Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjurens sjukdomar
Om en fick fatt på mjöl ur ett kvarnstenshål, så skulle en ta noga reda på det, för det var nyttigt att ha till djuren. Om det blev fel med dem å en gav dem någon nypa av det, så blev de bra. Å det var ingen trolldom som bet på det mjölet. Men en skulle gå till en kvarn å stjäla det om natten.
Sillen vid Fårö
Strömning och annan fisk växer oupphörligen till i femtio år (ty den är »traug-vaxen»); då försvinner den stora med ens, och den blir liten. — Fordom säges att sill har funnits vid Fårö1; men »a källing, summ inti tuldi silldi, tok u häudi (flådde) ain,,u släppte, 'na lifnes i sjoen u säggdi: ga nå burrt, u tak allä di andrä mä' di!» Lars Wärkegards, Fårö.
Hajnuma-Mor
Hajnuma-Mor eller »Hajnurn-källingi» besökte två gånger om året Fårö eller vid Midsommar och Mickeli-tid. Hon drack ganska gerna, helst halfvor, pun[ch]rhom. — Hästarne vid Langhammars hade länge vantrifvits, miste håret och »tannade» (tandade, beto, åto sig). Hajnuma-mor tog upp jord under »tildi» (golftiljorna i stallet), petade, nöp deri och kokte lag derpå och gaf hästarne in, men det hjelpte icke, det onda var kommet af de »Undarjårdiska» (elfvorna). Men, sade hon, »I ha'n som I har garrt det och så finge I det! Men um jag nå sär det, blejr Mor aumb, för når ha kokte itte järe till kräken, vaskade ha pannu mäd koket; hon slapp dermed hufvudvärken hon hadde, men kräken di blaifvo sum di varo!» Mor hade verkligen tvättat sitt hufvud och panna med laget! — Sedan gjorde hon nytt kok, hvaraf hästarne blefvo bra, men blott för en tid. Då sade hon: »Här ligger en gast begrafven ute på backen, hufvudet (en menniskoskalle) synes i dagen, elake menniskor ha' tagit ben der och lagt under edra 'husar'; han är så stark, att vi ej rå på honom.» — Så flyttade bonden husarna till ett annat ställe, då Hajnuma-mor signade och sådde... M:l M:n Langhamars, f. 1795. Heinuma-mor fick under sådana resor allehanda godt, såsom fisk, ull, kutskinn, kaka, gåshalfvor, m. m. hela lassen, då hon ock fick skjuts fritt från gård till gård; hon hade med sig säckar och påsar för sina botemedel. Men, blott hemma hos sig kunde hon profetera eller säga det som skulle komma: »En ande sä'r det för mig», sade hon. M:l M:n Langhamars.
Ormen går i folk
En man hade i 13 år en orm i sig; och han måste hvar afton dricka ett qvarter söt mjölk för att kunna få någon ro; men af misstag fick han en gång sto-mjölk i sig, och då gick ormen från honom under sömnen. En Bonde såg ormen gå in i hustrun; han tvang henne att äta mycket salt välling, och då dermed blef hon fri ormen och frisk. L. O. K.
Krono-bagaren och fan
En skjuts kom på vattnet. Skepparen frågade: »Hvem är det?» — »Fan!» svarades det. — »Hvad körer du på?» — »Jag körer på kronbagaren i London!» — »Hvad har han gjort för illa?» — »Han har blandat kalk i mjölet för krigs-folken, som ha' dött.» L. O. K. Koncept finnes i R 623: 3 (V), s.53 (1854).
Offer till de »Undar-boniska»
En Bonde på Fårö gick hem från stranden genom Austers Möirhagen, kastade sitt vatten vid en tall der och blef derefter sjuk ett helt års tid. En natt han låg, kommo fem små »undar-boniska» upp vid spisen: de voro stora som 3 års barn, ljusblå-klädda och kallade hvarandra vid namn. — Snart derefter gick Bonden till samma tall i »möirhagen» och offrade der åt de »undarboniska» en gammal kam och en silfver-sked; och derefter blef han frisk. L. O. K. Koncept till III: 198 i R 625: 3 (V), s. 51 (1854). En tall i Austers möirhagen — B:n gick fr. strand, kaste sitt vtn — sjuk ett år. 5 små kommo ljus blå kläder upp vid spisen, de kallade hvarandra 3 års barn vid namn. f.svunno. H:n lade en silfver-penning o. en gl kam. — offer — vid trädet, då frisk.
