Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det var i Läppared som en bonde fick höra två gastar, som slogs. Rätt vad det var kom den ene gasten fram till honom - det var min morbror - och sa: "Sågs du huru jag gasta´n ?" "Ja, gastan mer!" sa morbror. Då sprang gasten fatt den andre och de slogs igen. Morbror sprang in och stängde dörren efter sej, och strax efter slog det till i dörren. Han trodde det var den gasten, som han inte hade talat med. Var det så att någon schäckte efter gasten, kom gasten och gav honom en örfil. Kunde man koma in på en kyrkogård, var man fredad för honom. Hade en gast satt sej på lasset, skulle man gå fram och tit- ta genom betslet vid ögonen på hästen, men skynte man sej inte då, fick man en örfil. Då blev man var vad det var, och då gick gas- ten av och blev borte. / Gasten var spöke efter en sådan, som inte hade kommit i vigs jord.
Gastar
När far for hem från Vänersborg en kväll, så fick han se en stor, lång gubbe, som räckte över skogstopparna. Å han var alldeles svart. När far kom mitt för så hop- pade han av vägen å skrattade. ”Nu tyckte du, att du ha- de nô te roligt,” sa far. Men far höll på att inte kom- ma därifrån, för tömmarna snodde sig om hjulen å det blev alla fel. Men han kom därifrån till sist. Så kom han till Linnebôl, å där stod samma stora karl vid en lind å skrattade. Det var gasten, sa’ far. En annan gubbe hade sett detsamma, men den gub- ben blev konstig efter den betan å blev aldrig som han skulle vara mer.
Stor grå so
I närheten av hemmet var det en "väse", som han var ille ute för men hade han psalmbok och nya testamentet i fickorna brukade han klara sig för denne men när han gått ett stycke till en viss backe brukad en stor grå so komma rusande mellan hans knän varvid han flög högt i luften tills han ramlade ned på sjelve "gasten". Denne var som att trampa på en "skrotlis", d.v.s. en is som bildats över en [...] vars vatten sedan [...] in. Han hade sedan stor möda att lösa sig från denne och fick sedan gå både länge och väl innan han kom på rätt stig och då var det vanligen närmare hemmet än där han slängdes av vägen. Kom han så långt som till kyrkan så brukade där gå två karlar som var högre än grantopparne som tog honom i sina långa armar och slängde honom i vädret varefter han fick traska sig på rätt väg igen.
Gastar
Vid Svartmyren kunde en inte vara säker för gasten. Om en kom dit om kvällen, så flög han upp. Det var en stor svart fågel. Det skramlade alldeles som i ett torrt skinn, när han for genom skogen. Det var något ont. Om en passa på och korsade sig för brös- tet så let det inget ont på en. Eljest kunde en bli sjuk.
Gasten
Förr skrämde de allti ongane för gasten. Han kom å tog dom ifall de va elacke. De han tog ble gastkra sa' de.
(Karlen med fårhuvud.) Gastar.
En skeppare låg i Dalbergså med en galeas. Så hörde han genom rökröret någon ropa och fråga, om han fick komma ner i kajutan. Och skepparen lovade. Det var en karl med fårhuvud. Han ville ha skepparen med sig till Dalaborg och ta reda på en skatt där. Den besökande var dock så anskrämligt ful, att skepparen på inga villkor ville bli med. Karlen var envis, men skepparen likaså, och slutligen måste främ- lingen ge sig av genom rökröret och suckade då så tungt. Galeasen skakade, då han trängde sig ut. Och askan rök i spisen efter honom.
