Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
I forsen här på bruket höll "näcken" till. Det var en person från bruket, som sades ha lärt sig spela fiol av "näcken". Han hade gått till forsen kl 12 tre tors- dagsnätter å rad och för var gång hade han haft ett får- lår med sig och offrat åt "näcken". Han hade fiolen med sig och spelade allt efter som näcken spelade.
Bonden och örfilen
En bonde satt vid kungens bord, och det till vänster om kungen. Den som satt till höger om Herrans smorde, föreslog1, att man skulle slå varandra en örfil laget rund; och då detta antogs, slog han dermed sin granne till höger under örat. När då ordningen var kommen till bonden, som ej ville slå kungen, men hämnas på förslagsmakaren, sade han: »Min far var en åkerman och när han kom till renen med plogen, så vände han om och körde samma väg tillbaka»; och så gaf han sin närmaste man till vänster en dugtig örfil. Då måste den skamflate förslags-makaren be om nåd, ty han skulle ju slå konungen sjelf, det han ej för sitt lif vågade. L. O. K. [Koncept i R 625: 8, s. 131:] En bonde satt vid kungens bord o. det till vänster om kungen, då den, s. satt till höger om kungen, »sat pa», att m. skulle slå hvarandra en örfil laget rund. Nå, när då hvarfvet var kommit till b:n, s. ej ville slå k:n m. hämnas på förslagsmak:n, sade han: »min far var en åker-man o. när han till renen m. plogen, vände han om o. körde samma väg tillbaka. Och slog sin närmaste man t. vänster under örat; o. då måste den den skamflate förslagsm:n be om nåd, ty han skulle ju slå k:n sjelf, det han ej vågade.
Räfven och gåsen
Gåsen gick på stranden med sina ungar och mötte räfven. Han sade då: »Jag vill ha dina ungar till stek!» Men gåsen sade: »Söta Hr Mikkel, jag vill tvätta dem först!» Nå, det fick hon; och så »rodde» hon med alla sina ungar ut på sjön. Emellertid stod räfven på stranden; men då han blef öfverväntandes, ropade han: »Kom i land, moder Karin!» — Men hon svarade då: »Kyss mig bak, Munsjör Mikkel!» En annan gång gick gåsen med sin man, »Gassen» (gås-karlen), med sig på en åker och år brådd. Härunder skilldes de något åt; och då det led mot qvällen, fruktade gåsen för odjuren och ropade till sin man: »Erik, nu vill' vi gå hem!» Men han, som ännu var hungrig, svarade: »Nappa, nappa litet mer!». Emellertid kom Mikkel Räf ur skogen och tog gåsen i vingen samt släpade af med henne. Då ropade hon: »Erik, nu åker jag!» »Hvilken kör?» frågade »gassen»; då gåsen ängsligt svarade: »Han med röda rocken!» Då blef »gassen förskräckt» och skyndade ensam hem. L. O. K. [Konceptanteckningar till föreg.:] R 625: 3, s. 52. Räfven mötte en gås med ungar: »jag skall tvätta dem först!» Gåsen rodde ut i sjön: räfven blef oförväntandes o. ropade: »Kom i land, moder Karin! — »Kyss mig bak, Mons. Mikkel!» Gasi o. Gassen åto brudd på en åker. Om qvällen ropade hon: »Erik! nu vill' vi gå hem!» — Han: »Nappa, nappa litet mer! — Räfven tog henne i vingen — — Hon: »Erik, nu åker jag!» — »Hken kör?» — »Den m. röd. rocken. — — Då gick han hem förskräckt.
»Tåila» eller »klukkar-kärlingi», f. def.
En »klukka- eller Präst-kärling» (kärng) blef för sitt sqvaller och spring i alla gårdar förvandlad i en »Tåila» (spill-kråka), som derföre ännu kallas »klukkar-kärlingi» eller »Prästa-kärlingi», f. def. Fågeln är ock ännu utstyrd med »svartan rock och rauda mysso». När hon sitter och »turrar» högt uppe på torra tall-toppar, blir det torka. L. O. K.
»Tåila» eller »klukkar-kärlingi», f. def.
