Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
De kasta stenar när de bada för att näcken skulle försvinna. Om de ser en upp-och nedvänd båt på sjön eller en halv båt, så är det näcken.
Landsnäse-Jätten
Vid Landsnäse gård, längst sydvest på Fårö, bodde Jättar i förre tider. Men en af dem var så illa liden af de andre Jättarne att de för-viste honom till Sandön, väl en sju eller åtta mil belägen från Landsnäse på Fårö. — Men då den förviste Jätten varit en tid på Sandö, rann sinnet på honom och han ville hämnas på Jättarna vid Landsnäse som drifvit honom bort från sitt hem: han tog då en förfärligt grof sten och kastade den mot sina ovänners gård, men lyckades dock ej träffa densamma. Utan ligger stenen, der den föll, på en backe vid Landsnäseudd, ej så långt just från gården. — Stenen ligger der ännu, men hvilande på 3:ne mindre fot-stenar; så att det väl fordom varit ett dom-säte eller någon begrafnings-plats. — Slut. Edv. Olsson.
Kallburr-Man
Fordom var det en mycket rik och myndig Bonde vid Kalbjärga på Fårö; och han kallades »Kallbur-Man». Han egde hela Kalbjärga gård, hela »Näset» och mycket egendom eljest. I »Näset» hade han en äng, »Kallburäng», och der »tynade» han af hela skogen, så att hvarken folk eller kräk måtte komma fram, och gjorde »stukka-lid» vid »Kallburs-grind». Af allt detta vardt han öfvermodig; men Gud stäckte hans mod: »tunen» (och somliga säga hela skogen) i »Näset» brann och han led eljest stor skada. L. O. K. Kallburman hade 12 söner, som voro så högmodiga, att de gingo med läggarna nakna, men hade dem målade i rosor af många färger. Men de blefvo deraf spetelske och eländige, så att somliga af dem dogo, och för de öfriga sjuklingarna bygde man hus vid Käldo-rif (mellan Broskus och Bondans), en ängsudde uti Norsunda-träsk, dit deras folk buro mat till dem, hvilken de stucko in till dem genom en glugg på väggen. M:1 M:n Langhammars. Koncept finnes i R 625: 11, s. 160 (1875). [Under nr 133 i MS står]: Fyra man skulle slippa dö om de ville bära de pestdöde till grafven; men de dogo slutligen likaväl. Många byggder kring Kallbjärga och i Näset (hvarest förr voro många byggder och mycket folk) dogo alldeles ut. Nästan hela Fårö blef då öde. Vid Friggards och Broskogs lågo barnen och diade vid de döda mödrarnas bröst. J. Kalström.
Stenhusen och Westergården
Det var en mycket rik Bonde vid Stenhuse i Sanda, som kallades rike Stenhusen, och vid samma tid en mäktig Bonde vid Westergårda i Sundre, af ett slägte som städse var kändt för dess jätte-styrka. En gång möttes de på landsvägen, då rike Stenhusen kom körandes med 5 lass såge-stockar. Begge voro de starka och öfvermodiga. Då ropade Sanda-bonden: »Kör ur vägen, hvem du är: känner du ej rike Stenhusen i Sanda?»; men Sundre-boen svarade helt tryggt: »Väl; men känner du ej starke Westergården i Sundre?» Och så blef det ett allvarsamt nappatag med dryga slag mellan de starka bjessarne och alla deras drängar; men slutligen fick Stenhusen stryk. L. O. K.
Hård, bedröflig tid
Fisket var dåligt, men ändtligen drog då Fiskaren upp en fisk, på hvilkens rygg stodo dessa »bok-stafvar»: »E. H. B. D. T. S. K.» Ingen kunde uttyda den skriften. — Men om en tid fick en fiskare samma märkvärdiga fisk på kroken; hvarefter det blef en hård be dröflig tid (som dermed var förespådd) skulle komma. J. Kalström. Under en ganska hård tid byggde en mycket sträng och ogudaktig Herre ett stort, präktigt hus, och öfver dörren satte han dessa »bokstafvar»: »I. H. B. T. Ä. D. H. B.»; och ingen kunde tolka betydelsen deraf. — Men om en tid bad en tiggare-gosse om tillåtelse att få uttyda den gåtolika skriften; han fick det, och förklarade bokstäfvernas mening sålunda: I hård be dröflig tid är detta huset bygdt. Sedan bad han ock att i bakvänd ordning få tolka innehållet. Då detta äfven blef medgifvet, läste han så här: »Bolare, hor-karlar, de ärelösa tjufvar de bo här i.» L. O. Kalbjärga, Fårö.
Riddaren och åskan
Under det att det tornade (åskade) tog en modig riddare sitt manskap med sig för att straxt skjuta mot åskan, och sköto de upp i luften mot dundret. Men snart dånade en förfärlig knall, en »torns-keil» hväste och den slog riddaren af på midten. Hans blod rann på sadeln och »rann i bokstafvar», så att man kunde läsa: »själen fick nåd hos Gud i himmelen medan kroppen var mellan jorden och sadeln». L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: 103 finnes i R 625: 8, s. 120 (1866).