Nössemark, D. Jenny Andersson, Karlstad
Nössemark, D. Jenny Andersson, Karlstad Kyrkan som sjönk. Om man följer stora landsvägen västerut från Nössemarks kyrka, går man förbi en sandås eller rättare en skogklädd höjd. Sägnen berättar om, att på denna höjd låg i forna tider en kyrka. Men folket levde i ogudaktighet och synd. Till och med prästen deltog i deras vilda liv. En dag tog så Guds tålamod slut, så att kyrkan sjönk ner i jorden. Själva platsen der kyrkan har stått, är aldeles slät och ligger högt med utsikt över sjön. Midt på kullen eller platsen är en djup håla med form av en kyrka med gavlarna i öst och väst. Hålan är nog cirka 15-20 meter lång, 10-12 meter bred och 4 meter djup. Det säges allmant att gastar och troll husera der om nätterna, och de finnas, som mitt på middagen sett spöken och döda när de gått förbi hålan den kallas Skams håla. Cirka 10 minuters väg / fins en gammal kyrkogård. Der kan man tydligt se gravarne och märken efter muren som varit omkring. Den gamla kyrkogåden säges var från den tiden när digerdöden gick. En av gravarna är så bred att det säges ligga 3 bröder i den. Kyrkogården ligger i en beteshage så det dröjer nog ej så länge forrän den är jämnad med jorden, som den inte blir på något sätt skyddad. Gården som den ligger i heter Nolby, och platsen der kyrkan sjönk heter Nolbymon. Karl XII stubbe. Vägen mellan Dals Ed och Fredrikshald är från början anlagd av Karl XII. Den vägen är mycket backig och krokig. I en backe som hetter Nykas- backen fans en stubba kvar mitt i körvägen. På denna stubbe hade Kung Karl trampat när han steg på hästen och skulle rida till Fredrikshald. Denna stubbe bevarades fast den låg mitt i landsvägen. Jag såg den senast 1906 men då var det inte mycket kvar, och nu är landsvägen ombyggd så nu är nog det minnet om hjälten borta. / Draken i Vindhammaren. Ett av de många skogbeväxta bärg som omger Stora Lee heter på ortsspåket Vinnhammar- kôl. Den är belägen långt från bebyggda gårdar och skjuter som en udde ut i sjön. Under de många krig som rasat emellan Sverige och Norge, bleve dessa gränstrakter svart hemsökta av plundrare. Folket i dessa trakter, som i sig själva voro fattiga bleve genom de ständiga krigen ändå mer utpinade i all synnerhet som "gytarne" (nosskarne) gingo över gränsen och togo allt som de kunde komma över av värde, mat kläder och boskap. Men folket kommo då överens om att gömma sina pänningar och värdesaker. Fördenskull samlades de så mycket som fans i den vägen och grävde med detta i den avlägsna av bergtroll bevakade Vinnhammaren. Men när kriget var slut och skatten skulle hämtas kunde den ej finnas. Den var i trollens våld. En stor grågul drake med stora starka vingar hemska klor och fiskstjärt, vakade över skatten. Om någon vågade sig ut att söka efter den, kom draken flyande så att elden stod som en sopkvast ur hans mun och ögon. Den som engång sett den fruktansvärda draken fick även en eller annan större motgång såsom att djur dogo eldsvåda utbröt eller någon i släkten / som dog, den kunde även visa sig före sjukdommar och nödår. Nu har så vitt jag vet inte draken varit synlig sendan 1904 före jul var den en gammal gumma som sade sig ha sett den komma från norska gränsen och styra kosan till sin skatt, för att måhända skydda den för norska annfall. En sägen om Kisteskär. I en vik av Stora Lee finns det ett litet skär som av befolkningen kallas Kisteskär, emedan det skall finnas en kista av guld vid dessena sida. Kistan är trollbunden, men kan dock tagas upp om man känner knepen och samhörigheten är god. Men det går dock ej för alla att få se kistan. Det skall vara 7 bröder, födda efter varandra (ingen syster får vara mellan dem) som en båt skall ro dit en torsdagsnatt vid nytändning. Men ingen får tala sedan de lagt från land då blir kistan synlig och kan upptagas Det var en gång sju bröder som försökte taga upp kistan och allting gick bra ända tills dess de fått den till båtkanten då fick den yngste se en tupp som hade katthuvud och då kunde han inte hålla sig utan sade: Å och då försvann kistan under hesa skratt i djupet, och har sedan dess inte varit synlig. / I ett bärg som kallas "Nolbyberga" fins det också en skatt, det säges vara myntat silver förvarat i en stor kopparkittel Då man en kväll går i dessa bärg kan man, rätt som man går, få se en gammal gumma sitta och vakta ett ljus Om man då är ute för att söka skatten skall man inte låtsa se gumman utan själv taga fram ett ljus och tända och sätta det vid en sten eller dulikt, och sätta sig ned och titta på ljuset. Gumman kommer då fram och frågar: Vad gör du här. svar. Jag vakar över min skatt! Vad gör du? hon svarar. Jag vaktar min skatt men min skatt är bättre än din, då skall man säga. Får jag se din skatt? hon svarar, ja, om jag får se på din. Gumman får se skatten men rynkar föraktfullt på näsan och säger. Ingenting mot min. Hon visar då berget öppnar sig en stor kittel med silvermynt. Då skall man kasta i en kniv av stål så blir skatten kvar, men då beror det på mod att ta den, för då visar sig de hemskaste varelser som försvar skatten. Ingen har kunnat taga den, hittills så att den fins kvar än i dag och här är lärdommen.
