Transkriberad uppteckning

Det var engång en elak kärring, som hade tvenne stjuf-barn, dem hon på allt sätt misshandlade; dock så att hvarken barnen vågade beklaga [sig] för sin Far, ej heller så att denne sednare märkte, det hans kära barn, som voro en gosse och en flicka ledo någon nöd. Slutligen tog den elaka stjufmodern och slog ihjäl gossen, kokte soppa på qvarlefvorna, narrade sin man att äta deraf; ty denne sörjde sin döde son, men visste alldrig hvart han tagit vägen. Men systern, som anade huru hennes bror försvunnit, åt ingenting af den ohyggliga anrättningen; utan samlade ihop alla benen efter sin mördade bror och lade dem under en sten. Andra dagen derefter gick flickan för att gråta vid sin brors graf-ställe, då till hennes förundran en så vacker stor fågel satt och sjöng på stenen, der hennes brors ben lågo begrafna. Men bäst hon hörde på fogelns vackra sång, flyttade han sig derifrån, från den ene grenen i skogen till den andra, och slutligen satte han sig utanför en guldsmeds verkstad och började sjunga så ofantligt skönt, att guldsmedens alla gesäller upphörde med arbetet och suto bara och hörde på fogelns sång. Då de så hörde på sången, ropte fågeln: »Gif mig en guldkedja om min hals!» och guldsmeden gick sj elf ut och hängde en guldkedja om halsen på den vackra och tama sångfågelns hals. När systern emellertid lyftade opp stenen, så voro alla benen till hennes sorg försvundna. — Fogeln flög nu bort och hem der hans föräldrar och syster bodde: han satt nu der och sjöng; och då kom hans syster ut som kände igen hans sång, och dervid så släppte fågeln ner guldkedjan, som föll om flickans hals. Dagen derpå satt samma fågel och sjöng utanför en skomakares verkstad: det gick nu på samma sätt, gesällerna lyssnade och Mästaren sjelf; och då fogeln slutligen ropade: »Gif mig ett par nya skor!» gick Mästaren ut och gaf fogeln ett par vackra skor. Med dessa flög fogeln åter hem, satt der och sjöng, då fadren kom ut, och fogeln släppte då ner skorna till honom. Tredje qvällen flög fogeln till en qvarn, deri sex man voro förgäfves sysselsatta med att nedflytta en stor gammal oduglig qvarn-sten. Fogeln satt under tiden och sjöng: arbetarne glömde snart sitt tunga och omöjliga arbete, och lyssnade bara på fogelns sång; men slutligen ropade fogeln till dem: »Får jag stenen, skall jag taga den bort för Er!» Då dessa gerna beviljade det, tog fogeln och trädde ögat af den stora qvarnstenen på sin hals och flög så bort med densamma, och flög hem med den och satte sig på taket och sjöng. Då kom hans elaka styfmoder ut för att, hon också få någon ting och få höra på den förunderliga sången, som alla hade lupit galna efter, då med detsamma fogeln släppte den tunga qvarn-stenen ner på kärringen, och slog henne så ihjäl. — Sedan försvann fogeln och syntes alldrig mer. — Slut. And. Söderdal, f. i Rute 1827.