En Prästhustru med svart kjol och röd mössa bakade jul-natten bullar åt vår Herre; hon bakade om 3 gånger, men hon tyckte i sin snålhet att bullen alltid blef för stor. Hon blef då till straff förvandlad till en »Tåila» att flyga kring i skogen och »pikka makk» (hacka mast). Ev. L:n Nordström, L. O. K. [Konceptanteckningar i R 625: 3, s. 89:] En Präst-hustru m. svart kjol o. röd mössa bakade jul-natten o. blef förvandlad till en »tåila». — Skulle baka bullar till vår Herre, — bakade tre ggr, m. bullan blef allt. för stor, — fick straff att ss. tåila flga i skogen o. »pikka makk».
Räfven och »Pingken»
Räfven hade en gång tagit en »pingk» (spink, sparf); och då han bar »pingken» i munnen, frågade denne i sin nöd: »Hvad är vädret i dag?» Då Räfven dervid öppnade något på gapet och svarade: »A-a-usta!» (östan), flög sparfven sin väg. Edv. L:n Nordström, Fårö. [Konceptanteckningar i R 625: 3, s. 891 Räfven bar pingken i munnen s. i sin nöd frågade. »hd är vädret i dag?» — »A-austa! sad' räfven, då han öppnade gapet o. pingken flög sin väg.
Örnen väntar åtel
Örnen satt vid stranden och väntade sju år på ett skepp med krigsfolk och ryttare-hästar, det han visste skulle stranda, då han väl skulle få sig »atul» (åtel); men kråkan ropade då för att narra honom bort: »Ännu ej på sju år!» — Men samma qvällen kom skeppet och förgicks; och då fick Örnen åtel nog. Edv. L:n Nordström. [Konceptanteckningar i R 625: 3, s. 89:] Örnen väntade på stranden 7 år på ett skepp m. ryttare-hästar. Kråkan kom — — ännu ej på 7 år: Om qvällen stranda skeppet.
Tranan
Tranan har en sida svart i köttet den han sålt åt fan på det han skulle få högre mål än alla andra fåglar. Ed. L:n Nordström, Fårö. [Konceptanteckning i R 625: 3, s. 89:] Tranan har en sida svart i köttet den han sålt åt fan för att få högre mål än alla andra foglar.
Finn-Gubben
En fästman till en piga hos en Prest här i Sverige kom till Finland, glömde der sin flicka och friade till en Finn-Gubbes dotter. Han fick ej vara borta från Finland mer än 14 dagar; men under tiden reste han hem till Sverige för att komma ifrån Finne-flickan och bekände allt för Presten. Denne ville då rädda honom för Finn-Gubbens trolldom, hvarföre han tog in en vatten-»bunn» (kar) och visade honom deri Finn-Gubben, hvilken just då ämnade skjuta honom. Men fästmannen sigtade i vattnen på Finn-Gubben och skyndade sig att skjuta innan gubben hann det; hvarigenom han vardt räddad. L. O. K. En Matros öfvergaf sin fästmö i Finland, hvarför fadren hotade honom med döden. Men en Finne här [i] Sverige ville rädda honom; hvarföre han satte honom i en »bunn» full med vatten till hakan och sade, att, när han knackade i kanten af karet, skulle han straxt dyka ned under vattnet (ty deruti »maktar» ingen trolldom eller finn-skott skada). Finn-Gubben afsköt efter honom kulan, som träffade i »bunn»brädden och snuddade förbi hans »har-spjärrur» (hår-ändar): och nu var han räddad. J. Kalström, Fårö. L. O. K. En Bonde var ovän med en annan och bad en Finne förgöra honom. Finnen tog då en skål vatten och visade bonden hans ovän (som var långt borta) och stod på ved-backen. Som denne då högg första hugget, skulle bonden skjuta med Finnens bössa, hvilken var laddad med 2 skott, i fall ej det första skulle träffa. Bonden sköt; och han såg i skålen hur hans ovän föll. Koncept till III: 216 i R 625: 3 (V), s. 72 (1854). En fästman till Prästens piga i S:ge friade åter i Finland m en flicka, fick ej var borta (fr. F:d) mer än 14 dagar. Reste hem för att koma fr den 2:dra fästmö. P:n ville rädda höö f. Finn-gubb:s trolldom: tog in en »vatten-bunn», deri han visa h:m Fbn, s. skulle skjuta h:m. Men Fästm:n sigtade nu i hast på bilden i vattnet förr o. sköt. - Blef räddad. Matros skickade återbud t. sin Fästmö i Finland. Fadren hotade. En anan Finne satte höö i en bunn full m. vattnen t. hakan; dyka ned und (ty i vattnet maktar ingen trolldom) då han pickade i bunnabrädden. Kulan afsköts af FinnG:n, tog i brädden o. snuddade förbi hans har-spjärrur.
