Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsråa
Ber. hörde en gammal knekt berätta om hur han i sin barndom hade blivit skrämd av skogs- råa. Han skulle gå till kyrkan en söndagsmorgon med en kungörelse. På vägen dit fanns ett ställe där skogsråa brukade visa sig ibland. När han kom dit fick han se henne sitta på en stor sten. Han såg svansen hänga stor och yvig ned efter stenen. Nu blev han rädd och började spring- a tillbaka. På vägen hem mötte han prästen som skulle till kyrkan och predika. För honom berät- tade han nu vad han sett. Prästen körde och bad honom sitta upp och åka med tillbaka till kyr- kan. Det ska' inte vara farligt sade han. Han hade nämligen två stora hundar med sig och dessa släppte han nu före. När de kommo till det ställe där skogsråa satt / blev det ett förfärligt väsen. Hundarna skällde och drev henne åt skogen. Skogsråa skrek och jäm- rade sig. ²⁾ Skogsråa. Ber. hade hört en gammal "mycket trovärdig" kvinna berätta om skogsråa Hon kom ō gick till Bengtsfors en gång och fick då se skogsråa sitta på en tuva i en mosse och tvätta en lång vit duk. Där fanns en liten vatten- pöl varest hon sköljde sin duk. Skogsråa hade grått krusigt hår och såg mycket bra ut.
Skatt för fisket vid »Hårne'»
Då en viss Hornfelt ägde »Hårne'» (eller hela sträckan vid Lutter-horn) och fiskeläget vid »Helgemannen», påbjöd han, att Fåröboar' skulle en dag fiska för hans räkning och derigenom ge skatt för hans strand. Men af 14 fiskarebåtar fick en bara en stor sten (som sedermera många år låg uppe på Broskuss tak), en annan båt fick en groda och en tredje fick en orm. — Dermed blefvo Fåröboar' fria från all skatt för stranden så länge. J. J. Båta. Koncept finnes i R 625: 2, S. 17 (1850).
S:ct Olofs-holms kyrko-ruin. (1850)
Den s. k. Sanct Olofs kyrka på S:ct Olofs-holm, eller såsom man vanligen säger, »Hållm», af d.v. ägaren Assessor Jacob Dubbe utstyrd med en gemen minnestafla af sten, i vester, — är af honom ombyggd till ett magazin. Denna del har säkert varit torn-rummet, är invändigt (i vester) omkring 181/2 alnar lång (utmed östra muren omkr. 24 steg) ; nuvarande bredden är 13 1/2 alnar. Yttre späckningen är å S. eller S.W. muren borttagen. Östra muren, kanske med dess tornbåge, är alldeles bortbruten och nymurad från grunden. Murarne tyckes i allmänhet varit omkring 2 alnar tjocka. Från denna lilla qvarstående del har kyrkans allmänna sträckning gått åt öster, som synes af upphöjda sträckor å marken. — Byggnadsmaterialet är kalksten. — Underplattan af ett fönster fins öfver dörren på W. sidan. — Man kan ana rundbågs-stilen. Folk-sägen: Man tog sten af Sankt-Äulas kapell (på S:ct Olofsholm), brände deraf kalk, och lastade 3:ne fartyg; men alla förgingos. Jens Jaks:n Båta, Fårö. [I marg.]: Derinvid är Sankt Olofs »Vasske-fat» eller en 12 Tum bred, 15 T. lång och 5,6 T. djup fördjupning uti en närliggande klippa, omkr. i aln 6 T. öfver marken —; der uti Sankt Olof säges ha' tvättat sig.
