och mätte men det tog alldrig slut. Ryktet om denna välsignelse spridde sig vida omkring. — Utom andra gummor, som önskade sigbesök af Sankte Pehr, var det isynnerhet en, som trodde sig vara klokare än alla andra; och komme den välsignade mannen bara in till henne, skulle hon nog veta att önska sig det bästa. Nå, ändtligen kom då Sankte Pehr intill henne, fick gerna natt-qvarter, men hon ville alls icke ha' någon betalning. Sankte Pehr sade då som förra gången: »Må det första arbete du företager dig, vara välsignadt!» och dermed så gick Sankte Pehr sin väg. Kärringen vardt nu glad och funderade bara på hvilket vigtigt arbete hon nu skulle börja med; emellertid, som hon var säker på att detta skulle komma att räcka länge, skulle hon, för att riktigt få vara i ro sedan, först göra undan med ett visst rinnande bestyr. Men, det rann och rann i evighet; och der sitter än i dag den ovisa gumman. Elis. Bolin2
Det hedna barnet och elden
En hustru vid Stockvike i Öja låg en natt med sitt lilla barn i sängen, hvilket ännu var "hajde'" (odöpt); och elden var släckt på spisen. - Bäst det var så vaknar hon och - barnet är borta! Hon börjar strax att ropa: alla "folken" fara upp ur sängarna och till att leta, men förgäfves. Slutligen finner man det dock, men liggande på golfvet nere vid dörren: så långt hade "den Håle" redan släpat det. Nu hade man då funnit barnet, men det hade ej hufvud! Först när man väl fått upp eld var barnet åter som det skulle vara, helt och välskapadt.
Rau-stain
En stor 3 alns hög rödaktig grå-sten står ett skotthål öster om Katthammars-vik, vid vägen åt Grogan. - Man säger att en kämpe kastat stenen från Gothum-kyrka mot Östergarns; men den har ej hunnit fram på ⅟₄ fjerdingsväg. - Man säger ock att han vänder sig när han känner bröd-lukt.
Studenten och Dödskallen
Tvenne Studenter gingo en gång öfver en kyrko-gård, och der låga som vanligt många dödskallar och dödben ofvan jord. Den ena af Studenterna, som var öfvermodig och lättsinnig, sparkade till en dödskalle, så att den skramlande trall ett långt stycke bort. Den andre studenten, som var allvarsammare till sinnes, bad honom låta vara den otidiga leken med de dödas ben; men denne förre svarade, att det icke vore farligt, ja, han skulle till och med vilja göra en konst i den murkna dödskallen, han nyss sparkat till! Hans allvarsamme kamrat var missnöjd med hans dumma tal, men sade ingenting vidare; utan de talade snart om andra saker, och gingo under tiden vägen fram. Så kommo de slutligen om qvällen till ett värdshus, der de begge Studenterna togo sig nattqvartér. Men då de väl insomnat, så der vid midnatt, blef den Studenten, som sparkat dödskallen, deraf väckt att dörren hastigt öppnades. Då han nu yrvaken satte sig på ända i sängen, såg han förskräckt att en karl stod vid hans säng och hårdeligen befalte honom, att »genast infinna sig i Domherrarnes Capitel hos Biskopen» — i kyrkan eller sakristian — och dermed försvann han. Den lättsinnige Studenten blef då ytterst förskräckt, helst hans kamrat sof tryggt som en sten i sin säng. Men han drefs af en oemotståndlig kraft att åtlyda befallningen, kastade sig i kläderna, och var om några ögonblick i Capitlet, der ljus voro tända, och Biskopen i sin skrud satt öfverst vid bordet omgifven [af] sina alfvarsamma Domherrar. Studenten märkte dock i sin ångest att der vid sidan stod en förfärlig gestalt med hufvudet ombundet liksom med en duk, eller så. Biskopen frågade nu Studenten om han ville erkänna att han illa sårat [den] som står der med det förbundna hufvudet? Studenten, förfärad af alla dessa omständigheter, vågade ej neka det han dagen förut sparkat till en dödskalle på kyrko-gården; men erbjöd sig ödmjukt att gerna vilja bedja om förlåtelse för sitt fel. Men Biskopen svarade då: att han ej kunde få förlåtelse för sitt fel med mindre att han först kysste den förorättade mannen. Då bad den alltmera häpne Studenten, att det måtte tillåtas honom att först göra sin bön — hvilket ock tillstaddes honom. — Men då Studenten darrande och ångerfull lagt sig ner på sina knän och börjat bedja, så vaknade han: allt var förvunnet omkring honom! Han låg nu bedjande på sina knän midt i natten på kyrkogården, der han så lättsinnigt sparkat dödskallen. Förkrossad slöt han sin brinnande bön, och skyndade hem från det hemska rummet på sin kammare, der hans rättsinnige kamrat låg och sof i sin söta sömn; och alldrig gycklade han mera med de dödas ben. — Slut. C. J. Ahlstedt.
