Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Friarvisa
I midsommar tia då knapparna svälla
Bortbytingen
1. Benämning på bortbyting: Bortbyting, bytes- onge. 2. Byting var detsamma som bortbyting. Men om ett ovanligt litet barn kunde en säga: dä va allt en liten byting. Men då inte i den mening att det var en bortbyting. Va ä du för en liten byting, kun- de en fråga ett barn, som en inte kände till. 3. Det var allt tal om, att folk bytte till sig andras barn. Om di hade en vanskapt unge, så ville de bli av med den och då passade de på att byta när ing- en såg dem. Det skulle vara den förnäma klas- sen som hade sådant för sig. Tattare var en ock- så rädd för och zigenare, att de skule byta till sig barn eller rent av ta barn med sig. Men att trollen var farligast, det kom inte på tu / tal. Om barnet var ensamt ute i skogen och dagen el. om det lämnades ensamt om kvällen eller natten så kun- de trollen komma och ta det. Det var brukligt, att en in- te släckte elden i stugan, förrän barnet var döpt. Det var för att inte trollen skulle få makt med det. 4-7. Det barn som kom i stället var inte riktigt nor- malt. Så det var på detta en kunde se, att det var en bortbyting.
Bjäran
Det bodde en del dåligt folk utefter Åmål och Tjuvedalen. De kunde med det som var ont och di ha- de mjölkehare. Den haren var inte go att se, för han kunde göra sig osynlig, när han ville. Inte gick det att skjuta honom. Han var gjord av sôlv en lång- fredagsnatt. Så fick de den onde med att han skulle ställa å få liv i den. Han drog mjölken från folk. Om natten så var han i fähusen och tog mjölken från korna. Det gick inte att ta liv av den. Och var inte an- nat än kyrksilver som bet. Och det var inte gott att komma åt. Trollsmör blev det efter sådan mjölk. Om en prova- de med en kniv, som ######## gick ut genom skaf- tet, så fick en se, om det var trollsmör. Då blev det en röd rand efter kniven.
Varulv
En hörde gamla tala om att tåssen skulle ha varit människa. Det var allt så med somliga djur, att en trodde att de var förvandlade. Det var troll som kunde förvandla människor till djur. Det var så många sagor om det. Och många trodde att dessa sagor var sanning. Men det fanns häxor. Di kunde trolla. Om de blev ond på en människa, så kunde de göra om henne, så att hon blev ett djur. Det skulle ha hänt så. Det blev en varg av den som blev förtrollad. Den kallades varulv. Om han fick höra namnet sitt, så gick vargskinnet av honom, och han blev människa igen. Jag vet ingen bestämd som blev förtrollad på detta viset.
Näcken
1. Benämdes nekken. Höll till i Stora Lee och andra sjöar. Också i forsar och vattenfall. Han såg ut som en människa. 2. Nekken skulle komma upp och ta en. Akta dej, så att inte nekken tar dej, skrämde de gamla med. Di skrämde ongana för näcken. När en skulle bada, kas- tade man en sten så långt ut i vattnet, en kun- de. Se'n var det inte farligt att bada. Han hade inte makt då. 3. Inte känt. 4. Di sa, att nekkhästen gick och betade med korna vid sjön. Men det var väl inte annat di inbilla sig. Han skulle vara rosig. 5. Nekken kunde spela fiol. 6. Lerhôrn (?) från Lerhålan spela fiol så grant. Han skulle ha lärt spela av näcken Han / hade satt sig vid en fors om lussenatten, och då kom näcken och lärde honom. Det var det finaste ljud i fiolen. Och det hade näcken satt dit. Han kunde en bit, som hette näckens polska. Om han tog till att spela den, så fick någon skära av strängarna, innan han kunde sluta spela. Jag var sju år, när jag hörde honom spela. Om en kom till gubben, så fick en inte lov att ta i fiolen. Han var rädd, att det skulle bli missljud i fio- len sedan. 7. Näcken skulle ha en fårbog för att han lärde en spela. 8. Hörde inte talas om, att han kunde sjunga. 9. Inte känt. 10. Både den Onde och näcken ser ett (?) ont. Men det var allt skillnad på den ene och andre. Det var en halv båt i sjön. Den kallades nek- ken.