Drottning Christina, Kung Carl XII och Påfven
Det är en sägen, att Drottning Christina dog hos Påfven i Rom; men denne tog, äfven derefter, hennes spannemål (undantag, föderåd!), som Sverige fortfor att årligen utbetala: och så fortfor det ända till Kung Carl den tolftes tid. Men Kung Carl sände med helsningar om den saken till Påfven i Rom en General, då Påfven kom ut till honom ur sin kammare med tyfflur (tofflor) och »maluga» (målade, granna) läggar. Då sade den svenske Generalen till honom: »God dag, Du helige Fader! jag skall helsa dig från Kung Carl den tolfte i Sverige, och du skall vara af den godhet återlemna den spanmål, du har uppburit sedan Drottning Christinas död; och — farväl med Dig!» — Derefter betalde Påfven ut allt. L. O. K. Koncept till III: 116 finnes i R 625: 3 (V), s. 14 (1853).
Kung Carl XI:te på Fårö
När nuvarande (1859) husbonden, Nils's, farfar lefde, eller omkring 1680, kom Konung Carl den Elfte till Fårön. Han ankrade då i Carl-viken på nordvestra sidan af Nors-holm, och tog in vid Kalbjärga, der en gammal »mal-sta» den tiden stod midt på gården. Kungen hade med sig en grann stol, hvilken han lemnade efter sig (sedermera sönderfallen och förkommen). — Der vid Kalbjärga var en stor-skytt, som hette Mikkel; och med honom skulle Kungens skytt täfla uti att skjuta i prick på en trä-tallrick, den man kastade upp i luften. Första gången de då skjöto, träffade Mikkel ensam; så ock andra gången. Men då blef Konungens skytt så ond på Mikkel, så att denne med flit skjöt bom; ty kungs-skytten hade ingen gång träffat trä-tallricken. Gården hette förut »Bjärga»1; men härefter fick den Carl tillagdt, och blef så kallad: Kal-bjärga eller rättare Carl-bjärga. Jacob Nilsson Kalström, Kalbjärga, Scholaris, nu (1867) Vice pastor. slutl. pastor i När.
Svenska och Danska kungen
Danska kungen kom till Sverige och helsade på Svenska Konungen. Han hade med sig en stor stark Dansk, och med honom ville han pröfva Svenskarne. »Ävver kuningen» (vår kung) fick sig då en Dalkarl till Stockholm: Dansken var grann och ståtlig, men Dalkarlen hade »seima' skinn-byxur», knutna under knäet, rock, bara »benen» i trä-»skoar» och »flatan hatt», som han jemt hade på sig. — När då kämparne togo ihop, föll i början af striden Dala-karlen på knä, då Svenska kungen ropade: »Jag ser, jag förlorar!» Men Dalakarlen sade till sin kung: »Du har sett begynnelsen, men icke slutet!» -- Sedan slog han den Danske mannen i golf så att hjernan rann ut. L. O. K. Då svenska kungen en gång hotade Ryssland med krig, sände rysske kungen till honom en tunna linfrö, bad honom besinna sig och sade att han först borde räkna huru många frön den innehöll; och lika många soldater kunde han sätta upp mot honom. Då sände den svenska kungen såsom gengåfva till sin ryske granne en kappe snarf-pipar (stark peppar) och bad honom ej blott räkna pepparkornen, men också smaka på dem! — Och det blef intet krig af den gången. Koncept till III: 306 i R 625: 5, s. 7 (1854). Danske Kungen kom till Sverge, ville pröfva Svenskarna ; fick en Dalkarl till Stockh. — — Dansken var grann, Dalkarlen m. seima skin-byxa o. rock, knebyxor, bara benen i träd-skor o. flat hatt, som han hade på sig. I början föll Dk:n på knän, då Sv:a Kungen ropade: »jag ser jag förlorar! Men Dk:n sade till sin kung: »Du har sett begynnelsen men icke slutet! — Sedan slog han Dansken i golf så hjernan rann ur.