Gulddrupe-Gåsen
Man tror att Gulddrupe kyrka är bygd ofvanpå en guldgrufva, eller att en »Gås» derunder ligger på fyra guld-ägg. Några oförvägna karlar skulle en Midsommarsnatt göra ett försök att uppgräfva den förborgade skatten under kyrkan; men snart instälde sig fyra stycken okände, underliga svartklädda karlar, som så skrämde skatt-gräfvarne att de hals öfver hufvud flydde från kyrko-gården och den fördolda skatten, som ännu ligger der till Dome-dag. — Slut. C. J. Ahlstedt.
Katten och Räfven
Den tiden djuren kunde tala, gingo engång katten och räfven tillsammans, och räfven skröt då för sin följeslagare öfver sin listighet, alla de knep han visste använda och i allm.(?) deröfver, att han hade 24 råd; och katten måste då erkänna sin underlägsenhet i förslagenhet, och sade att han blott »visste ett råd». Bäst som de nu gingo, skulle räfven visa prof på sin klippskhet, och skulle så hugga tag i katten; men han sprang då opp i närmaste träd, visade dermed det enda råd han visste och ropade nu till den nedanföre stående räfven: »Bruka nu dina fyra och tjugu råd!» Och nu stod räfven der helt skamflat. — Slut. A. Söderdal.
Spåmannen.1
Det var en gång en fattig Student, som gick omkring för att skaffa något understöd af pengar och mat, ty han hade ämnat resa till Akademien. Så kom han derunder in till en mycket gudlig Präst, hvilken dock var så lagom rättsinnig i sjelfva verket; till att börja med var han snål som den Onde. Några pengar hade han visst inte att ge Studenten; men slutligen gaf han honom ett gammalt torrt getskinn, det Studenten kunde sälja och få mycket pengar för, sade han; och dermed så viste Prästen Studenten in till sin granne, en mjölnare, ty sjelf kunde han visst inte härbärgera någon menniska öfver natten, då han mäst vore stadd i böner till Gud. Nå, Studenten tackade, tog sitt torra getskinn under rocken, och gick in till Mjölnaren. Men der var blott hustrun hemma, och hon hade visst ingen mat att ge honom i det tomma och fattiga huset, än mindre husrum, ty hon ville visst intet härbergera manfolk i huset då far var borta; hvarföre hon sade honom gå ut i qvarnen der Far vore. Men efter många böner fick Studenten ändtligen bli inne i stugan till dess mjölnaren komme hem. Emellertid hade Studenten ögonen öppna på ett och annat och husets ställning. Nå ändtligen kom mjölnaren hem, och tog mycket vänligt mot Studenten och bad honom ligga den natten öfver; men någon mat till traktering hade Mor visst ej att bjuda på. Men under det att mjölnaren och Studenten blefvo mera bekanta, kom Mjölnaren att röra vid Studentens rock, så att det torra getskinnet skramlade till. »Vad är det!» sade Mjölnaren förskräckt. »Tyst, tyst» — viskade Studenten, »det är en spåman!» »Käre, låt honom spå nu då!» sad' Mjölnaren. »Han spår», svarade Studenten, »att Mor har god mat på hyllan!» Mjölnaren gick då dit, och de fingo mycken god mat, som de började förtära. »Nå, hvad spår han mer för slag?» »Att mor har god mat och dryck i skåpet.» Mjölnaren gick då dit, och fann ännu bättre mat, samt öl och bränvin i öfverflöd, och nu gjorde de sig en god måltid. »Nå, hvad spår han mera då?» frågade Mjölnaren. »Jo, att satan är i Edert hus!» Nu blef mjölnaren förskräckt och bad studenten att han bara för Guds skull måtte skaffa ut satan. »Det kan jag väl det», sade Studenten, »bara jag får något hederligt för mitt besvär!» och Mjölnaren lofvade honom mycket pengar blott han ville drifva Satan ur huset. Nu tillsade Studenten Mjölnaren att gå ut en stund; och gick så till ugnen der i Prästen låg fördold och som i tysthet brukade besöka mjölnarehustrun, och