Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Några barn red på näcken. Han hade skapat sig till häst. "Necka lite bättre fram", sa en, och så skakade näcken av dem.
Tomtar. Hur man kunde få se tomten. Pigans tomte. Tomten och bonden.
Hur man kunde få se tomten. Om man ville se tomtar, skulle man gå ut tre tors- dagskvällar efter varandra och vissla på ett särskilt sätt, jag tror det skulle vara långa, utdragna visslingar. Den tredje torsdagen, man var ute och visslade, visade sig tomten. Det var ej alldeles säkert att man kunde få se honom, men kom gjorde han och man kunde få tala med honom. Kunde man då behandla tomten på rätt sätt, visade han sig även. När jag var barn ta- lade man om två bönder, varav den ena hade tomten till vän och den andra hade i honom en fiende. Tomten bar säd från den ena bondens loge till den bonden, som han var vän med. Bonden, som fick släppa till säden, vågade ej göra några anklagelser, för han var rädd att tomten kunde ha gjort något ännu värre då. / Pigans tomte. På en gård i Bokenäs i närheten av mitt hem, ha- de de en piga, som varje morgon, då hon kom upp, fann disken från föregående dag undanstökad och allt putsat och fint i köket. Hon trodde emel- lertid, att det var matmodern, som gjort detta. Till slut började emellertid pigan förstå, att allt ej stod rätt till och beslöt utförska hemligheten. Hon gick därför upp en natt, då det var månsken, och genom nyckelhålet kunde hon då se in i det upplysta köket. Här såg hon nu hur en liten grå, trasig tomte gick och stökade. Det var alltså han som hjälpt pigan. För att visa sin tacksam- het mot tomten gick pigan till en skräddare och beställde en ny, grå vadmalskostym, som hon ämnade förära den lilla trasiga tomten. Då kosty- men var färdig, tog pigan och hängde den över en stol på kvällen i köket. Morgonen därpå var kosty- men borta, men sedan den dagen fick pigan ej mer nå- gon hjälp. Man får ej spionera på tomtar, då försvinna de. / Tomten och bonden. Tomtarna bo oftast i fähuset, åtminstone gjorde de så i Bokenäs. En bonde, som hade en gårdstomte, bru- kade alltid ställa ut ett grötfat med en stor smör- klick i på julaftonen. En jul hade man emeller- tid inget smör att lägga i utan hällde istället sirap över gröten. Denna rann ned mot kan- terna, där den blev liggande. När tomten kom till sitt grötfat, såg han genast att smörklicken saknades och blev så ond att han gick och skar ihjäl en av bondens kor. Sedan vreden svalnat satte han sig att äta och då han av gammal vana började i mitten bildades här ett hål och häri rann sirapen ned. Nu förstod tomten sammanhanget och ångrade vad han gjort, varför han bar den döda kon till grannen och lade den i båset, varifrån han tog en levande ko, som han ledde över till sin bonde.
Mjölkharen
En torpargumma hemma i Bokenäs hade en mjölkhare, som brukade dra mjölken från grannarnas kor till gumman. En av grannarna, en bonde, beslöt en gång att ställa sig och vakta kreaturen i hagen och tog med sig bössan för att skjuta haren om han fick syn på den. Som han gick där i kohagen fick han plötsligt se mjölkharen på en bergknaltt. Han sköt och träffade. Då han kom fram till haren fick han se att det blott var ett trasbylte for- mat som en hare. Nästa morgon voro hans kor åter mjölkade och så fortsatte det även långa tider framåt.
Ormar.
I Bokenäs fanns i min barndom en man, som kunde befalla över ormar. En gång hade han kommit gående mot hemmet och fick då se en bjässe till orm, som låg och solade sig. Då han ej hade något vapen med sig eller kunde finna något att slå ihjäl den stora ormen med sade han till ormen: "Nu ligger du där tills jag kommer tillbaka!" Då han sade detta stirrade han en lång stund på ormen. Så gick han hem och tog reda på en slädstake, och en granne till honom fick följa med, då han ej ville tro att ormen verk- ligen skulle ligga kvar. Ormen låg kvar och då de närmade sig reste den sig, ringlade upp sig och stod på stjärten. Mannen slog nu / till och ormen gick i två bitar. Om man försöker döda en orm och misslyc- kas, kommer ormen att hämnas. Den kom- mer ständigt att vakta tillfället. Pigan där hemma hos oss brukade, då hon gick till kohagen, gå förbi en stor flat sten, vid sidan om stigen. En dag hade det legat en stor orm och solat sig här. Pigan tog en sten och kastade på den men lyckades ej döda den. Hon vågade ej gå sam- ma väg nästa dag, då hon visste hur ormen hämnades, utan gick en annan stig. På- följande dag gick hon av gammal vana och utan att tänka sig för den vanliga sti- gen, och på stenen fick hon se ormen lig- ga och vänta. Hon blev så rädd så hon sprang hem det fortaste hon kunde. Hon / omtalade händelsen med ormen och de följde henne från gården några karlar för att döda ormen. Jag var själv med, men var bara en pojkvasker då. Karlarna smög sig fram mot ormen, som reste sig på stjärten och då blev jag så rädd så jag sprang bort en lång bit från platsen. En av karlarna slog till med en stör men ormen lyckades slingra sig över en sten- gärdsgård intill. Den andra karlen hann få tag i en stor sten som han kastade på ormen och nu dog den. De sade att det var tur för annars hade både de och pigan i all sin tid fått gå i skräck för att or- men till slut skulle söka upp dem och hämnas.