Jätte-qvinnan och Bonden
Den tid då jättarne ännu bodde talrika i landet, gick en Bonde och plöjade på sin åker. Bäst han gick i sitt arbete, kom der en ofantlig Jätte-qvinna, förundrade sig öfver Bondens litenhet inberäknad oxarna och plogen — hvilket hon tyckte allt vore en leksak. Hon tog derföre Bonden med oxar och plog i sitt förkläde och bar allt vackert med sig till berget för att visa sin man och Jätte-barnen såsom något nätt och märkvärdigt, och ville der behålla dem. Men Jätten sjelf tyckte att det var synd om de Små, och sade till qvinnan att hon ej skulle plåga dem och behålla dem i Berget, utan låta den lille mannen med sitt »dont» och dragare få gå sin väg med fred; »ty», tillade han, »det är just det små kloka fålket, som engång skall efterträda oss på jorden!» — Och dermed så släppte Jätte-qvinnan Bonden med oxar och plog oskadd ur Berget. - Slut. Edv. Olsson. [I marg. står]: En Jätte-jungfru tog en piga vid Värkes på Fårö med plog, oxar och allt och bar det till »modri» i sitt förkläde. »Låt det vara», sade den gamla, »dessa (Små) skola efter våra dagar besitta jorden». Jens Jak.n Båta. Koncept från 1854 finnes i R 625: 5, s. 90.
»Fänikka-bållm» (= Norsholm) på Fårö
Nors-holm på Fårö kallades i gamla tider »Fänikka-hålm», kanske af de små träsk (»fänikkur», f.pl.) som voro där. (I Aikes-lundar finnes ännu en stor »vät», som kallas »Fänikk».) — Denna holme, som har både god åker och äng, många lägenheter till kut-fångst och goda »sättningar» vid stranden, är ganska dyrbar; hvarföre det ock säges, att, från gamla tider, då Fårön troligen ej hade en egen kyrka, utan väl då hörde under Rute pastorat, flere eller åtminstone sju kyrkoherdar i Rute — och sist bland dem D:r Dan. Söderberg. L. O. K. (I/I 67) — skola efter hvar andra gått till tings för att återvinna nyttjanderätten till Nårs-holm. L. O:n K.
Kämpa-stainar, »Kasste-stainar» (eller Sling-stainar)
Så kallas de stenblock som jättar i urtiden sägas hafva kastat efter hvarandra. — Så har engång en Jätte, som bodde vid Gasa-mora kastat en dylik ofantlig gråsten mot Jätten, som bodde vid Hau i Flairinga; men »kasst-stainen» hann ej längre än i »Prest-haim-änget», der han ännu ligger. — — Den förgrymmade Hau-gubben slungade till tack för lånet, som han dock ej fick, ett stort klippstycke åt Gåsa-mora-Jätten; men den hann ej heller sitt mål, utan ligger ännu uti en äng, som heter Ny-hagen och hörer till Smiss. Jens Jak-n Båta. Jätten på Hau kastade stenar efter Lauters flög, men flög öfver och ligger i lotsen Olsson (Lauters) kalhaga, hvarvid stenen sprang i två delar (XIII: 83). Koncept till I: 988 i R 625: 5, s. 8o (1849). Kassta-Stain (= Jätte-kast) från Gasmora till Hau — ligger (en gråsten) i Prest-haim-änget; D:o från Hau till Gåsmora —, ligger i Nöihagen = äng, s. tillhör Smiss (på Fårö).