sade honom, att om han ej pungade ut en ansenlig summa skulle han upptäcka allt för Mjölnaren. Prästen måtte då lofva Studenten detta; och nu bad Studenten Mjölnaren komma in, laga till bra med tobaks-spott, ställa sig bakom dörren och passa på när satan, den Studenten nu skulle drifva ut, komme farandes, och då spotta honom midt i synen, då han alldrig mer skulle komma tillbaka. — Och så tillsade Studenten Prästen att han just nu skulle springa sin väg, då Mjölnaren i detsamma riktigt passade på och spottade den svarta besten midt i ansigtet. — Sedan Studenten fått sig välplägning och betalning på alla håll, gick han glad vidare. Slut. J. Kahl, Ph. Mag. f. i Alskog.
Fiskaren och Gäddan.1
Det var engång en fattig Fiskare, som var ute och fiskade på sjön; men den dagen hade han ej alls någon fisk-lycka, utan han fick bara en gädda. Men när han nu skulle slänga den ena fattiga gäddan ner i båten, började Gäddan tala, och hon sade honom, att han skulle få ganska mycket med fisk om han bara ville släppa henne tillbaka i sjön. Fiskaren gjorde så, och fick innan aftonen dugtigt med fisk, och gick så glad åt hemmet. Dagen derpå fick han heller ingen fisk i början; men bäst det var fick han samma gädda på kroken som nu åter lofvade honom så mycket fisk som båten kunde bära, blott han gaf henne sin frihet igen. Nå, Fiskaren gjorde så nu igen och fick sig omenskligt med fisk innan qvällen. Tredje dagen gick det på samma vis: först fick han ingen fisk, men slutligen åter samma gädda igen, som nu åter bad för lif och frihet i vattnet; men nu fruktade Fiskaren att det vore något trolleri med denna gäddan; hvarföre han ej släppte henne bort, utan ville taga henne hem med sig. När gäddan märkte att inga böner hjelpte, sade Gäddan: »Så tag då och skär mitt hufvud och min stjert af min kropp och gräf dem ned under hvar sin ända af din byggning, men sjelfva min kropp skall du skära i 3ne delar, och af dem skall du gifva en åt din hustru, en åt ditt sto och en åt din hynda.» Och Fiskaren gjorde så. En tid derefter vardt den fattige Fiskarens hustru hafvande, hans stod blef med föl och hyndan blef äfven valpstind; och snart derpå födde Hustru[n] 2ne tvillinggossar, stodet 2ne hästef öl och hyndan tvenne hundvalpar. Alla tre tvillingparen voro var för sig ganska lika hvarandra och växte till med största hast och i all fägring. Men då föräldrarne talt om för tvilling-bröderna, som nu voro blefne stora och vackra ynglingar, fadrens underliga öde med gäddan, hvaraf han fått en sådan framgång med allt ting och jemväl i fisket, och de särskildt berättade att den märkvärdiga gäddans hufvud och stj ert allt sedan deras födelse legat begrafne under hvar sin ända af byggningen —, föll lusten på Tvillings-bröderna att gräfva opp Gäddans stj ert och hufvud; men de funno hvarken det ena eller det andra, utan i stället, der hufvudet legat, 2ne stycken hvita flaskor, och der gäddans stjert varit nedgräfd, tvenne svärd, hvilka saker Tvillingsbröderna nu delte emellan sig. Tvillings-bröderna skulle nu ge sig ut och försöka sig i verlden; och den äldste af dem tog den ena tvilling-hästen, som han kallade »Stark» och sin tvilling-hund, som hette »Håll-fast»; och derijemte en af de två flaskorna, hvilka sednare hade den egenskap att de blefvo röda då någon af bröderna kom i någon fara. Den äldsta Broder[n] red nu åstad genom många konunga riken, och kom slutligen i närheten af en stor Kungastad, i hvars grannskap han tog in hos en fattig Skomakare, som satt och sydde och gret. Då nu den unge Riddaren frågade orsaken till Skomakarens sorg, svarade denne, att der vid stranden