Finnen vid Ringvida
En Finne förespådde Ringvida-»fålken» på Fårö, att deras gård skulle brinna af om 20 år; hvilket verkligen slog in derigenom att åskan slog ned och antände honom. J. Kalström. En Finne såg i handen på en Bond-son vid Ringvida och spådde, att inom 20 år skulle en stor olycka ske der i gården: husen brunno af. J. Kalström.
Vattenskålen och knifven
En häradsskrifvare hade engång under en tjensteförrättning (i »Sudret») mistat sin penn-knif på bordet. Men ingen ville bekänna stölden, ehuru han bad folket derom bevekligen. Då fick han in en skål med vatten uti, viste ut alla i förstugan, blåste med en gåspenna »boglur» (blåsor) i vattnet, kallade folket åter in i stugan, visade bublorna i skålen för alla och bad dem ännu vackrare att nu säga sanningen; men ingen gjorde det. Då visade han åter alla ut. Men, när han då med en knif stack i en vattenblåsa, skrek en karl till ute i förstugan, ty hans öga var med det samma utstucket: och han hade verkligen penn-knifven i högra väst-fickan. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: 107 finnes i R 625: 8, s. 122 (1866).
Räf, förtrollad (på Fårö)
And. Lautin var sjöman, som farit vida och var dertill en utmärkt säker skytt: allt lefvande, som kom för kornet, så blef det liggande. — Engång på ett räfskall på Fårö, togo de, såsom han trodde med orätt, två räfskinn ifrån honom, till »rof-fäula-kassa»; men han lofvade dem, att de skulle få skalla! Dermed gick han sin väg hem. Men skallet fortsattes, det fortgick utan uppehåll i aderton dygn och folket såg hvar dag räf; men det besynnerliga var att inga får betos. Ändtligen sågo skallfolket »granngifligen» räfven före sig i skallet, och då skulle han ej komma undan; men då förvandlades han till ett nystan »att se», som trillade för dem. Då slöto fåröboarne upp att skalla vidare det året! — Dessa konster hade A. Lautin fått lära af en finne i Stockholm. L. O:n Kallbjärga.
»Trull-kärringen» på Östergarns-holm
På Östergarns-holm äro sköna fisk-»lägar», och mycket folk är stundom der ute och fiskar. En tid var det såsom förgjordt: »folken» fingo ej någon fisk utom en kärring med sin dotter (som var mycket grann och högfärdig) som dagligen fick garnen fulla med fisk. Bönderna anade ej »något galet», och alldrig hvad detta skulle betyda. Men en morgon hittade en af dem en grann qvinfolks-sko med silfverspännen som satt fastnad i ett af hans nät. Nu föll genast misstanken om »trulldom» på den der kärringen och hennes högfärdiga dotter, som fiskat så lyckligt; och deras misstankar anmäldes för Presten. Denne sednare skriftade kärringen och hennes dotter så hårdt, att hon måste bekänna sin synd, att hon var en trull-kärring, som medelst onda konster och »Harfräuens» tillhjelp hade trollat all fisken till sig allena. Derpå blef både »Trull-kärringen och hennes doter dömd att mista nacken. Jens Jak:n Båta. Koncept till I: 974 i R 625: 1, s. 169 (1849). Trull-kärringen i Austrgarnsholm och hennes dotter. När andra fiskare och fingo intet, så fick hon - dotterns sko med silfverspännen satt i garnet.