Helge-dags-fiske
Fordom »satte» man alldrig (nät och garn till fiske) på Lördagsqväll. — I Stenkyrke hade tre Bönder låtit anteckna sig till den H. nattvarden; men det oaktadt drogo de sina nät på »Laudaga-nat» (Lördags-natt) och fingo mycket fisk, hvilken de skötte på Söndagen, och öfvergåfvo dermed nattvards-gången. De gåfvo sig åter ut om Söndagsaftonen; men blefvo alla tre borta. Och båtarna kommo efter 3 veckor i land vid »Helgomannen». J. J. Båta. Koncept till I: 2007 finnes i R 625: 2, s. 19 (1850).
Stenen växer
När stenen såg att allting växte, träd och djur, sade han att han skulle växa om dem alla, ja växa till himlen; men Gud stäckte derföre hans växt. L. O. K.
Abborren
En ogudaktig kärring stekte en abbore lefvande; men då han der-under snart hoppade af »risten» (halstret) kastade kärringen honom i sjön: derefter blef abborren af »ristfalarna» randig i skinnet. Edv. L:n Nordström. Koncept till III: 223 i R 625: 3 (V), s. 89. Kärringen stekte abborren lefvande, hoppa risten, kastade hene i sjön: deraf ränderna eft. rist-falarna.
»Skèra» och Santa Lars
Vid S. Lars-tiden hänger och gnor sig »skèra» (skatan) mell. tvèkåtiga (två-klyftiga) aine-grainar för att skafva fjädren af sig; och den roade Augusti har hon bar hals; för det att hon lyvvi (ljugit) på Santa Lars. L. O:n Kallbjärga.
Bosättningar på Fårö
I älsta tider bodde blott några fiskare vid Langhamars, dvs. uti ängen vid offerstenen, som hvilar på underlag, och hvarest ännu synes »stugu- och husa-ställen» (=grundvalar efter hus och ladugård), under hvilken tid det der var »oröjkligt» (ofantligt) med fisk. Sedan togs stället till kronan och blef '/4 hemman, hvarefter fiskarena omsider inlöste det för 50 daler; och slutligen flyttade folket gården till det ställe, hvarest Langhamars nu ligger. Till Bondans hör en äng, som heter Rasspen eller Starr-hagen, men som ligger aflägset derifrån eller långt bort på skogen mellan Kallbjärga och Ringvida, hvarom berättas åtskilligt. En finn-flicka, (eller sedermera Bons-mor, som var från Finland samt alltid gick med yx och pipan i munnen), som gick med bälte och rökte tobak, var vid Bondans, som var så dåligt att ingen kunde lefva der. För att »raspa sig til» en bit jord till äng, företog hon sig att rifva i jorden och rödja der uppe i vilda skogen mellan Kallbjärga och Ringvida, och sålunda blef der ett stycke äng, hvilken, då hon blef ingift vid Bondans, så kom att höra dit och ännu i dag heter Raspen. Andre säga, att, då en gubbe vid Bondans kom inför bordet och skattläggnings-herrarna (1653?) och desse frågade honom hur han fått det aflägsna ängstycket, skall han ha' svarat: »Jag hade lupit dejt, fyri jag tänkti jag skuddi fa rasspa mig til itt lejti stykki jård!» och så fick Bons-gubben behålla Raspen vid sin gård. M:1 M:n Langhamars, f. 1795. L. O:n Kallbjärga, f. 99.
Kalbjärga på Fårö
Detta bonde-hemman på Fårö säges ej alltid hafva hetat så, utan skall fordom haft namn af »Haide»; men sedan Kung Carl varit der, fick det heta »Kalbjärga»; väl rättare då Carlbjerga? — Men gården ligger verkligen på ett »kalt berg». J. J. Båta. Konceptanteckning i R 625: 11, s. 165 (1875) Kallbjärga ett af de äldsta hm, hvarf. så vidlyft:a egor. Der låg en kung en hel vinter; hette Karl, hvaraf Karlbjärga.
»Hastuhaiti»
Nära vid St. Gåsamora på Fårö ligger en äng, som heter »Hastuhaiti», deraf, att engång, då Landtmätare hade skiftat ägorna mellan gårdarna, Bonden som derigenom miste den goda ängen blef förargad och genast ref upp och körde bort sin tun; hvarföre åter den Bonden, som fick ängen sig tilldelad, genom natt och dag måste hugga värke till tunen, som skulle stänga ängen, hvilken derföre fick heta »Hastuhaiti». Edv. Olsson, Fårö. [I marg. står]: Båta-Rasmus (farfadern) ämnade »tyna» in ängen; men en kärring sqvallrade om saken. Smiss-Gubben »tynte» in ängen om natten förut. Smiss fick behålla ängen, som deraf fick heta »Hastuhaiti». Jens Jak:n Båta. Sone-son till Rasmus.