I midsommar tia då knapparna svälla
Min mors mormors man var med i kriget i Finland. Han var knekt. Mitt i vintern brann hen- nes stuga upp. Då kom hon ned till Vattnerö och fick flytta in i en gammal ryggåsstuga där på Nygård. En kväll kom det så mycken snö- örja att hon inte kunde komma hem till bar- nen från sitt arbete. På morgonen, när de följde hem henne, så fick de se björnspår efter en en stor slagbjörn i snön. När de kom in i stugan, så fick de se att det var hål i taket. Björnen hade gått upp på taket och fallit ned i rummet till barnen. Björnen hade tagit katten men barnen hade han inte rört. Han hade varit framme och nosat på dem. Björnen skulle ha så stort vett.
Det sa gammalt folk här, att det blev en gast av sådana som mördats eller omkommit i sjön eller på lund. Och där gärningen ha- de skett, där var gasten. Han var som en få- gel. Han skrek och ropa så styggt. Di gjorde varp, för att di skulle freda sig för gasten, så att han inte ropa efter dem. Gasten hade vakt på sådana ställen. En skul- le kasta en sten eller kvist på varpet, så ropa han inte efter en.
Mara (bröstkramp) hade både mor och far. Och jag har haft den många gånger. Om jag bara kunde röra mig så mycket att jag kun- de få tag i fällkniven och hugga efter henne, så blev hon borta. Hon var led den kra- ken, för hon höll på att kväva en. En blev trött och svett och så blev det med djuren också. Hon kallades även för natt- mara, för det var om natten hon kom. Om dagen var inte farligt. När en hora dränkte sig, så blev det mara av henne. Denna ville hålla på att ri.