vore ett förfärligt Hafstroll, som hvar dag hotade med hela Rikets förstöring om han ej finge sin dagliga kost af en ren Jungfru; och nu vore alla landets mör så nära medtagne att Kungens enda dotter i morgon skulle kastas för Hafstrollet. Riddaren bad då Skomakaren visa sig vägen till stranden och trollet och ville han allt försöka döda trollet och befria Princessan, då han fått höra Kungens löfte, att den som kunde frälsa hans Land och hans dotter från Trollet, skulle få henne till äkta och halfva hans rike. Nå, dagen derpå, när trollet kom mot Princessan, flydde allt folk, utom en kol-brännare som flyktade opp i ett träd i närheten, men Riddaren kallade på »Hållfast» och »Stark», desse öfverrumplade och höllo Trollet, som då blef dödadt af Riddaren, hvilken skar tungan ur Trollets gap och gick dermed sin väg. När Riddaren sedan kom tillbaka till Skomakaren, var denne nu mycket glad, ty, sade han, den raske kol-brännaren hade dödat Trollet, och i morgon skulle han stå brudgum med Princessan. När då den unge Riddaren hörde det, gick han dagen derpå opp på slottet, och, då kolbrännaren inför hela hofvet påstod sig hafva dödat Trollet och framvisade dess afhuggna hufvud, visade Riddaren — den äldste Tvilling-brodern — fram dess tunga, då kolbrännaren blef straffad till lifvet, och Riddaren fick Princessan och med lust och glädje. Men i närheten af slottet och staden var ett högt förtrolladt berg, det ingen vågade nalkas af fruktan att bli förvandlad till sten: men den nygifte Prinsen vill bestämdt gå dit och lösa förtrollningen på något sätt. När han nu engång gick fram mot berget, mötte han en gammal stygg kärring; men, som Prinsen hade sin trogna hund Hållfast med sig, så sade kärringen: »Hu, jag är rädd för Er hund!» Men Prinsen, som ej viste att bara man talade, blef man förvandlad till sten, sade höfligt till kärringen: »Var intet rädd, Gumma, han gör ingen för när!» Men dermed så blef han nu med sin hund förvandlad till sten. Emellertid såg den hemmavarande yngre tvilling-brodren genast på sin hvita flaska, som nu var blifven blodröd, att hans äldre Broder var i någon stor fara. Han gaf sig genast af samma väg dit Brodren förut gått, och kom strax till samma kunga-stad och slott, der han gick öfver allt och hedrades såsom en prins; ty ingen kunde skilja honom från den olyckliga förvandlade Brodren. Men då han en dag undrade öfver det förtrollade Berget och fick höra talas om dess olycksaliga beskaffenhet, kunde han straxt tro att hans broder blifvit der förvandlad. Nå, om natten erbjöds honom att gå och sofva hos Princessan — som var hans äldsta Broders gemål och hon förundrade sig ej litet, då hennes gemål — som hon trodde mot vanligheten lade ett svärd mellan sig och henne i sängen. Men om morgonen gick den yngre Brodern till det förtrollade Berget med sin Hund, som också hette »hållfast», och, då kärringen sade på samma sätt, svarade han ej ett ord, utan drog sitt svärd och högg hufvudet af henne, och dermed vardt hans Broder, Prinsen, och otaliga andra menniskorna, hvilka stodo der ömkligen förstenade, fullt som klipp-stycken och stoder, åter förvåndlade till friska och lefvande varelser. Alla återvände nu glada till slottet, der det blef en ofantlig glädje och högtid; man gladdes öfver Prinsens räddning som man ej hoppats på, och denne yngste Riddaren blef den förnämste intill sin Tvillings-broder, Prinsen; och begge lef de glada och lyckliga hos den gamle Konungen till hans död, hvarefter den äldste af Tvilling-bröderna blef en stor och ärofull Konung. — Slut. A. Söderdal, f. vid Sigfride i Rute, Skollärare i Alskog, f. 1827.