Kyrkklockor
I Hjärtum hände det en gång när det var ofred, att de tog Hjärtums kyrkeklocka till Rommele. En piga i Hjärtum grät var gång hon hörde Rommele kyrkeklocka och sa': "dä ä vånn kyrkeklocka." De hade borrat ett hål i henne, för hon hördes mer än två mil. Hålet är som det var - (P. vet inget om blynagel, insatt i klockan)
Skämtsaga
Svartkonstbok hade prosten Delin i Hjärtum. Han skic- kade sin dräng efter boken en gång, och han hade förbjudit drängen att titta i boken, men han kunde inte hålla sej, u- tan han tittade i den. Då kom nio djävlar fram och ville ha arbete. Han sa' åt dom, att de skulle anlägga väg där han red, och se'n red han i vildmarken hem till prästegårn. Då var djävlarna tätt efter honom. Prosten kom ut och läste bort allihopa utom en. Den ville ha arbete. Då släppte prosten en torrskit och sa' åt honom, att han skulle ta re- da på den. Ja, han kom igen efter nio år och hade den i en fjärpinne.
Häxor
Blåkulla är i Romelanda. Där sitter skam och håller sina möten med käringerna. Han är bunden med en stor kedja. De sitter och filar på kedjan, men när de närapå har filat av henne, lödes hon ihop igen.
Frieri och bröllop
Jag har aldrig hört i Skepplanda, att de har fått gå omkring och tigga, när de skulle gifta sig. Men jag tjänade i Gunsby i Säve socken på Hisingen, när jag var 21 år, nå det är 65 år sedan. Då kom det en karl körande fram till gården, och han fick råg och korn och vete och havre och bönor. Jag frågade: "Va i alla dar ä dä för en tiggare med häst och vagn?" Då sa' de, att varenda en, som var nygift och hade köpt sig en gårdbit, skulle köra ikring till varenda bonde i socknen och få någon skoffa av var- je sorts spannemål till utsäde.
Jättar
I Hjärtum var en jätte, som stod inne på Lyseberga i skogen och skulle kasta en sten på Hjärtums kyrkekloc- kan, se'n sprang han fram och skulle se, om det hade råkat. Men han föll ner och dog, när de ringde i kyrkan. De satte en sten för var fot och en för var axel på honom, där han låg. Jag såg de stenarna, men nu har de tagit bort dem – de har gjort kyrkogård på Hjärtums hed.
Varulv
Det var ett helt kompani soldater, som blev förvandlade till vargar. Det var i Hjärtum, och det var en finsker käring, som gjorde det. De fick visst vara vargar i alla tider. 'Manulv' har jag aldrig hört talas om, men varulv. Det var en gubbe, som ibland var varg, ibland riktig. En gång, när han kom som varg, kallade hans hustru honom vid namn och sa': " Hurdan har du blitt?" Då blev han riktig igen.
Naturföremål
I Lyseberga har jag sett getespår och spår efter jätten, som gått barfota. Det berget ligger vid Lysevattnet. Bergen var blöta förr. se. f. ö. samme berättare Jättar! Drakeberga - det är slingrat i berga änna som en orm igenom.
Kloka
Det kom en finsker käring in till skollärare Wedins i Kare- by och bad om, men hon fick inget. ”Du ska’ få för detta. Nu ska’ du få lägga dej,” sa’ käringen till Wedins fru. Hon blev krumpen och fick ligga sådan ett helt år. Då kom den finska käringen igen och frågade fru Wedin, hur hon mådde. ”Jag har inte kunnat vara uppe se’n mor var här,” sa’ fru Wedin. ”Du ska komma upp nu,” sa’ käringen. Och då blev fru Wedin bra. Kunde en slå till en sådan käring för näsan, så det kom blod, eller ock kasta eldmörja på henne, så kunde hon inte göra en något ont.
Vårarbete
När de hade satt plogen i åkern och hade plöjt ett par fåror, skulle de in och ha plogmat; det var panne- kaka. Det var ingen viss dag. De odlade mycket bönor. Bönorna sattes på april. Böne- söndag skulle bönan ha tre blad; då skulle det bli gott år.