Kyrk-klockan köres
Man skulle en gång med 5 par hästar köra en ny-guten klocka till kyrkan; men när man hunnit till en liten backe, kunde dragarne omöjligt komma vidare. Då kom en finne körandes på vägen med sina två små hästar; och der jemte på åkern plöjde folk med 14 par oxar. Finnen erbjöd sig då att mot betalning släpa klockan öfver backen; och derom var man snart öfverens (sedan de slagit vad om en stor summa pengar). Han spände nu de fem paren dragare från lasset och satte sina två små hästar för det samma. Som finnens små hästar togo i, föllo de 28 oxarna i åkern på knä framför plogarna; ty han hade lånat deras styrka i sina små hästar, som snart hade dragit kyrkklockan öfver backen. - Sedan drogo böndernas fem par klockan lätt det öfriga af vägen. L. O. K. J. Kalström, Fårö Koncept till III: 196 i R. 625: 3 (V), s.51 (1854) K:o klocka kördes m. 5 par; finne m. små hästar: m. de 14 oxparen på åkern föllo på knä - han tog styrkan af lån - lånte styrkan -- -- gaf derf. 50 B:o sed. (på 2:dra sidan backen) drogo de 5 paren. Koncept till III: 196 i R 625: 8 s.128 (1866) Man hade gutit en klocka. 3 par hästar kunde ej dra' den uppf. en backe. Då kom der en gubbe m. ett par dåliga hästar. han fick spänna sin kräk ensama f. klockan, den de lätt drogo upp. Ty han lånte kraften av 14 par oxar, m. h:ka m. plöjde på en åker derinvid hvarf. han fick 100 B:co, men und. tiden voro alla oxarna på åkern så maktlösa att de ej kunde gå ett steg. Derf. betalte g:n hälften till oxarnas egare, f. den kraft han lånat h:s gamla skräckhalor.
»Hellgo-mannen»
»Hellgo-mannen» är ett stort »fisk-lägur» N.O. ut på Fårö och Norr om »Lautet» (=Lutterhårns-trakten) och Söder om Langhamars vid en fordomdags helig källa, der uti man ännu i manna-minne offrade penningar. Källan, omsatt med flata stenar i närheten N. om fiskläget, har ett utmärkt friskt och godt vatten. En karl, Båtsman Nils Nedan, tog engång bort silfver-pengar, som man offrat i källan; men han fick till straff för rånet händerna kringvridna och blef »kryppling» för all sin tid. J. J. Båta. O. L:n Lannsa. Vid Helgemans fiskläge, ö. på Fårön, skall finnas rudera efter ett fordom varande Capell. Hilfeling, II. sid. 76. [I marg.]: Rudera af ett kapell vid Helgomannen. I: 766. — [Med blyerts i marg.]: När Båtsm. Nils Nede ränsade källan, omkr. 1840, hittade han 5,6 stora gamla koppar skillingar. L. O. K.
Offer-källan på Fårö
Wid Helgemans Fisk-»läger», vester på Fårön, der Norsunda-träsk går ut i hafvet, finnes oppe på en ör-backe fyra stenar på kant nedsatta. Der innom är en klar källa med friskt, blåaktigt vatten, deruti man förut offrat. — En karl, som för några år sedan, mot Böndernas vilja, oroade källan och utvidgade henne, hittade deruti silfverpenningar, silfverstycken och, som det säges, jemväl guld. Förut hade källan aldrig släppt vatten; men i fjol somras gjorde hon det dock. Ännu anses denna Offer-källa med gammal vördnad, och folket brukar vattnet till dryck och badning för sjuka. — Slut. Edv. Olsson. [I marg. står]: Vid »Helgo-mannen», ett »fisk-läger» N.W. på Fårö, plägade de gamle i källan der offra silfver-pengar — af hvilka ännu mycket låg qvar —; till bot och för sin helsa. Jens J:n Båta.
»Knallen» i röfvare-huset
En »Knalle» kom en afton och begärde herberge för natten hos en bonde; och det fick han. Men då han skulle lägga sig, ställde sig hans trogna hund framför sängen, stormskällde och hindrade honom att gå till sängs. Han satte sig då på en stol, tog sin pistol fram och väntade på hvad som skulle hända. Bäst det var, vände sig sängen om, och han såg derunder en djup källare med en kittel, som kokade. Som nu gästgifvaren, som var en röfvare med en lång knif i handen och sin hustru jemte sig, rusade in i rummet, sköt knallen honom med pistolen och hunden ref ihjäl kärringen. — Sedan fann han i källaren många döda menniskokroppar och mycket röfvadt gods. L. O. K. Koncept till III: 197 i R. 625: 3 (V), s. 51 (1854). En knalle lånte hus — — hunden hindrade höö gå i säng, gåide. — pistol: und. sängen en källare o. en kittel s. koka; sängen snodde sig. — K:n skjöt Gästgif:n o. Hunden ref ihj. Kärr:n. — Msko kroppar ben-hopar o. mkt gods.
