Transkriberad uppteckning

Dalsland såsom utgöra- nde gränsbygd har i gångna tider varit hårt utsatt för inryckande fiender, vilka plundrat, bränt och härjat. Särskilt på den tid som Norge lydde under Danmark, hade man ofta påhälsning av norska inkräktare vilka mesta- dels rådde sig obehindrat då något / svenskt krigsmanskap ej fanns i beredskap i trakten. Emellertid blevo de en gång grundligt lurade, och härom handlar följande historia. Berättaren har hört den i sin ungdom av en då åttioårig gubbe, boende i Torrskogs socken. Norskarna hade tagit sig fram till "Jaren" i Nösse- mark, och därifrån tänkte de bege sig över Stora Lee. Här nämligen hos "Jaren" byggde de sig flottar av en nedriven ladugård för att på dessa ta sig över till Sund. Denna färd ämnade de företaga vid mörkrets inbrott. I Sund bodde emellertid en gammal halt / mjölnare benämnd "Fangen". Denne hade fått kännedom om norskarnas onda avsikter och göromål på västsidan, och beslöt på grund därav företaga sina mått och steg. Han släpade med sin hustruns hjälp ned till stranden en mängd ved, som han noggrant uppstaplade i flera högar, vilka han i kvällningen an- tände och skötte om natten tillända. Då norskarna fingo syn på dessa väldiga braseldar togo de för givet att det var ben hel svensk krigsskara som där slagit läger varför, de ej vågade bege sig över sjön mitt i natten, utan beslöto i stället att invänta morgonen. / Tidigt i morgongryningen laddade emellertid "Fangen" sitt gamla muskedunder, och så avsände han en försvarlig dosis till norrmännen på andra sidan, vilket hade till följd att en av dessas trumslagare fick sitt ena öra bortskjutet. Men nu blevo norskarna riktigt på allvar förskräckta och be- slöto dra sig tillbaka för att försöka omvägen till Wästra Ed. Framkomna dit fingo de reda på att det blott varit en gammal gubbe med namnet "Fangen" i Sund som skrämt dem. De blevo storligen förarga- de häröver och beslöt att ro över till Sund och hämnas. Kom- / mendanten jämte fyra stycken mannar till drogo iväg för att utföra sitt stordåd. De rodde dock ej direkt till Sund utan lade i land i Wikansjö för att sedan kunna smyga sig på "Fangen" Men av den långa roddturen hade de blivit ganska hung- riga och gingo därför in i Wikansjö för att skaffa sig förplägnad. Där fingo de icke blott mat utan även starkvaror, så att de söpo sig stockfulla. Under denna vistelse därstädes hade en gammal gumma råkat få reda på deras avsikter med färden till Sund. Hon sände därifrån bud / till gubben "Fangen" och omtala- de, vilka gäster han hade att vänta. När han fick dessa nyheter, satt han vid grötfatet och intog sin mål- tid. Han lade genast ifrån sig skeden, när han fick klarhet i vad som väntade honom, gick ut och sökte reda på en kraftig enpåk. Sedan gav han sig av på vägen till Wikansjö. Och norrmännen gjorde sig icke bråttom. De skålade och drucko och samspråkade, innan de gåvo sig iväg. Under det de voro upptagna härmed kunde gumman oför- märkt smyga sig ut i sitt ärende. Därvid passade hon / även på att slå vatten över deras flintlåsgevär, som stodo uppresta på förstugobron. Sent omsider gåvo de sig iväg till Sund. Härunder mötte de en gammal, halt och snedvriden gubbe, som kom haltande fram efter vägen stödjande sig på en enpåk. De stannade och frågade varifrån han kom, och han svarade att han kom från gubben Fangen i Sund. Då frågade de om han var hemma för tillfället. Jo, det är han, blev svaret, han håller just på med att lappa skodon. Så fort- satte gubben till han kom till den siste, men då ändrar / han om helt och hållet. Enpåken får sen fart så att den viner i flintlås- gevären som försäkas, som emeller- tid klicka, då fängkrutet är vått. Snart ligga fyra av dem på vägen med spräckta huvudskålar. Kommendanten är till slut ensam kvar och han försö- ker springande rädda sig i båten vid stranden men gubben är efter "hack i häl". Norsken springer ut i aktern på båten, gubben stannar i fören. Norrmannen ber om tid att läsa sitt Fader vår, men hinner ej långt förrän slaget faller och han sjunker död ned. Gubben Fangen släpar / sen liken ned i båten, varefter han skjuter ut den från land och låter den gå vind för våg. Det överblivna manskapet på Wästra Ed fingo vänta förgäves på sin anförares åter- komst. De sände emellertid ut spejare, som dock snart träffade på båten med de döda kamraterna. De blevo nu förskräckta riktigt på allvar och beslöto sig för att skyndsamt bege sig till tryggare orter.