Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
När en fick se en "väryring" (virvelvind) så skulle en kasta sig på marken el. fatta tag i något tungt föremål, så skulle en inte andas. "Väryringen" var full i sjukdom och trolldom. Det var bäst att tiga, när en fick se en sådan. Så blev jag lärd.
Djävulen
Den onde skulle hjälpa en smed att bära järn. Han tog väldiga stycken i en börda. Och när han hade burit bördan fram, så sade han en stund efteråt: "Om jag hade trott att vilan var så god, så skulle jag ha tagit mycket större börda." Det var en smed som gick vakt. Han blev trött och somnade på passet. När han låg där, så kom den ene eldklumpen efter den andra och slog honom i hu- vudet. Till slut vaknade han till, och då stod hela smedjan i ljusan låga. Den onde hade tänt på, för smeden hade aldrig kommit överens med honom, när de skulle arbeta ihop.
Näcken
Näcken fanns i kanalen och i viken härutanför. Om en var vid viken eller kanalen och lekte, så kom gamla till en och skrämde en för näcken. - På andra sidan Åmålsviken hade näcken kommit upp en gång. Det tala far (f. 1820 i Åmål) om. Det var några barn som lekte in- vid sjön. Bäst som de höll på så kom det en ro- sig grann häst upp ur vattnet och kom till dem. Bar- nen fick rida på honom. En dräng kom dit. Han fick se detta och förstod, att det inte var någon riktig häst. Han tog fram kniven och kastade över hästen. Sen fångade han honom och satte sele på honom. Den selen fick han ha på sig natt och dag. En gång, långt efter, föll det drängen in att ta selen av hästen, innan han släppte honom på kvällen. Hästen sprang då sin väg och blev inte synlig mer. Det skulle / vara en näckhäst. Så hörde en på de gamla och fick veta att näcken kunde spela. Han hade fiol. Den kunde ingen ta från honom. Men om en ville lära sig spela så skulle en gå ned till åmynningen och sätta sig tre tors- dagsnätter. Om han inte kom den första eller andra natten, så var det säkert, att han kom tredje natten. Då skulle en vara färdig att ta efter. En skulle ha ett helt fårslår med och ge honom. - Så tal- ades det om här. Näcken var en fördömd människa. han fick leva så till yyttersta dagen. Då släpptes han lös, men han kunde inte bli salig. Vet att vi barn var särskilt rädda för platser, där det växte "näckblad", för där kunde han vara.
Vattenväsen
Det var en skeppare här nere i hamnen som ha- de fått sjöråa ombord. Han skulle ### till Kri- stinehamn. Skepparen vågade inte neka henne. Hon lovade att han skulle få vind och bli före alla andra till staden. Det gick hela vägen så att skummet rök om bogen på fartyget. Men när de kom inemot staden, så blev det tvärt stopp och så försvann hon ned i sjön. Här i viken och hamnen blev de störda av hen- ne, när de låg här med sina fatyg. Ibland förde tackel och tåg ett sådant oljud, så att de måste flytta fartyget för att komma från henne.
Skogsväsen
Skogråa har gått och promenerat på torget i Åmål. Det var en gubbe som var i staden för att köpa spann- mål. Han gick omkring på torget och fick se en våd- ligt fin fröken. "Min nådiga fröken skall dra in släpet", sade han till henne. Det var svansen som hängde nedanför kjolarna. - När gubben kom tillbaka, så hade han fullt med spannmål i kärran. Det hade han fått till tack. Efter sägen var folk mycket utsatta för henne i Örnässkogen strax intill staden. Somliga gick vilse där. Bokbindare Törnqvist var illa ute för henne i Örnäs. Hon jagade honom i skogen runt omkring och skulle ha fatt på honom. Men han blev her- re över henne. Men när han kom hem, gick näs- blodet loss på honom. / Han påstod att hon ville förföra honom. Men han hade sett, att hon hade hästsvans. En gammal man här i staden tala om, att en man från Tuvedalen hade skjutit skogråa. Han hade varit till kyrkan och fått litet kyrksilver och silver av tre vigselringar. Detta hade han blandat i kulan, när han stöpte henne. - När han skulle se efter hur hon såg ut, så var det som en liten häst- skrott. Folk var där och tittade på henne. -Det var bakdelen som var alldeles som en hästskrott. Det var även en hästsvans.
Älvor
Mor hade sett älvor. Det var en kväll hon skulle gå och skölja något plagg vid "åmynningen". Då fick hon se små vita dockor som dansade. Det såg ut som en dans. Ibland var de uppe från backen. Men de höll i en ring. När hon kom fram så var de borta. Det var gräs- backe där de höll till. - Det fanns älvor i jorden. Det var små fina jungfrur. Om en gick över den plats där de dansat, innan solen legat över den, så blev en sjuk.
Jättar
Det bodde jättar härute i viken. Den ene hette Tirkil och den andre Fogden. Men det fanns bara en enda jungfru för dem. Båda två tyckte om hen- ne och ville äga henne. De slogos förkräck- ligt om henne. Torkil var den starkaste av dem och erövrade henne till sist. Då blev Fogde så vred att han slet av sig taskerna och kastade ut i sjön. De syns än i dag därute. Än i dag heter en hol- me Fogden och en annan Torkel. På fastlandet ligger Jungfrun el. Jungfruudden, som den också kallas.
