Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
I Tortorp bodde troll förr. När de bakat, kom trollen dit och skulle steka. Så kom där en man dit och hade en björn med sig. Så sa de till honom, att han inte kunde få bo där, för det kom troll om natten, men det var han inte rädd för, sa han. Frampå natten kom trolltyg dit och stekte korv. Björnen låg där på golvet. Så slängde trollen en varm korvbit till honom, och björnen brände sig på den och blev rasande och gjorde rent hus. En annan gång kom trollen igen och frågade, om de hade den store kissekatten kvar: "Ja, nu har vi två", sa käringen, och så blev det slut med trollens besök där.
Jättesägen.
Här bodde då för länge sen en jätte som hette vrål. Han va te Strömsta en gång och köpte salt. Han köpte en hel säck och fråga hanelsman va saltet kosta. Om du bär säcken hem utan att vila sa handlar's så ska ja skänka dej saltet. Vrål tog saltsäcken på ryggen å ga' sej iväg. Dä va' flera mils väg hem där jätten bodde å handlar'n trodde inte Vrål skulle orka bära sacken å för att se om ente jätten vila skicka hadlarn en spring- pojke som skulle se hur det gick. Springpojken följde jätten på ett avstånd men så kom de te en kas där dä växte jordebär x. Jätten börja då äta bär men säcken hade han ändå på ryggen. Detta berätta pojken för handlar'n då han kom hem. x(Smultron)
Vaggvisa
Bissi lull, mitt lilla gull ingen ska' dig störa minsta gryn på golve ska råtta ente röra.
Påsk (Långfredagsstryk)
På långfreda'n feck en allt lov å gå opp tidigt på morgonen. Det hände allt ibland att nå'n av grannane kom in å ga den stryk som ente hade gått opp ur sänga. Detta kalla de att han feck långfredasstryk.
Påsksed
När ve va' små peltar bruka ve å köre valle mä fåra på påskafton. Dä va' månge gånger som snön låg på marka men dä hjälpte ente ve feck iväg i alle fall. Ve feck masäck å dä va' smörgås mä hacka ägg på.
Påsk
På påskekväl skulle ve samlas på ett högt berg å elda. Te höll på å elda te långt fram efter kväl. På påskdagen geck ve tillbaka igen å elda.
Påsk (övrig klokskap)
På påskeda'n skulle man kunna se i körka alla som hade vart te Blåkulla. Man skulle ha mä sej en vargestrupe å titta igenom på folke. Alle som då hade vare te Blåkulle vände de ryggen åt prästen.
Påsk
På påskenatta kunde dä allt hända att krätura å hästane blev flöttade ifrå sine båsar el. spelt å ut på lon el. i nåt skjul. Dä va' påskekäringane som feck skulla för detta.
Påsk
Annanda´ påsk skulle ve körre valle mä fåra. Lamma skulle mä ut om de så va aldrig så små. Då hjälpte ente om dä va´snö på backen heller. De kalla detta att vara ute å jåta påskegömme.
Trolldom. Kloka
Dä fanns en gammal trollgubbe här för länge, länge sedan. Han bodde ensam på ett ställe. En gång var dä en som geck dit å då var gubben borta. Den andre geck då in, för dörra va ente låst, å feck tag i trollgubbens svart- konstbok. Han börja å läsa. Te slut blev dä så kvavt inne så han knappt kunne andas. Då kom trollgubben hem å fråga va han gör. Han såg att dä börja å bli slut me'n. Dä va allt tur att ja kom in nu sa' trollgubben annars hade dä snart gått galet mä dej. Dä va' fullt mä' andar här fast du såg dom ente å de velle ha reda på va' du velle dom. Du hade läst fram dom men du hade ente reda på hur de skulle lä- sas bort igen. Efter detta geck han aldrig / in hos trollgubben utan att denne var hemma. Dä märkvärdigaste va' att han ente kom ihåg va' han läst i svartkonstboka.
Julebröd
Förr baka de julekaker å juleringar. En del gömdes till våren. Ja dä fanns t.o.m. de som göm- de dem ändå längre. Dä va e gammel gumma här i Gesäter som hade gömt e julekaka som va' bakad när ho va' liten.
En historia om norska rövare på härnadståg i Nössemark.