Guldkedjan, Skorna och Qvarn-stenen.1
Det var engång en elak kärring, som hade tvenne stjuf-barn, dem hon på allt sätt misshandlade; dock så att hvarken barnen vågade beklaga [sig] för sin Far, ej heller så att denne sednare märkte, det hans kära barn, som voro en gosse och en flicka ledo någon nöd. Slutligen tog den elaka stjufmodern och slog ihjäl gossen, kokte soppa på qvarlefvorna, narrade sin man att äta deraf; ty denne sörjde sin döde son, men visste alldrig hvart han tagit vägen. Men systern, som anade huru hennes bror försvunnit, åt ingenting af den ohyggliga anrättningen; utan samlade ihop alla benen efter sin mördade bror och lade dem under en sten. Andra dagen derefter gick flickan för att gråta vid sin brors graf-ställe, då till hennes förundran en så vacker stor fågel satt och sjöng på stenen, der hennes brors ben lågo begrafna. Men bäst hon hörde på fogelns vackra sång, flyttade han sig derifrån, från den ene grenen i skogen till den andra, och slutligen satte han sig utanför en guldsmeds verkstad och började sjunga så ofantligt skönt, att guldsmedens alla gesäller upphörde med arbetet och suto bara och hörde på fogelns sång. Då de så hörde på sången, ropte fågeln: »Gif mig en guldkedja om min hals!» och guldsmeden gick sj elf ut och hängde en guldkedja om halsen på den vackra och tama sångfågelns hals. När systern emellertid lyftade opp stenen, så voro alla benen till hennes sorg försvundna. — Fogeln flög nu bort och hem der hans föräldrar och syster bodde: han satt nu der och sjöng; och då kom hans syster ut som kände igen hans sång, och dervid så släppte fågeln ner guldkedjan, som föll om flickans hals. Dagen derpå satt samma fågel och sjöng utanför en skomakares verkstad: det gick nu på samma sätt, gesällerna lyssnade och Mästaren sjelf; och då fogeln slutligen ropade: »Gif mig ett par nya skor!» gick Mästaren ut och gaf fogeln ett par vackra skor. Med dessa flög fogeln åter hem, satt der och sjöng, då fadren kom ut, och fogeln släppte då ner skorna till honom. Tredje qvällen flög fogeln till en qvarn, deri sex man voro förgäfves sysselsatta med att nedflytta en stor gammal oduglig qvarn-sten. Fogeln satt under tiden och sjöng: arbetarne glömde snart sitt tunga och omöjliga arbete, och lyssnade bara på fogelns sång; men slutligen ropade fogeln till dem: »Får jag stenen, skall jag taga den bort för Er!» Då dessa gerna beviljade det, tog fogeln och trädde ögat af den stora qvarnstenen på sin hals och flög så bort med densamma, och flög hem med den och satte sig på taket och sjöng. Då kom hans elaka styfmoder ut för att, hon också få någon ting och få höra på den förunderliga sången, som alla hade lupit galna efter, då med detsamma fogeln släppte den tunga qvarn-stenen ner på kärringen, och slog henne så ihjäl. — Sedan försvann fogeln och syntes alldrig mer. — Slut. And. Söderdal, f. i Rute 1827.
