Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var onda andar, som var i luften. Det kunde vara elaka kvinnfolk, som skickade ut mara. Och troll- käringen kunde förvandla folk till mara. Det kunde vara manfolk också. "Jag ser att du har röda trådar i tänderna", var det en som sade åt en annan. Du har varit mara och ridit någon. De satte järn över hästarna för att inte mara skulle rida dem.
Vilhelm Svensson 13 år
Vilhelm Svensson 13 år Slå momk. (Val) Vi ha det mycket roligt om rasterna vi slår monk. Först (mar) när vi kommer till skolan om morgonen får vi slå in oss, den som då inte slår momken han är peke. ((Illustration) Så ser monken ut. (Illustration) Det här är ett momk- trä.) Och han får vara tills han väljer mågon annan. Då får han ju vara tills han och (bo) väljer någon.
Maran
Det var en pojk som hade ont av maran. Så snart han kom ut till en viss holme, så var hon över ho- nom. Det gick aldrig an att han lade sig där. Farfar talade om att han hade satt upp en lie hos kreatu- ren för att skydda dem för maran. På morgonen så fann han drängen från grannlaget i fähuset. Å han var så sönderskuren, att han höll på att dö. Så det var drängen som hade varit "mara" där.
Maran.
Mara hade mor tydligt sett. Innan mor hann att släc- ka ljuset en kväll, så fick hon se en svart katt som sprang över golvet. Hon gick upp och skulle fösa ut de. Men det fanns ingen på letande ställe. Hon lade sig igen. Fram på natten så fick hon något tungt över bröstet, så att hon inte orkade röra sig. När det släppte, så var hon alldeles blöt på kroppen av svett. Men det hända in- te mer än den gången, för sen fick hon lära sig, att hon skulle ha stål i sängen.
Mara.
"Mara" var nå ont som kom över en. Man sa, att det var en liten kärrig med smala ben och armar. Om en blev liggande på rygg, så passa hon på å sög sig fast över bröstet å strupen så att en inte orkade andas. Bara det var någon som tog tag i en så var hon borta. Hon skulle va- ra värst med sådana som hade mycket hår på kroppen. Hästen hade hon av maran. Det var farligt att hon kunde vara med från stallet om kvällen. Men om en tog varme ### sig, innan en gick å la- de sig, så var det inte farligt. - "Marbärlan" vet jag att di hängde upp i stället, för den skul- le sky för dem.
Intervju med Karl Andersson (f. 1870), Nils Gustafsson (f. 1924) och Erik Karlsson (f. 1871)
Intervju med Karl Andersson, Nils Gustafsson och Erik Karlsson, gjord av dialektforskaren Erik Larsson 1958. Karl Andersson i Nygårdsåker, Bolstads socken, var född 10 mars 1870 därstädes. Hans far var från Erikstads socken, modern från Bolstad. Nils Gustafsson är född den 8 januari 1924 i Nygården, Bolstad. Lantbrukaren Erik Karlsson i Kårebyn, Bolstads socken, var född den 3 januari 1871 i Lillebyn i samma socken. Båda hans föräldrar kom från Bolstad.
Mara
Mara, jo de var no en som var ute för de dära. Men så hade nån lärt'en att en skulle lägga nävane unner halsen och hålla ihop dom bakom se, och så när de börjar, så tar en armarna över huvet och griper tag så här. Och det gjorde han, och då han vakna, så hade han en så bedrövelet vacker tös i famnen. Och hon fick ble där. Han hade satt nånting i spronga i väggen, som hon hade kommit igenom. Och så visa han henne det en gång och tog ut den dära ploggen, och då smatt ho ut, och då va han å mä na. Han ble så ledsen för det. Han hade hatt henne i många år.
Mara
Mara är hårig på kroppen. Hon är som en katt. När jag var dräng, så hade jag ont av henne ibland. De brukade skoja med mig och säga, att det var någon tös, som jag hade narrat. Hon höll efter mig på det viset. Den ena gången tyckte jag att hon kom in genom fönstret, och den andra gången kom hon från dörren. Båda gångerna höll hon på att knöva ihjäl mig. Hon hängde sig på bröstet. Jag orkade inte röra så mycket som ett finger och svetten flöt av mig. De andra som låg i rummet påstod, att jag hade stönat så konstigt. De skrek på mig, och då släppte mara. Om man lade en ullsax vid sängen, när man gick och lade sig om kvällen, så skulle hon inte orka komma till en.
Mannen som fångade maran.
