Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
vattenväsen
12. Näcken höll sig i vattnet. Far sa, att jag inte fick gå ensam och bada, för då kunde näcken ta mig.
Vattenväsen
En mjölnare vid en av de gamla bäckkvarna i sock- nen höll på att mola en natt. Rätt som det var tvärstoppade kvarnen. Han gick ned för att se vad det var för fel. Då fick han se en gubbe sitta och hålla i hjulet. "Om jag vore så stark som du," sade mjölnaren. "Det kan du få bli," svarade gubben, " om du går hem och släpper ut den röda kalven." Han gick hem och släppte ut den, och han blev bor- ta, men mjölnaren blev stark som en jätte. Det sades, att en av de gamla spelmännen här ha- de fått lära sig spela av näcken. Men han mis- te sitt ena öga efter den kvällen.
Vattenväsen
"Näcken" kom i land härnere i Tydjeviken. Det stod som vit fradga omkring honom, när han kom utifrån sjön. Det var länge sedan så att det bara är sagor om honom. Men ända sedan jag minns, så var det räds- la för honom å "sjöråa" när en skulle bada. Då var det att spotta på en sten tre gånger å kas- ta utåt sjön, för då skulle han inte kunna ta sig längre än den stenen låg. Jag hörde en saga om "Näcken", att det var en som stod på en bro å titta ned i älven. Då kom Näcken upp med huvudet och armarna över vattnet. Å då hade han en harpa som han spelade på och sjöng till. Näcken grät. Den som stod på bron frågade varför han grät. Då talade han om att han grät för att han aldrig kunde bli / salig. Men han skulle få bli salig om det fanns en människa som ville byta med honom en liten stund. Mannen vågade inte till det, för han var rädd att han aldrig skulle bli människa mer. "Fôrsgobbe" fanns det en vid varje kvarn och såg. Fram emot julen var han som värst, när det kom mycket folk till kvarnen och folk hade som brådast. Det kunde bli "högstilt" i kvarnen, när det blev många, å det tålde han inte. Då slog han igen varshjulet så att kvarnen blev stående. "Fôrs- gôbben" bestämde hur länge hon skulle stå. När en hade riktigt brått å inte ville försinka något, så var det att ta av det en hade med i nes- tet å gå å lägga i underhuset. För det var där som gubben höll till. Men en skulle inte sä- ga något utan vara alldeles mol tyst. Det var att muta "Fôrsgôbben" så att han inte slog sig på tvären. Denne gubben skulle vara alldeles luden på kroppen. Han var inte mer än en / halv arm lång, men han var stark som en jät- te, för han kunde hålla igen hela kvar- nen så länge han ville. "Sjöråa" for ute i sjön med en halv båt. När hon väntade oväder, så kom hon upp å segla. Men hon hade inte annat än en granrisbuske att segla med. Men det var ingen som kunde segla i kapp med henne, för hur de bar sig åt, så var hon före dem. En gubbe från Släde- kärr hade sett henne högsta dagen. Hon satt å solade sig ute på en sten. Hon tvättade å kammade håret, så att det blänkte i det. "Källgôbben" bodde i källan. Det brukade sägas för att inte barnen skulle gå till källan. Om han fick se en, så drog han en ner i källan.
(Näcken) vattenväsen
Näcken satt i hjulbäcken och spela. Det var en förfärlig spelman det, när han tog till stråken. För han spela fiol. Han spelade polskor. Det var en #### som kallades Neckens polska. Och den spela han. Om di drog på hjulet före kl. 12 på natten, så kunde necken sätta sig och hålla i hjulet och då fick de inte kvarnen i gång förrän solen gick upp. I Karlskog var det en kvarn. Det var en bonde i kvarnen och mol. Bonden började svärja. Men då stan- nade kvarnen. "Nu kan du följa med mig i hjulhuset", sade mjölnaren till bonden. När de kom dit fick bon- den se att en neck satt och höll i hjulet. Sjöråa var det tal om, men jag minns intet särskilt. Hon var i sjön.