»Hympä-gympä.»1
Det var en gång en Kung, som ej höll sig bättre, än att han var god vän med Hustrun till en smed, som bodde i granskapet af slottet. — Kungen gjorde ofta besök hos Smed-hustrun; men mannen var ändock ofta till hinder för Konungens äfventyr, att denne sednare beslöt att rödja Smeden ur vägen. En dag befalde derför Konungen den stackars Smeden att han inom tre dagar skulle uppbygga honom ett grannt slott, som skulle stå på fyra stolpar och detta allt vid lifvets förlust. Smeden såg sin undergång för sig, och gick i sin förtviflan bort i skogen. Han kom då omsider till en liten stuga, deri han gick in, fann en gammal Kärring, och på hennes tillfrågan klagade öfver Konungens onåd och begärde hennes råd. Kärringen lärde honom då så mycket, att Smeden innom den utsatta tiden hade slottet färdigt. Konungen blef då både förundrad och vred, och befalde att Smeden inom tre dagar skulle gräfva kring det nya slottet en stor kanal på alla fyra sidor, och göra deröfver 4 broar, en till hvardera slotts-porten. Äfven detta verkställde Smeden med Kärringens råd innom tre dagar. Då blef Konungen än mer förundrad och än mer vred; men han visste ej hvad för ett svårt och omöjligt prof han skulle ålägga Smeden, för att få något skäl att ta' lif af honom. Då ropade slutligen Konungen utom sig: »Du skall inom tre dagar, om du ej vill mista ditt lif, göra mig ett »hympä-gympä». Smeden visste ej engång hvad ett »hympä-gympä»2 vore, och han gick nu mer än förut förtviflad bort. Men Kärringen sade honom: »Gör du en stor natt-potta af jern, och sätt den under din säng; ställ dig sedan på lur. När du ser någon taga i den, så säg blott sakta för dig sjelf: sitt fast! så får du snart se hympä-gympä!!» Nå, Smeden lydde Kärringen. En afton kom Konungen som vanligt till Smed-Hustrun på besök; och Smeden stod gömd på lur. De älskande klädde af sig: hustrun gick till säng, och Konungen tänkte snart följa efter, men skulle bara först nyttja natt-kärlet. Men som han tog i jern-pottan, hviskade Smeden sakta: »Sitt fast!» och Konungen kunde omöjligen komma lös derifrån, der han stod i bara skjortan. Smedhustrun sprang då i bara linnet opp ur sängen för att rycka kärlet från Konungen; men bara hon tog i den, hviskade Smeden: »Sitt fast!» och hon stod der ock fastlåst. Konungen blef då både vred och förargad öfver detta narr-spel, och Smedhustrun gret och ropte på sin piga. Denna kom inrusande yrvaken och utan en tråd på sig, skulle hjelpa de nödstälda; men fastnade snart likt de andra. Då steg smeden fram, och dref dem ur huset, alla tre alltjemt hållande i natt-kärlet, åt staden till, drängen, som kom ut och skulle hjelpa dem, fastnade ock. Men nu var det nästan dager, och pigan blygdes, hvarföre hon upptog en tapp hö att skyla sin skröplighet med. Nu kom en ko, som ville komma åt höet; men Smeden sade: »Sitt fast!» Straxt kom en tjur, som besteg kon, då Smeden åter ropade: »Sitt fast!» Wid tull-porten kom »Tullaren» ut och ville ha' tull; men då han fick se detta uppträde, utropade han: »Hvad är det för ett hympä-gympä!» men var ej klokare än att vilja skuffa tjuren ner ifrån kon, då han ock på Smedens: »Sitt fast!» fick följa med in genom stads-porten, så gata upp och gata ner. Och allt folk, som nu kom i rörelse, skrattade och ropade: »Hvad är det för ett hympä-gympä — hvad är det för ett hympägympä!» och snart dref det uppretade folket hela »Hympä-gympät» ner i den djupa kanalen vid slottet; och tog sedan den fyndige Smeden till sin Herre, som ändtligen skaffat dem af med deras usle och vanartige Konung. — Slut. And. Söderdal, Rute.