Transkriberad uppteckning

I Bokenäs fanns i min barndom en man, som kunde befalla över ormar. En gång hade han kommit gående mot hemmet och fick då se en bjässe till orm, som låg och solade sig. Då han ej hade något vapen med sig eller kunde finna något att slå ihjäl den stora ormen med sade han till ormen: "Nu ligger du där tills jag kommer tillbaka!" Då han sade detta stirrade han en lång stund på ormen. Så gick han hem och tog reda på en slädstake, och en granne till honom fick följa med, då han ej ville tro att ormen verk- ligen skulle ligga kvar. Ormen låg kvar och då de närmade sig reste den sig, ringlade upp sig och stod på stjärten. Mannen slog nu / till och ormen gick i två bitar. Om man försöker döda en orm och misslyc- kas, kommer ormen att hämnas. Den kom- mer ständigt att vakta tillfället. Pigan där hemma hos oss brukade, då hon gick till kohagen, gå förbi en stor flat sten, vid sidan om stigen. En dag hade det legat en stor orm och solat sig här. Pigan tog en sten och kastade på den men lyckades ej döda den. Hon vågade ej gå sam- ma väg nästa dag, då hon visste hur ormen hämnades, utan gick en annan stig. På- följande dag gick hon av gammal vana och utan att tänka sig för den vanliga sti- gen, och på stenen fick hon se ormen lig- ga och vänta. Hon blev så rädd så hon sprang hem det fortaste hon kunde. Hon / omtalade händelsen med ormen och de följde henne från gården några karlar för att döda ormen. Jag var själv med, men var bara en pojkvasker då. Karlarna smög sig fram mot ormen, som reste sig på stjärten och då blev jag så rädd så jag sprang bort en lång bit från platsen. En av karlarna slog till med en stör men ormen lyckades slingra sig över en sten- gärdsgård intill. Den andra karlen hann få tag i en stor sten som han kastade på ormen och nu dog den. De sade att det var tur för annars hade både de och pigan i all sin tid fått gå i skräck för att or- men till slut skulle söka upp dem och hämnas.