Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var många som hade tomtar och de blev så rika. Det var naturligtvis onda andar. En bonde i Fjärås hade en tomte och de gick och stal så mycket om natten. Men tomten flämta´så förskräckligt och då fråga´ bonden honom varför han flämta så. Han kunde ju vila, det gjorde bonden, men det visste inte tomten att han kunde göra. "Hade jag vetat det", sa´tomten, "hade det inte varit något kvar i Tombo(?) lader.
Vidskepelse
En gubbe i Fagerhult brukade alltid låta kreatura skreva över värme när de första gången körde valle om vår'n. Kreatura blev aldrig mokstörna efter detta.
Talesätt om julen
Ann'da trätt* ä jula slätt, tjugene Knut kör jula ut. *trettondedag
Björnhistoria
En gubbe de kalla gamle Smattern bodde i en liten stuga i Vassända. Han var illa ute för björ- nen många gånger. En kväll tog han med sig sin gamla bössa ut och skulle skjuta björnen. Han hade laddat en väldigt skott och snart mötte han också björnen. Han sköt men vågade inte se efter hur det gick med björnen utan sprang in det fortaste han kunde, men han vågade inte lägga sig i sängen och sova ty björ- nen kunde slå sönder dörren och komma in. På muren fanns en stor nisch och här lade han sig ō sov. Om morgonen kröp han försiktigt ned och fick då se när han tittade ut att björnen var död. Han hade blivit hängande på en risgå'l då han skulle hoppa över denna ō fram till stugan. Här hade han förblött.
Björnhistoria
I Vassända finns en åker som kallas björnåkern. Den ligger invid skogen och har fått sitt namn därav att björnen brukade komma fram där och äta havre. Björnen var inte lätt att skrämma bort. Ett bra sätt att skrämma honom var att plocka småsten i en panna och ruska om så det skramlade. Då sprang björnen till skogen.
Varghistoria
En gubbe for en kväll från Fredrikshall och råkade på hemvägen ut för (grôben) (vargen). De blevo riktigt närgågna och gubben blev tvungen att spänne ena vimmerstången från häst ō släde och med hjälp av denna jaga grôben från hästen. Till slut blev det så många grôbenar att han blev tvungen ta' in på en ställe, detta var mitt i natten och stanna till morgonen.
Medel som skrämde göpa
Hemma sydde de små påsar av rött tyg å i detta lade de kru och band sedan påsarne om halsen på fänan. Då dä lokta kru ville inte göpa ta dem. När dä regna luka dä ändå värre. x lodjuret
Tomten
I stal hade den en tomte som de kalla Tomtenissen. Han skrapa ô borsta hästarne om natta. Dä va flere som hade sett tomtar ute i lagårn ô stal men de va' kvecke som små möss te ô gömme sej.
Skrock
På ett ställe här i sockna hade de en häst för länge sen som va illa mager. Gubben som ägde om hästen sa att dä va en granne som hade mockstöle hästen å därför geck dä ente å få'n fet.
Vattenväsen (sjöråa)
Sjöråa va' dä en del som såg. Ho va' allti så fint klädd; hade vit sockerduks- klänning å långt grönt hängande hår. Mest såg de henne då ho tvätta.
Skogsväsen
Hemma va' dä en gubbe, Ola på Udden, som bruka å kola i skogen. När de hade gjort iordning mila å tänt på feck de ju vakte n'a också så ho ente brann opp. Ola hade en dräng som hjälpte sej. Dä va varst å vakta om natta för då velle de no sova. En skulle så vaka på förnatta å en på efternatta. En gång vakta drängen på efternatta å då va dä nå't trollpack framme å vände opp ner på kolverket i mila. Nästa natt velle drängen vakta på förnatta. Ola hade ente hunnit somna förrän han hörde att dä har- ka i kola. Då hörde'n drängen skrika "No ska' de jagga släppa dä här!" När han sen öppna kolekojedörra feck / han se att dä brann i mila å dä ha- de börja å toge äl i kolekoja mä. Då ga' drängen te ett svärande men mä- samma hörde de att dä skratta långt inne i skogen.
Skogråa
I min barndom va dä månge som berätta om skogsrået. Skogsrået bodde i skogen å jägare hörde ibland hur ho sjöng. "Ho lilla så grant" sa' de.
Skogsrån. Aarnes 1136
Dä va' en gubbe oppe i skogane som bruka å kola å bränne tjära. Han feck påhälsning en gång av skogråa. Ho velle ha reda på va han hette. "Ja heter själ sa' gubben. Ho börja vänslas mä gubben på alla sätt. Denne ble te slut så ond så han tog e slev mä het tjära å slängde i rompen på skogråa. Då sprang ho inåt skogen å skrek: Själ brände mej, Själ brände mej. Bergjätten som hörde detta velle ente hjälpa henne utan sa': Ha du själ bränt dej så får du själ ha't.