Dalsland såsom utgöra- nde gränsbygd har i gångna tider varit hårt utsatt för inryckande fiender, vilka plundrat, bränt och härjat. Särskilt på den tid som Norge lydde under Danmark, hade man ofta påhälsning av norska inkräktare vilka mesta- dels rådde sig obehindrat då något / svenskt krigsmanskap ej fanns i beredskap i trakten. Emellertid blevo de en gång grundligt lurade, och härom handlar följande historia. Berättaren har hört den i sin ungdom av en då åttioårig gubbe, boende i Torrskogs socken. Norskarna hade tagit sig fram till "Jaren" i Nösse- mark, och därifrån tänkte de bege sig över Stora Lee. Här nämligen hos "Jaren" byggde de sig flottar av en nedriven ladugård för att på dessa ta sig över till Sund. Denna färd ämnade de företaga vid mörkrets inbrott. I Sund bodde emellertid en gammal halt / mjölnare benämnd "Fangen". Denne hade fått kännedom om norskarnas onda avsikter och göromål på västsidan, och beslöt på grund därav företaga sina mått och steg. Han släpade med sin hustruns hjälp ned till stranden en mängd ved, som han noggrant uppstaplade i flera högar, vilka han i kvällningen an- tände och skötte om natten tillända. Då norskarna fingo syn på dessa väldiga braseldar togo de för givet att det var ben hel svensk krigsskara som där slagit läger varför, de ej vågade bege sig över sjön mitt i natten, utan beslöto i stället att invänta morgonen. / Tidigt i morgongryningen laddade emellertid "Fangen" sitt gamla muskedunder, och så avsände han en försvarlig dosis till norrmännen på andra sidan, vilket hade till följd att en av dessas trumslagare fick sitt ena öra bortskjutet. Men nu blevo norskarna riktigt på allvar förskräckta och be- slöto dra sig tillbaka för att försöka omvägen till Wästra Ed. Framkomna dit fingo de reda på att det blott varit en gammal gubbe med namnet "Fangen" i Sund som skrämt dem. De blevo storligen förarga- de häröver och beslöt att ro över till Sund och hämnas. Kom- / mendanten jämte fyra stycken mannar till drogo iväg för att utföra sitt stordåd. De rodde dock ej direkt till Sund utan lade i land i Wikansjö för att sedan kunna smyga sig på "Fangen" Men av den långa roddturen hade de blivit ganska hung- riga och gingo därför in i Wikansjö för att skaffa sig förplägnad. Där fingo de icke blott mat utan även starkvaror, så att de söpo sig stockfulla. Under denna vistelse därstädes hade en gammal gumma råkat få reda på deras avsikter med färden till Sund. Hon sände därifrån bud / till gubben "Fangen" och omtala- de, vilka gäster han hade att vänta. När han fick dessa nyheter, satt han vid grötfatet och intog sin mål- tid. Han lade genast ifrån sig skeden, när han fick klarhet i vad som väntade honom, gick ut och sökte reda på en kraftig enpåk. Sedan gav han sig av på vägen till Wikansjö. Och norrmännen gjorde sig icke bråttom. De skålade och drucko och samspråkade, innan de gåvo sig iväg. Under det de voro upptagna härmed kunde gumman oför- märkt smyga sig ut i sitt ärende. Därvid passade hon / även på att slå vatten över deras flintlåsgevär, som stodo uppresta på förstugobron. Sent omsider gåvo de sig iväg till Sund. Härunder mötte de en gammal, halt och snedvriden gubbe, som kom haltande fram efter vägen stödjande sig på en enpåk. De stannade och frågade varifrån han kom, och han svarade att han kom från gubben Fangen i Sund. Då frågade de om han var hemma för tillfället. Jo, det är han, blev svaret, han håller just på med att lappa skodon. Så fort- satte gubben till han kom till den siste, men då ändrar / han om helt och hållet. Enpåken får sen fart så att den viner i flintlås- gevären som försäkas, som emeller- tid klicka, då fängkrutet är vått. Snart ligga fyra av dem på vägen med spräckta huvudskålar. Kommendanten är till slut ensam kvar och han försö- ker springande rädda sig i båten vid stranden men gubben är efter "hack i häl". Norsken springer ut i aktern på båten, gubben stannar i fören. Norrmannen ber om tid att läsa sitt Fader vår, men hinner ej långt förrän slaget faller och han sjunker död ned. Gubben Fangen släpar / sen liken ned i båten, varefter han skjuter ut den från land och låter den gå vind för våg. Det överblivna manskapet på Wästra Ed fingo vänta förgäves på sin anförares åter- komst. De sände emellertid ut spejare, som dock snart träffade på båten med de döda kamraterna. De blevo nu förskräckta riktigt på allvar och beslöto sig för att skyndsamt bege sig till tryggare orter.
En hantverkare
I Torrskogs socken fanns i förra hälften av 1800- talet en för sin skicklighet - i smedsyrket berycktad man, benämnd "Plog-Erik. Han gick omkring i socknarna och till- verkade samt reparerade plogar. Härmed hade han fullt upp att göra var han än befann sig. / Hållbarheten av plogarna han tillverkade varierade allt-eftersom han hade god tillgång på härdvatten, som han kallade det, d.v.s. starkvaror. Ville man ha en förstklas- sig plog, fick man finna sig i att förse mästersme- den med så mycket brännvin han ville ha, annars kunde det hända, att plogen blev oanvändbar. En gång var "Plog-Erik hos en bonde i Tegane, Ärtemarks socken, för att förfärdiga en plog. Därifrån gick han till Ormansbyn. Då han fullgjort sitt arbete där, skulle han ha hästskjuts hem. När man sen passerade förbi ett ställe upp- / med vägen, fick han se en plog i en fåra på åkern. Han såg genast, att det var han som tillverkat den. Han bad därför skjutspojken stanna, steg ur och gick fram till plogen och slog sönder den, varefter han fortsatte hem. Bonden, som ägde plogen, blev därför tvungen att frakta den till "Plog-Erik, och få den reparerad. Utom det vanliga arvodet fick han även bestå en del brännvin. Många äro historierna om hur han lurade folk, så att de voro tvungna skaffa honom det brännvin han ville ha. Vid ett annat tillfälle var han hos själva pastorn i socknen, / för att reparera och tillverka åker- bruksredskap. Då tog han sig för, att skylla på att blåsbäljen ej var riktigt i ord- ning. Prästen frågade honom då, varmed detta skulle kun- na lagas, och "Plog-Erik" svarade, att det gick med brännvin. Prästen måste ock- så skaffa honom det begärda. Han ville även gälla för en stor mästerskytt. Särskilt kunde han konsten att berätta historier om sina jaktbravader. En gång, berättade han, hade han i ett skott skjutit ej mindre än elva orrar. Vid ett annat tillfälle skulle han skjuta en stor "hjulorm", men den gången gick det ej / som han beräknat, det klicka- de, och Plog-Erik fick kasta geväret och bege sig upp i ett träd.