Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det hände ibland att man fick bära gasten. Det var så mycket som en karl orkade med. Det var en som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem så kom gasten och hängde sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av med gasten.
1:sta maj.
Hemma i Högsbyn Tillsko* hade ve den förste så dan ** 1:sta maj. Då ställde de allti te ett stort kalas. Dä sämsta va att de drack så mö. De skulle drecka margen i bena sa de 1:ste maj. *(Tisselskog) **(Första dagen de sådde)
När den onde blev skrämd
På en ö i södra Lelången finnes en bergvägg som har format sig så att den ser ut som ett anskrämligt ansikte; sägnen berättar därom, att i Grean, på 1600-talet, hölls årligen marknad, och på dessa marknader skulle slagsmål, mord och sådant höra till da- gen, och så en gång skulle den "gamle" ha gjort ett besök där, / men flydde vid åsynen av marknadseländet ut till ön.
Bron som skulle byggas över Lelången
Vid Smällan, en plats ovan- för Torrskogs kyrka lär en gång i tiden varit ett brobygge på- tänkt över Lelången. En del pålverk och stenrösen utvisa ännu i dag vid platsen brons riktning till Ekenäs på andra sidan. Saken har väl med den tidens redskap visat sig vara outförbar och således ej realiserats.
Sägnen om silvret
I Lelången säges en stor och dyrbar silversked vara gömd, oåtkomlig för giriga människor. För mycket länge sedan skulle ett herrskap fira midsommarvaka på ett näs, beläget i Stora Lee. Tjänstefolket fick iordningställa, och för serveringens skull medtogs från herrgården silvret och an- dra föremål, vilka lastades på / en roddbåt. Ovanför strömdraget, vid utsättningen, gick allt bra tills den ena årtullen brast och båten blev ett byte i de starka virvlarna och gick till undergången nere i Lelång- en.
Templet på Tornäset
På Tornäset i Torrskog var det den förste invandraren slog ned sina bopålar och offrade åt guden Tor, senare uppfördes därstä- des enligt en sägen en kyrka eller kloster, som blev förstörd av storm och vraket blev flytande till den nuvarande Torrskogs kyrka. En av de gamla klockorna gick till djupet, varför hennes kamrat / som finnes i tornet än i dag säger: Kling - klang, min make ligger på Tornäs strand. Om det legat något kloster eller kyrka på Tornäsudden vet man inte, men allt talar för det, t.ex. platsens vackra läge.
Husets inredning och indelning
Boningshuset var vanligen ett tvåvåningshus och innehöll i undervåningen två rum, det ena kallade man "instôva", där man bodde vintertid, det andra kallade man "utstôva", där man vistades sommartid. Övervåningen innehöll "nattstôva" (gästkammare) och en annan kammare eller två "nattstôver". Möblerna i "instôvan" var ett stort s.k. slagbord, som hade sin plats / vid fönstret å gaveln, vidare en "dragkista", några "styrestolar" samt nere vid dörren "kalehylla" med ett stort skåp ovanpå ("kale- hylla" kallades den hylla där man placerade tallrikar, grytor o.d., vilket benämndes "kale".)
Tösse kyrka
När de hade byggt Tösse kyrka å prästen predika förste gången kunde de inte höra ett ord för dä glônde* i kyrka. Då fick de borra flera hål i taket med dä hjälpte å sen hörde de gott va prästen predikade. * glônde, glunde = ekade.
En påsksed
Om påsklördags kvällen brukade de unga "klä ut sig", d.v.s. ett fruntimmer klädde sig i karla- kläder, och en karl i fruntimmers kläder. Så gick man till något grannställe för att ha roligt och spela spratt. Man frågade t. ex. om man fick låna hus o.s.v. Det slutade ofta med att folket på stället man besökte, med våld klädde av de utklädda.
Maj
Vid gott år skulle rågen gå i ax till St: Eriksdag. Därom hette det: "När Erik ger ax, ger Olov kaka." Urbanusdagen, den 25 maj, borde all säd vara utsådd. Kristi himmelsfärdsdag var första dagen det gick att meta fisk, och kallades därför den "första metaredagen".-
Seder och bruk vid barnens uppfostran.
Barnens övergång till den vuxnes dräkt skedde vanligen vid den tid, då de gingo "fram för prästen" (konfirmationen.) Bestraffningen vid barnens upp- fostran var risbastu. Voro de ovanligt olydiga och elaka, bru- kade man skrämma dem för brunnsgubben eller källegubben, som man kalladen den. Busen var även en "stygg" gubbe, som barn voro / mycket rädda för. Vissa hand- lingar av barnen ogillades, t.ex. att på kvällen "peta i askan i spiseln", ty då kom skam, och tog dem.
Gammaldags smörtillverkning.
Då man förr i världen kärnade smör gick det till på följan- de sätt: Kärnan var av trä och i cylinderform. "Kärnkäppen", som man kärnade med, bestod av en käpp, i vars nedre ända fanns en större trissa, på vilken det fanns hål och utskär- ningar. Själva kärningen tillgick så, att käppen lyftes upp och ned i kärnan. På det viset sattes gräddens eller mjölkens smörpartiklar i rörelse, varvid de fäste sig vid varandra och avskiljdes från det övriga i mjölken. Nu för tiden är dock / detta sätt att kärna smör i hemmen ganska sällsynt. De gamla heder- liga träkärnorna hålla på att trängas ut av de nya fabriks- gjorda smörkärnorna.
En påskgubbe
Det var en gång en gubbe i Svarttjärn i Laxarby som red s.k. påsk- gubbe. En gång kom han emellertid för- sent till Blåkulla. "Du kommer försent du", sa skam, "men du ä sö mö ralegare nä du kommer". Gubben, Per hette han, satt nämligen "skreffle" (gränsle) över en katt.