Folkmedicin
Ortens benämning på "frossa": "Kalla", "kallfeber", "frôssa". När en hade den så hade en "kall feber", så att en frös. Far ha- de den. Jag minns, att han fick en påse, "trôllpôse" kallades den, av en käring. Den skulle han binda på sig å så skul- le han ha den på sig några dagar, sedan skulle den kastas i sjön, så att han inte blev synlig mer. Å så skulle "frôssa" sluta. Men ingen fik veta vad som fanns i påsen. "Storstege" la sig på ögat, så att det blev svullet och rött vid ögat. Det var inte annat än att gå till någon kunnig käring, om en skulle bli av med det. Å käringa "gjor- de ôt". En skulle ta en sockerbit med sig och litet brännvin. Brännvinet behöll käringen men sockret stöt- te hon sönder till fint mjöl. Det fick en med sig hem. / Å när en kom hem så skulle en annan blåsa sockret i ögo- nen. Det sved alldeles förskräckligt, för jag var med om det. Småbarnen fick "bläkster" på kroppen om de gick ute i storm och blåsväder. När jag var åtta år hade jag "bläkster", å då minns jag att de hade vatten i ett fat, som de gick till smed Jan med, så satte de fatet framför bälgpipan å drog på bälgen, så att det blåste i vattnet. Det vattnet tog de sedan å tvättade barnet med på kroppen. "Drag i öga" fick man om det var drag på något sätt. "Nösmör" (kokad grädde) smörjdes kring ögonen. "Onne bete". Det finns en stygg mask, som kallas för "äl- me". Om den sticker, så får en "onne bete". Det bruka- de mest sätta sig i fingrarna. "Älma högg i skug- gan". Det värkade lika bra, som om han hade stuckit direkt på kroppen. En skulle fånga en "älma" å ha i tjä- ra, sen skulle en smörja det onda med tjäran. En kunde få "gnärn" i handleden. Det knarrade i leden alldeles som om den hade varit osmord. Det var kloka käringar som kunde "göra ôt" och bota det. Käringen tog tre pinnar ur en sopkvast. Så fick den som hade / "gnärn" ställa sig på knä vid tröskeln, som vartill ut- gångsdörren. Så fick han lägga handen på tröskeln. En pinne lades på ena sidan handen och så högg hon av den pinnen med en yxa. Hon högg så, att yxskaftet kom över handen. "Vad hugger du för", frågade den sjuka. "Jag hugger för gnärn", svarade käringen. Så gjorde hon med alla tre pinnarna. "Gulsot" fick kvinnfolken, när de inte fick manfolk. Det slog sig i kroppen på dem. Bara de orkade få en karl att "ri säj", så blev de bra. Men de kunde få bort den gula färgen på huden, om de kokade gul mossa och drack av det vattnet. "Matlea" kom vissa tider på året. För det mesta brukade den inställa sig på sommaren och i rötmånaden. "Benröta". När de skulle bota den, tog de ett halft kvar- ter brännvin å så läste de Fader vår baklänges över det, å så skulle den sjuke dricka ur det på en gång. "Gastkraming". Det fick de, om de blev klämda av "gasten". Men jag vet inte vad "gasten" var för något. De brukade också säga att en död hade / klämt eller nupit dem. De fick blåa fläckar på armarna. Det skulle de gå till kyrkogården en torsdagsnatt å läsa bort. "Engelska sjukan". Det var inga andra än småbarn som fick den. Det vet jag en bot för, för det såg jag att de gjor- de med en onge. De skar upp en tunn fyrkantig jord- torva å lossade den från backen. Två personer höll på med det. I mitten på torvan gjorde de ett bra stort hål, å så drog de ongen tre gånger genom det hålet. När det var gjort lades torvan tillbaka. Så slog de ett halft kvarter brännvin i hålet och trampade till den. Sen gick de därifrån. Fick inte säga ett ord om saken å så fick de inte se sig tillbaka. Om de såg sig tillbaka, så fick de sjukdomen med