Bortbytingar
1.2. Det barn som en fick, när ett barn blev bortbytt, kal- lades för bortbyting eller byting. Båda orden begagnades för samma sak. 3. Om barnet skrek och var ute efter solens nedgång, så kunde det bli bortbytt. Om morgonen kände en inte igen barnet. De blev förhäxade av något ont. Eller trollen kom och tog barnet i vaggan och lade dit ett av sina barn i stället. 4. Det var inte annat tecken på att det var en bortbyting än att han var konstig och inte fullt som han skul- le vara. 5. Om trollet fick höra att deras unge skrek, så kom de efter den. Så en skulle gå ut om kvällen och få ungen att skrika allt vad han orkade. 6.7. Inte bekant.
Skatter
Det låg en drake på ett ställe och lyste på en skatt. Varmen spruta som en eldkost, när han for och lade sig på den penningskatten. Denna skatt skulle ligga på Skacksliden. Om en kunde föl- ja draken och se var han slog ned och var det lyste, så skulle en kunna ta skatten, om det var sju sambröder (?). En gång var det en som ha- de sett en grön mus där. Han talade om detta för en annan. Och denne sade: "Om du hade kas- tat hatten över musen, så hade en kunnat gå tillbaka och tagit upp skatten." - Det var en som försökte att ta upp en gryta med en peningskatt. Men han kunde inte tiga och då for skatten från honom. Detta är sägner jag hörde som barn.
Offerkast
I Valsebo i Nössemark finns det 7 offerrös .Vall- hôlingar hade kommit osams och slagit ihjäl var- andra. Om en gick förbi de rösen skulle en ta en pinne eller sten i beredskap och kas- ta på vart och ett av dem. Om en inte gjorde det skulle det inte gå bra med en. En skulle komma ut för olycka eller inte få uträttat ä- rendet. Det var inte på annat än sådana platser en kastade. En sa att en offra på röset.
Kungar
Karl XII bodde i Klevmarken. Och di sa, att det let ingen nöd på kungen så länge han hade trollknap- pen i rocken. Men så var det någon, som hade fått veta om att det var en knapp, som bevarade honom. En dag så fick han se att knappen var bor- ta ur rocken. Då skulle han bli slagen och sa, att nu kunde han inte vara säker längre. Och det gick som han sade. Detta är nu som di gam- le pratade. Jag vet inte hur det var med den saken. Men att folk var trötta på honom. Det var di.
Vårarbete
Så snart som jorden bar att sätta plog och häst på den, så började en att plöja om våren. Och se'n blev det om harvning så fort som jorden var tjänlig till det. Sådd av havre och andra sädesslag skulle göras med det fortaste sedan, så att det skulle vara gjort till Urbanus. Det var sista sådagen. Linet såddes på Eriksdagen. Så det var bestämt när det skulle sås. Och då fick inte något hjälpa, om en skulle tänka sig att få något lin. Plogbeten skulle en äta den dag en började plog- anden. Det var allt slags bröd från jul.
Påskris etc.
Det var ett gammalt bruk, att en tog in kvistar av sälg, som skulle slå ut till palmsöndag. Det skulle bli palmer på dem. Di skulle stå färdiga på palmsöndag. Mor var så noga med detta. Och så skurade hon alltid golvet om kvällen till Palmsön- dag, för Frälsaren kunde komma om natten. Men påskris av något slag minns jag inte till. Det har blivit bruk nu på de sista åren. Men inte mycket nu heller. Men palmerna var det viktiga. Långfredagsris skulle en ha, om en sov för länge på långfredagen.
Vårhalvåret
Kvällen till vårfrudagen skulle en upphöra med lyset inne och ute. Då skulle en lägga sig medan solen ännu var uppe efter de gamlas regler här. Di sa, att tranan bar ljus i säng den kvällen. Först skulle barnen springa tra- na till någon grannstuga och sedan strax i säng. Det var ett ordstäv. En var rädd för tranan, för hon var lång som en karl, när hon räta- de upp sig. Om en inte sprang trana så skulle hon komma och hacka en i fötterna.
(Näcken) vattenväsen
Näcken satt i hjulbäcken och spela. Det var en förfärlig spelman det, när han tog till stråken. För han spela fiol. Han spelade polskor. Det var en #### som kallades Neckens polska. Och den spela han. Om di drog på hjulet före kl. 12 på natten, så kunde necken sätta sig och hålla i hjulet och då fick de inte kvarnen i gång förrän solen gick upp. I Karlskog var det en kvarn. Det var en bonde i kvarnen och mol. Bonden började svärja. Men då stan- nade kvarnen. "Nu kan du följa med mig i hjulhuset", sade mjölnaren till bonden. När de kom dit fick bon- den se att en neck satt och höll i hjulet. Sjöråa var det tal om, men jag minns intet särskilt. Hon var i sjön.