N. Gottberg och Wäinur-Ole
En gammaldags viking eller röfvare var en viss Nils Gottberg, född vid Bjers i Guldrupe, om hvilken i tysthet gingo många rysliga berättelser, af hvilka väl de flesta voro sanna. Han bodde flera år på Sandön, der han i hemlighet utförde många fasliga dåd. En piga, han hade hos sig, hade fått ett barn; men det var dödt och begrafvet: ingen visste säkert huru och hvarest. En annan pojke hängde han i ett träd; och skröt, att det var intet att dränka fem katt-ungar! Under en storm strandade ett fartyg lastadt med bränvin: Gottberg ville straxt slå ihjäl besättningen och plundra fartyget; men denna ryslighet afstyrdes af en bonde från Gasamora. — Väinur-»Äula» från Fårö var Gottbergs kamrat och ej bättre: han dog i fängelse. L. O. K.
Rull-stenar
Bland de största Rull-stenar på Gotland är väl den stora gråsten, som ligger nära vägen uti Flenviks-åker uti Hangvar. Den är af gråhvit gråsten, 51/2 aln hög ofvan jord samt tjugosex alnar och 8 tum i omfång. — En ganska stor dylik rull-sten, Skräddare-stenen ligger vid vägen S.O. på Skeie-rom, öster om Skymmings i Fleringe: den säges vara af en arg jätte kastad från Bunga efter Fleringe-kyrkan, men hann ej fram. — En ofantlig Gråsten, 4 aln. hög öfver jord och 25 aln. i omkrets ligger uti Grodda Haim-hagen, och säges också, fast utan att träffa målet, vara af en jätte kastad från Hall eft. Fleringe kyrka. And. Rasm:n Östman, skollärare.
»Ros-piggarne» på Fårö och Sandö
I fordna tider kommo Rospiggarne ofta öfver från fasta Landet och fiskade vid »Helgomannen» och äfven på Sandön. Men som Fåröboar' ej ansågo dem ha' rättighet dertill, kommo de ofta i strid om fisket och »kuta»-fänget på dessa ställen. Så råkade engång Wärkes-Gubben som hette Jens med tvenne sina söner på Rospiggarne på Sand-ön. Hvarje part af dem hade sin strandbod; men Wärkes-karlarne, som voro så få, kunde nog veta att de på natten skulle få påhelsning af Rospiggarne. Derför jemkade sig Wärkes-Gubben, som var en stor skytt, med sin bössa upp i ett högt träd i närheten af strandboden, sedan man lagt stockar i »lavarna» och sönerna gömt sig med sina yxor i skogen. — Bäst det var kommo Rospiggar' smygandes: men då redan några af dem gått in i strandboden och gifvit stockarne dråpslaget i »lavarna», fällde Wärkes-Gubben en af dem med sitt skott från trädet, och hans söner rusade fram ur skogen med sina yxor och slogo trenne af Rospiggarne. — När nu Värkeskarlarne sålunda förskräckt dem och »åddo ut» fyra Rospiggar, flydde de öfriga, och dessa främlingar syntes alldrig mera till på Sand-ön. Jens Jak:n Båta. Då Åislar 1837-8 lågo och stulo järn vid Salvo-rain sköt sjöman Johan Skogdahl skarpt, en karl föll och resten flydde. [I marg. står]: En Fårö-bo, som kallades »Hans i Mor» derför att han bodde uti »Sudur-Morunnar» (skogen vid Ava), slog ihjäl 3 »Skär-boan» (folk från Svenska skären). II. Ordstäf, n:o 933; emedan »H. i M.» väl också var skomakare. — Vandr:r i Wermlands Elfdal och Finnskogar af M. Axelson, pag. 111.