Herr-eld, Bond-eld och Tiggar'-eld
Kungen var på jagt och kom in till en kärring på skogen och begärde få eld på sin pipan. »Hvad för eld!» frågade kärringen. — »Det fins väl ej mer än ett slags eld», sade' kungen. »Åh, jo», svarade kärringen; »jag har 3 slags eld, nemligen Herr-eld, Bond-eld och Tiggareld!» — »Hvad vill det säga!» sade Kungen. — »Jo», sad' Kärringen, »Herr-eld är när jag tänder eld på ljuset, som står i en ljus-stake, hvilken på en tallrick ställes på bordet; Bond-eld är eld med en 'pärk' (pärta) och Tiggar-eld, då man ta'r eld ur 'hyren' (ask-mörjan)!» — Det visste ej kungen. — Och nu fick han Herr-eld. L. O. Kalbjärga, Fårö.
Tröi sugell (sofvel) mot si'
Kungen var en gång på jagt klädd i vanlig jägaredrägt. Han kom i sällskap med en bonde, som också var på skytteri, men ej kände konungen. När de jagat hela dagen och voro hungriga, skulle de äta tillsammans. Bonden tog fram ett stycke svart bröd och började äta; men kungen lade tre »sugell» (sofvel), eller smör, ost och kött på sin smörgås. När han nu började äta af denna kräslighet, blef Bonden ond, slog jägaren för örat och sade: »Inte får du så hushålla med Guds gåfvor!» Sedan de ätit, skilldes de åt med frid. — Om en tid blef Bonden befalld till Konungen; han förundrade sig, men kom och blef bjuden på en smör-gås med »tre sugell mot si». Men Bonden lade allt »sugell» på tallricken och åt bara brödet. Då upptäckte kungen sig, tackade för god lärdom och gaf Bonden »primo» för hans hushållsaktighet. L. O. K. Koncept till III: 183 i R 625: 3 (V), s. 40 (1854). Kungen på jagt. — åt tröi sågel på en gång; fick örfil af Bonden. — — bjuden t. kungen — — aktade sig, 'prémo'.
Hau- och Ringvida-kämpen
Vid Hatt (högen?) i Fleringa och vid Ringvida på Fårö bodde fordom tvenne mäktiga kämpar (troll, jättar), som städse voro gramse på hvarandra; derföre slungade Ringvida-kämpen en ofantlig »Kasstastain» mot Hau-gubben med den kraft att den verkligen nådde fram och ligger ännu under lada-golfvet vid Hau. Men Hau-kämpen »makkta» icke kasta lika långt, utan föll hans »kassta-stain» ner i Ringvida-hagen, en 600 alnar från gården. L. O. K.
Jättebröderna
Tvenne Jätte-Bröder bodde i förra tider, den ene vid Hau gård i Fleringe och den andra vid Ringvide på Fårö. Men engång så blefvo Bröderna osams, och skulle då med stora stenar förderfva hvarandras gårdar: Jätten vid Ringvide på Fårö tog då en stor klippa som han slungade bort mot Hau, som ligger omkring 11/2 mil derifrån, och hann riktigt öfver Fårö-Sund; men stenen hann dock ej fram, utan blef liggandes på stranden vid Hau-näs, ungefär en fjerdingsväg norr om Hau gård. - Men Hau-j ätten tog en mindre klippa och kastade derföre för långt, utan stenen flög ett godt stycke öfver och bort om Ringvide på Fårö. Slut. Stenarne ligga der ännu i dag. — Sådane Jätte-kast kallas »Slingestenar». Edv. Olsson.