Sjökalven
När ja var riktigt liten en gång, så gick min far och slådde på gärdet, och pojkarna gick ute och valle där i närheten. Så hade vi en liten röfläckete kalv. Rätt som det var så börja det och plaska ute i sjön och far så att kalven hade kommit ner till stranden. Och när han kom utanför vassen så ga han se ut och sömma, och när han var mitt i sjön så duka han under. Och far han undra ju vad det gick åt pojkane som inte såg efter kalven bättre och han sprang upp och skulle vart i håll mä dom, men det första han mötte så var det kalven. Men det var en sjökalv som han hade sett - di hade för se det fanns sjökalvar. Far berätta detta för en gammal gubbe sen en gång. Och när gubben hade hört det så sa han: -Du Petter, månne inte det kunde vara Näcken!
Näcken lär gossen spela
Ja kommer ihôg en berättelse om en liten pôjk som allti ble borte, när dä le fram på aftan. Han geck så i flere dager. Men te slute så kom di unner fund mä var han höll te. Han satt ve en bäck. En vacker dag tog pôjken ner fiol, som hang på vägga å spela di grannaste låter som di hade hört. Han spela så att alle måtte grå- te. När di fråga var han hade lärt sej det- te så tala han om att han hade sôtte ve bäcken å fått lärt sej tå näcken. Han kom opp var ofta mä fiol, å då spela han å lärde gôssen.
Näcken
Sju gossar stodo en dag på stranden av en sjö. Så kommer ur vattnet en vit, vacker häst, fram till gossarna. Han uppmanar dem att sätta sig upp på hans rygg. Gossarna lyder uppmaningen och placerar sig på ryggen, men den sjunde får ej plats utan ramlar av. Hästen simmar iväg med gossarna och försvinner i djupet. Gossen som ramlat av, blir kvar på stranden och ropar efter dem: "Neck, neck, necke mäj mä!"
Näcken
Jag har hört berättas från min farfars ungdom, att nere vid Hälänga kom en så grann häst upp ur vattnet och gick till de andra hästarna, som betade där. När de tog in sina hästar, så tog de den främmande hästen med, och han lät sig fångas utan vidare, bara de hade kastat stål över honom. Han var hos dem hela sommaren, och han var snäll och bra. Så var det om hösten. De släppte ut hästarna på bete på samma äng. Men när de hade tagit grimman av näckhästen, så satte han av rakt ner i sjön, så att vattnet forsade om honom. Sen fick de aldrig se honom mer.
Näcken
"Necken" fanns i älven. Han satt och spelade om kvällar och nätter. Det var en gång som han satt och spelade "jag vet att min förlossare lever". Då kom en karl förbi och hörde detta, och han sa: "Förr än du blir förlöst ska min käpp grönska". Då blev det så illa med necken, att han kastade sig i vattnet och försvann. Men när karlen kom att se efter på käppen, så var den alldeles grön. Detta är en fabel, som mor talade om.
Näcken
I Örs sjö ropade det en gång: "Tiden är kommen, men mannen är inte kommen". Dagen efter kom ett par och körde på isen. Så kom de på för svag is, så att både häst och människor försvann i djupet. De fick aldrig tag i dem. De sa, att någon skulle gå åt på sjön varje år, men det var väl bara feppel.
Näcken
Tvätterskor hörde, hur det ropade från vattnet: "Stunden är kommen, men mannen är inte här!" Då kom det en och red och ville ha vattnat sin häst vid tvättplatsen. Men kvinnorna tilläto det inte. Då bad karlen att åtminstone själv få dricka. Han hade dock inte förr druckit, innan han föll i och drunknade.
Näcken
Det var en karl, som kom och gick över Valboån. När han var kommen på äner, hörde han hur det ropade: "Tiden är inne men mannen är ej här". Men strax efteråt kom en körande i fullt galopp och körde rakt ner i ån, där både han och hästen blev borta. Vem det var, visste ingen, ty det var ingen där i trakten, som saknades.
Näcken
Dä va tvo gössongar, som geck bortemä ett tjarn eller dyvel å plocka neckroser. Då kom dä opp en liten fölonge. Den ene satte sej på ryggen å töckte dä va rolegt å ri på'n. Fölongen velle då sprenga ut i vattne. Då skrek den andre gössongen: "Nä, vänta, vänta, ja vell setta å necka, necka mä!" För dä att han sa necka, sprang necken ifrô dom. Om en geck å vadde i vattne, kasta en en sten å sa: "Neck, där möter ja dej, å länger ut går ja ente".