sig. "Tarmvre". När de fick det skulle de ta in bly. "Fånga". Väldiga magplågor. Då tog de in peppar i brännvin, malört brännvin eller starkt kaffe. "Näsblog". Om en har för mycken blod i kroppen. så får en "blö näsblog". Då skulle en jaga en gris, så att den fick avföring, så skulle en ta av den avfö- ringen / å hålla för näsan. Eller en skulle ta ett korn "svâr- te" (vitriol) å ha i näsan. "Sprättsketa", När en fick den, så skulle en ta ärter å ha i kaffebrännaren å bränna så att de blevo bruna, så skulle en äta dem. Eller en skulle koka risgryn i vat- ten å dricka vattnet. "Fransoser, vinericka". Om de skulle bli bra av den sjuk- domen, så skulle de svälta sig så länge det gick an, å så skulle de till sist ta ett halfägg. Det var en an- nan sjukdom, som de fick i "tasken", som kallades "grove fickvårten" å "fine fickvårten". Men den sjukdomen vet jag ingenting mer om. "Kikhosta". Det var mest barn som fick den. De hosta- de så de "drog i kike". "An va borte långe stônra, å di kunne bli köll blå, så en kunne tro, att di skul- le dö". Det bästa botemedlet mot den "sjukan" var "mâremjölk" (stomjölk). "Skôrv". Det blev fullt med sår på huvudet. Jag och min bror hade "skôrv". Men Gu´vet var vi hade fått den. Men far tog bort den. Han gick ut och sökte / reda på ett ormskinn. Det gned han sönder emellan hän- derna och blandade i mjöl. Det mjölet vispades i vatten å så stekte de pannkakor av det, å den pann- kakan fick min bror å jag äta upp. Å nog blev vi bra från "skôrva". Men andra medel användes också, så lade de "bekhätta" på huvudet eller använde de svavel- blomma. "Revorm". Kunde få sådan i ansiktet eller var som helst på kroppen. Det blev rött och kliade så förskräckligt. En person hade fått revorm i ansiktet. Han mötte prästen, som inte sade ett ord utan gick fram och spot- tade honom i ansiktet tre gånger och så gick han utan att säga något. Det skulle vara "bota dä". "Bältrosa". Det blev som ett rött band på kroppen. Det kliade förskräckligt. Om det bandet går ihop så finns ingen räddning undan döden. "Varter" tog de bort på många vis. När korna går ute på bete, så kan avföringen bli lös å när en ko gör sina behov blir det en håla i mitten på "rukan". När det regnar så stannar det vatten i den. Det / vattnet skall en ta och tvätta vårtorna med så gå de bort. Det är ett gammalt bruk. Eller skall man binda ett hästtagelstrå omkring vårtan, så fräter det av henne å hon blir borta. På sår lades spindelväv och socker. Det skulle vara så förmånligt, för såret grodde ihop fort av det. Men så var det en person på Sjövik, som hade huggit sig i en fot, å han la- de på som de brukat av gammalt, men han fick blodförgift- ning å dog. Sen slutade allt folk att ta det som bot. Spindeln hade sjukdomar med sig. Han var giftig och om en spindel bet, så kunde en bli "illamående" å sjuk. Av skatan fick en "skabb". De brukade "åderlåtning" mot sjukdomar. De trodde att det skulle vara till hinders för all slags sjukdom. Ett par gånger om året lät de "kôppe" sig. Så var det bra att rö- ka med enris inne i stugan. Det skulle skydda mot sjukdom. Så skulle en akta sig noga för allt slags drag. I drag kunde en få många slags sjukdomar. "Korsdrag" var värst. En del tog in tjära för det skulle vara häl- sosamt. Det var bra att spotta tre gånger, om en trodde / att en var i fara för sjukdom. Lök var ett bra medel mot sjukdom. Om en kastade lökskal i härden, när en släppte spjället på kvällen, så skulle det vara hälsosamt. "Svartkônstbok". "Svartkônstboka dä ä inte nô ane an sjätte å sjunde Mosebok".