Naturföremål
Vid ett berg som heter "Gôlkullen" finns en stor sten, som ligger löst. - En gammal gubbe från sock- nen visade mig stenen och sade, att en jätte hade bu- rit ut den och lagt den där. Ingen fick röra den ste- nen. Det var jättens sten, och det var inte bra att kom- ma den vid el. göra ofog vid den. När kyrkklockor- na ringde, så vände stenen sig, sade den gamle.
Krig och fejder.
Tre gånger gar främmande krigshärar varit i staden och bränt, härjat och plundrat. Det var danskar och norrmän. Först plundrade de och sedan brände de. Men sista gången bad stadsborna om nåd. Då nöjde de sig med att plundra. Efter varje sådant infall blev det fattigdom och nöd. Många stadsbor flydde in i skogarna. När de kom tillbaka, så hade de varken hus eller hem. Det var att börja på nytt.
Farsoter
En dagkarl, Stefanus, körde lik, när kolera gick här. Så skulle han köra bort en käring från Åsen. Efter vägen till begravningsplatsen rättade gumman på sig, men han tog henne med i alla fall. Det skulle vara för att inte andra skulle dö i sjukdomen. En annan sprang från kolera. Borglund (mångfres- ten kallad) kände att koleran skulle åt honom. Och han började springa av alla krafter. Till slut tvärstan- nade han och skrek: "Nu dret du dej ändå, ko- lera". En smed gick upp till hyttan och ställde sig i kol- röken för att han inte skulle bli ansatt av kole- ra. Rätt som det var gick han dit och stälde sig i röken. Det kom en båt och lade sig uti här. Skepparen / for i land och talade om, att en på båten hade fått kolera. Sen fick det det här. De som lossade fick det först. - Di drack kamfertbrännvin för att stå emot. Vill minnas att det var 57 personer som dog i kolera. Efter stenmuren vid kyrkogården var kolerakyrko- gården.
Farsoter.
Digerdön skonade inte många. Han kom från Norge. Folk dog så fort, så di hann inte att begrava. I Torps socken skulle det bli en kvar och han fick gå ända uppåt Värmland innan han fick se en människa, men där träffade han ett kvinnfolk. - Det blev inte annat än öde skogar där pesten gick fram. - De gamle mindes inte den pesten, men de hade hört talas om den. - Folk nös till des sde dog.
Pesten
Far och mor tala om "digerdöden". Den kom vandran- de som en pojk och en tös. Men när han kom till Gill- berga i Värmland, så var det en präst där som band honom i en enbuske. Där skulle han inte slita sig lös. När enen en gång skulle torka, så skulle han försvinna, men var det någon som högg enen, så skul- le han komma lös. Vissa socknar uppåt Värmland skulle vara allde- led folktomma. Det var en som skulle skjuta en få- gel. När han skulle ta reda på pilen, så fick han se, att han hade fastnat i en kyrkvägg. Här på Dal hade en karl spårat en annan männi- ska- Länge höll han på med det. Så kom han till en sjö. Där kom det fram ett kvinnfolkk. De höll ihop med varandra sedan. / Med digerdöden var det så, att hela hus, gårdar och socknar dog ut. Det blev ödemark. Åmåls stad fanns inte till då. Men digerdöden kom denna vägen och tog det som fanns. De gamle hade för sig att han kom från Norge. - Det gick så fort att folk dog. De bara nös litet grand, och så dog de. Pesten var en straffdom som gick fram över folk. Gud ville straffa genom den. Det var för det som han tog så mycket med sig. Och det minns jag gamla som var så rädda för sådant, så om de fick höra rykten om svåra sjukdomar, så bad de till Gud om hjälp.
Kungar
Karl Johan var i staden och red omkring. När han kom på torget så fick han se det nya hus som borgmästaren låtiti bygga åt sig. "Alltid något", sa han. Sen har det ordspråket gått - "alltid något, sa han, som fick se Åmål". Gustaf III skall ha varit i staden. Han övernattade hos . Det huset står kvar ännu. Då ordnade kungen så, att alla stadsbor fick defilera genom mat- salen och se när han åt. Kung Oskar II var i staden 1895. Då gick han upp på Galgåsen och skrev sitt namn på en sten, som man låtit resa där. Även drottningen (Victoria) lät skriva sitt namn på stenen. Efter den dagen ändra- des namnet till Kungsberget. Har inte hört något om, att Karl XII skall ha varit i staden. Men knektar härifrån påstod, att han / hade fått en knapp av en trollkäring och att han sytt den i socken, för att ingen kula skulle bita på honom. En dag hade knappen försvunnit. Någon av hans egna hade tagit den. Det var samma dag han stöp vid Fredrikshald. Han (kungen) kom en gång till Halvar i Klevmarken. Hal- var var inte hemma, men i snickarverkstaden stod poj- ken hans. Kungen frågade var Halvar höll till. Jo, sva- rade pojken, han är ute och slåss med röe fân (norrmännen). - En annan gång kom kungen in till poj- ken. Rätt som det var började pojken leta omkring sig. "Vad letar du efter?" frågade kungen. "Jo, svarade han, "jag hade en kniv och stod och täljde med alldeles nu, men han är helt borta." "Kanske du tror att jag har stulit den?" sade kungen. "Det tror jag inte", svarade pojken, men hade jag varit ensam, så hade ta mig fân kniven legat där jag hade lagt den." - Pojken vis- te inte, att det var kungen han hade framför sig.