Mara, jo de var no en som var ute för de dära. Men så hade nån lärt'en att en skulle lägga nävane unner halsen och hålla dom ihop bakom se, och så när de börjar, så tar en armarna över huvet och griper tag så här. Och det gjorde han, och då när han vakna, så hade han en så bedrövelet vacker tös i famnen. Och hon fick ble där. Han hade satt nånting i spronga i väggen som hon hade kommit igenom. Och så visa han henne det en gång, och tog ut den dära ploggen, och då smatt ho ut, och då va han å mä'na. Han ble så ledsen för han ble å mä'na. Han hade hatt henne i många år.
Märkligare dagar under eftervintern.
Petter Katt: Den 18 febr var märklig så tillvida att efter denna dag skulle ex. ett föremål som lades på snön avlägsna snön omkring d.v.s. snön drog sig tillbaka smältande runt omkring detsamma. Desso fortare snön drog sig under desto förr skulle våren komma. Den 13 mars på Gregorius skulle man springa gregorius. Det tillgick så att all ungdom i stugan då skulle springa barfota runt huset vare sig de voro friska eller förkylda. Det skulle innebära härdning av fötterna. Fettisdagen firades ej särskilt. Eriksdagen den 18 maj: Ger Erik ax ger Olof kaka.
Maran.
Mara har reet dom, sa di, de är att en inte mår bra. Ville en skydda se så var det te å ligge på högre sida. Det har jag försökt själv. Mara geck på både människor och djur. Hon gjorde kräka så svette och matte så di kunne inte bäre se. Men det syntes inget fel. När di kom te stallet om möra, så va hästen så sjuke ibland så fragga sto om munnen på'n och han kunde inte gå å stallet. Och då räkna di på att det var mara. Då var det till att sätte stål över dom. Det skulle va en liegg eller nånting upp i taket mette för djuret. Di meste så ville di ha stålet över dom jämt. Se vidare Samme meddelare: Mannen som fångade maran.
Krig och fejder
När Karl XII krigade med norrmännen, så hade en norska styrka kommit över grän- sen och var på marsch genom Svanskog. Mosockingarna hade fått vetskap om detta. Här i Mo stom samlade sig alla som kunde gå, gubbar och käringar, barn och ungdom och gick upp på en höjd inemot Svanskogsgränsen. En och annan hade ett muskedunder. Andra tog med sig grytlock och andra ting som de kun- de slå på och skramla med. De förde ett sådant okristligt väsen att norrmän- nen funno för gott att vända. / Berättat av Anders Andersson född 1841 i Mo socken, Dalsland. Berättaren är hemmansägare i Mo Krig och fejder. Kan inte säga i vilket krig som följande hände. Emellertid var en trupp norskar på mars genom Värmland och nalkades Dal- bogränsen. Här i Mo fanns endast gamla gub- bar, fruntimmer och barn hemma. De övriga voro i kriget. Dessa tog sig före att skynda till Gräns- sjön på gränsen melan Värmland och Dal. Där slogo de å grytor, bunkar och andra före- mål och förde ett väsen som om det ha- de varit full skogen i folk. Norrmän- nen vågade inte fram utan vände om. Den gången blev Åmål räddat.
Drakar, ormar och fiskar
Lotta på Näs var utsatt för en "hjulorm" öst i skogen. Han böjde ihop sig och bet sig i stjär- ten och snurra runt. Hon hann hem före ormen. Eljestr hade han tagit liv av henne, för de var far- liga. Om en slog ihjäl en orm, så skulle en annan orm lägga sig och vaka på en. Och om en inte slog ihjäl en orm riktigt, så fick en ont av den. Ormen dog inte förrän vid solnedgången. En var alltid noga med att döda en orm riktigt. En krossade huvudet. "Snoken" tjuvmjölkade korna. Den ville inte folk slå ihjäl. Han skulle ha nytta med sig för kreaturen. När ormen ligger i ring, så är han inte farlig. / Den orm som en kan slå ihjäl i mars, kan en använda att ha i brännvin och anvämda till medicin. Draken tala di gamle om. Det skulle vara "den gamle" som far i luften. Han far efter sådana som tog liv av sig. Han var som ett halm- kärv. Det var eld omkring honom. Minns att gammelt folk var rädda att de skulle få se honom. För det var inte bra, när han var ute. "Sjöormen" var en stor orm som höll sig i sjön. Han hade man som en häst. Så var han tjock som en timmerstock. Farfar hade sett den i Ånim- men, när han skulle meta där en gång.