Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.
Skogsväsen
"Skogsråa" hade inte gått på den tiden som vargar- na fanns. För vargarna ville ta dem. Det var en gång som "e skogsrå" kom springande å hade en skock var- gar efter sig. När hon kom till en lada så hoppade hon upp å satte sig i gluggen. Så dängde hon med benen åt vargarna, som hoppade upp efter väggen å skul- le ta henne. I höet i ladan låg en dräng. Han blev rädd för "skogsråa" å slog till henne i ryggen, så att hon föll ned å blev vargmat.
Skogsrå
Skogsråa kom till dem, när de låg vid kolmilan. Hon hade en lång svans som en hästesvans; så gick hon på sidan alltid. Hon hade fått makt med en karl, så han sprang ut till henne om nätterna. Hans käring gick ut i skogen och ropade: "Va ska jag göra? Jag har en tjur, som springer ifrån mej till andras kreatur." Då svarade skogsråa: "Ge'n salt å malt å sesslerot, dä ä tjurarnas bästa bot." Käringen gav sin karl de sakerna. Sen hade skogsråa ankat på, att hon lärt ut detta, för hon blev ju av med sin käraste.
Skogsväsen
Det hände att "skogsråa" skrämde hästarna, så att man inte fick fram dem efter vägen. Det var särskilt far- ligt på skogarna. Mellan Kasenberg och Avelsäter i Värmland finns en stor skog, där blev de ofta stående på vägen i forna dagar. Och detta slyldes på "skogs- råa". Hon kunde sätta sig bakpå åkdonet, så att inte hästen orkade dra.
Skogsråa
Ber. hörde en gammal knekt berätta om hur han i sin barndom hade blivit skrämd av skogs- råa. Han skulle gå till kyrkan en söndagsmorgon med en kungörelse. På vägen dit fanns ett ställe där skogsråa brukade visa sig ibland. När han kom dit fick han se henne sitta på en stor sten. Han såg svansen hänga stor och yvig ned efter stenen. Nu blev han rädd och började spring- a tillbaka. På vägen hem mötte han prästen som skulle till kyrkan och predika. För honom berät- tade han nu vad han sett. Prästen körde och bad honom sitta upp och åka med tillbaka till kyr- kan. Det ska' inte vara farligt sade han. Han hade nämligen två stora hundar med sig och dessa släppte han nu före. När de kommo till det ställe där skogsråa satt / blev det ett förfärligt väsen. Hundarna skällde och drev henne åt skogen. Skogsråa skrek och jäm- rade sig. ²⁾ Skogsråa. Ber. hade hört en gammal "mycket trovärdig" kvinna berätta om skogsråa Hon kom ō gick till Bengtsfors en gång och fick då se skogsråa sitta på en tuva i en mosse och tvätta en lång vit duk. Där fanns en liten vatten- pöl varest hon sköljde sin duk. Skogsråa hade grått krusigt hår och såg mycket bra ut.
Skogsrån.
1. Att skogråa eldar sa di ibland. Jag minns när jag var liten och vi bodde på Uvere i Ryr. (Uvere - kartans Ulfverud) Där är ett högt berg som heter Hors kulle, det är den värste höjd vi har här, den värste i Dalsland tror jag. Så mot regn så dunstar det upp rök och dimma ur jorden, och då sa mina föräldrar: - Nu ellar skogsråa i Hors kulle. Nu blir det regn. 2. Skogsråa och sjöråa, di va så granne och vackre framtill, men baktill var di inte så granne. Ho skulle ha rump, skogsråa, fast jag har då inte sett'et. - Skogsråa ho ville ha karlar, men jag minns inte nåt särskilt om'et.
Skogsväsen
Min mormor hade hört skogsråa. Det var när hon val- lade korna. Hon sjöng och #### så vackert. Det var inga ord. Men det var en så farligt vacker melodi. Så ta- lade hon om ett ställe i skogen. Skogsråa kom spring- ande å hade en varg efter sig. När hon kom till logen så hoppade hon upp i logluggen. Så satt hon där och sparkade med fötterna och skrek: Tasse ta fot, tasse ta fot. Det var en tröskare på logen. Han gav henne en knuff, så att hon föll ned från gluggen å i backen och skrek "tasse ta alltihop".
Troll
Det skulle vart så, att det bodde ett skogs- rå på ###, och så ropade gubben: "Du Svante med dina vita vanter, säg till Tulle-Rulta, att hon skall komma hem, för Tullekubben ligger och skall dö.
Skogsrå
En gubbe var till skogen på tjäderspel. Rätt som han stod där, så tyckte han att det skramlade till på ett berg, som om en älg skulle ha rusat upp. Men så fick han se ett väldigt fint fruntimmer, som gick och band med silverspetor. Det klingade så vackert i spetorna och så blänkte de i solen. Hon kom och talade till honom, men han svarade inte. För att han skulle bli av med skogsråa, så gick han över rinnande vatten. Hon skulle inte kunna gå över sådant vatten. När han kommit över bäcken, så spelade det tjädrar överallt. Det satt en tjäder i varenda topp. Han sköt det ena skottet efter det andra, men det var bara fjädern; som föll ned, tjädern fick han aldrig se. Skogsråa spelade kl honom, fast hon inte kunde ta sig över bäcken.
Skogsväsen
Dä kom en gång en varg å förföljde e skogsrå. Ho kom te en lagål å där stog dä en glugg öppen. Ho satte sej där å sprattle i bena åt vargen å skrek: "Tasse, tasse, ta fot. Nu bar dä så te att dä låg en dräng i hö ner emot gluggen. Så när han rätta ut sej, kom han inté den plass, där skogsråa satt. Å han span te henne, så att ho tulla ner på bac- ken å sa: Tasse, tasse ta alltihop. Dette skulle vare den siste skogsråa, så dä va slut på disse otya då.
Skogsrå
Det var en karl, som stod och skulle klyva en timmerstock. Då kom skogsråa till honom och bad så vackert, att hon skulle få hjälpa honom. Då slog han ett par kilar i stocken och bad, att hon skulle hålla isär den, medan han slog ur kilarna. Det gjorde hon och blev sittande med händerna i stocken. Och där fick hon sitta.
Skogsrå
På Billingeskogen inte långt härifrån har det funnits skogsrå. Det är inte mer än fem år sen, som en karl såg henne — han är i Amerika nu. Hon gjorde sej i skepnad av vem som helst. Hon visade honom framsidan först, och då var hon precis lik hans fästmö. Men så vände hon på sej, och då såg hon ut som en sopekvast. Han hade inte talat med henne.
Skogsväsen
Omkring Rösåsen var det inte säkert för "skogsråa". Där gick folk vilse den ena gången efter den andra. De kunde på "runt runt". De kunde inte taga sig fram på dagen en gång. Skogsråa regjerade där. "Skogsråa tände på i grantoppar och talltoppar, så det lyste å ledde folk vilse. Far trodde det.