Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittrornas ursprung
Det var innan de vart utdrivna ur paradiset. Gud kom in till Eva och frågade efter hennes barn. "Ja, det är dem jag nu har inne", sa hon. Men hon hade ju en massa ute, men dem hade ju inte några kläder, dem var naken, så hon ville inte visa dem. "Dem som då är ute, dem ska också få vara ute", sa Gud då. Och det vart vittren då.
Offerkastar.
Herr Andersson kände till den offerkälla, varom fru Morell berättat för mig, men han visste icke något om vart mynten tagit vägen. Han berättade emellertid en del intressanta saker om offrandet i offerkällorna. Vattnet i offerkällorna ansågs ha helbregdagörande egenskaper. Sjuka offrade därför gerna en slant i sådana källor. Vattnet i offerkällorna användes emellertid även som bot mot utslag och andra hudsjukdomar samt som bot mot tvinsot hos barn. "Tvinsot" är den gamla benämningen på engelska sjukan. De sjuka tvättades med vatten från offerkällorna. Her Andersson minns, att en halvbror till honom hade tvinsot, och att hans mor av en klok gumma blev rådd att hämta vatten i en "vessla" och tvätta pojken med. En källåder, som sprang fram ur marken, kallades för en "vessla". i Lane Ryr fanns det emellertid icke någon vess- la på närmare håll än en mil, men där hämtade hans moder vatten och tvät- / tade pojken med. Folk for ofta långa vägar för att offra i denna källa. Anledningen kunde vara sjukdom eller kärlekskrankhet. Det ansågs för resten vara farligt att passera en offerkälla utan att offra något i densamma. En flicka, som led av obesvarad kärlek till en pojke, offrade gerna en slant för att pojkens håg skulle vända sig till henne, och likadant gjorde naturligtvis en pojke, som gick och suckade efter en viss tös. Allt offrande i en offerkälla skulle emellertid ske i löndom. Den offran- de fick icke på några villkor ha sällskap. Det fanns emellertid även ett annat slags vatten, som hade samma läkande egenskap som vattnet från en offerkälla. Om man visste den precisa platsen i en sjö eller i en å, där någon dränkt sig, gick det bra att hämta vatten här och tvätta den sjuke med. Vattnet dugde emellertid icke, om en olycka var orsak till drunkningen, utan måste det vara "själv- spillingsvatten". Det fanns också ett annat medel mot tvinsot, som kloka gummor ofta använde sig av. De togo ett glödande kol i spisen, och släppte detta innanför skjortan på pojken eller tösen så att det föll till golvet utan att bränna barnet.
Offerkastar.
Söder om landsvägen öster ut från Uddevalla, och in- nan man kommer fram till Kuröd, fanns det förr i tiden en källåder, som gick i dagen. Den kallades för "offerkällan". För en del år sedan blev denna källa upprensad, varvid en mängd kopparmynt, men även en del silver- mynt kommo i dagen. Dessa spriddes för alla vindar. Även fru Morell har ägt några av dessa mynt, men de äro bortskänkta av henne, och nu minns hon ej längre vem, som fått dem.
Rå
När jag var tio år eller så fanns det en stor skog intill oss. Det var till att börja med. Sedan högg de ned den. Där gick en karl och bröt stubbar och högg till bränsle. Så kom där ett fruntimmer. Hon såg rätt bra ut. Hon ställde sig framför honom och fjäska och gick an. Han förstod allt vad det var förstås. Ett troll var det eller vad heter det. Jag har glömt det. - Ett rå? - Ja, visst, så tror jag man kallade henne. Karlen tog en gång med sig en stor, svarter hund. Hon kom igen den dagen också och smilade för honom. Han kalla- de på hunden och hon före och hunden efter. Det blev ett sånt brak, så det var alldeles förfärligt. Han tänkte: Nu kanske jag blir av med hunden. Men hunden kom igen, men den var alldeles dyvåt. Om hunden räckt henne eller inte visste han inte men hon kom aldrig mer igen.
Troll?
I ett berg bodde ett spöke, som hade en storer, viter katt. En karl gick förbi och fick se katten. "Jag ska se efter vad de är för en," sa han. Men då sprang katten och hoppa rakt in i berget. På samma ställe kom kyrkoherden en gång på väg till kyrkan. Då stod det en käring där med ett glas i handen. Det var själva spökekäringen det! Hon sa till prästen: Han ska få detta här och styrka sig med. Men prästen sa: Jag är inte törstig ännu." Då sa hon att han kunde ta glaset och dricka ur det se- dan när han blev törstig. Men prästen tyckte inte att han ville sitta och och hålla i glaset. Då när hon inte fick honom att dricka av det tog hon och hällde det över hästen. Jag hörde aldrig om hästen blev skadad eller inte för det hände långt hemifrån på / Orust. Det var visst en Orustbo, som berättade det, när han var och köpte potatis hos pappa. I berget hade de stora rum, tänker jag. Katten skulle inte ha kunnat hoppa in annars. Barn kunde bli bortbytta sa de. Men då satte man en stor stoppnål vid fötterna, när de skulle bäras till dopet. Det skulle visst hjälpa. Jag vet inte om de kan byta bort barnen när de är inomhus. De kan väl kom- ma in med sina egna då, men jag tror inte, att de kan komma ut med barn, som är av kött och blod. Då får det allt vara utomhus.
Folk under jorden.
Min fasterman, vi kallte honom så, för han var gift med min faster, han hade en gård på Orust. Där blev alltid kora modstulna, de kallart. De blev så sjuka och hängde med öronen och ville inte äta. Då hade det varit något spöke, som var inunder jorden, som hade gjort det. Man kunde skicka efter en spåkäring för sådant där. Hon kan laga de förstås, för styggt kan driva ut styggt. Min syster hade plats hos dem. De hade sagt till honom att han skulle gräva ned en av korna levande, så skulle det gå över. Om det nu var han, som gjorde det eller om jag har hört det om någon annan. Men det var nog han. Han gjorde det. Det sista de hörde var ett tungt pustande från kon. Men det hjälpte inte. Min syster sa att det var bäst att flytta ladugår- den för de, som är inunder de flytta inte utan de / blir sittande där. Och det gjorde han då, förstås. Och sedan blev det bra med korna. En karl, som var hemma på gården sade en gång, att där kom in en karl om kvällen och sade att den och den kon hade skitit i hans grötfat. "Jaså," sa bonden då. "Då ska jag flytta henne då." Och sedan så blev det inget mer. Det var spöket förstås som hade gjort sig till karl. Men det var ju snällt av honom att kom- ma och säga ifrån och inte göra något ont utan varning. Och sedan blev det inte något mera. Om de är onda änglar eller besatta av onda andar vet jag inte. Men de är inga riktiga människor na- turligtvis. Förr var det så mycket sådant här. Men det är borta nu. De var inga tomtar för en tomte bor ovanpå. Och han som kom och sa till om kon var inte klädd som någon tomte utan han såg ut som en människa. Hade han varit tomte, så skulle han klätt sig som en tomte. Men det var ett spöke. De brukar inte visa sig så ofta. Men de kan förskapa sig till både / vackra och stygga människor och till en ljusens ängel. Och de kan skapa sig till en vanlig karl också. Landsmålsarkivets kortfrågelista 1. I 1. Ja det var något slags spöken under jorden. 2. Vi hade inte något särskilt namn på dem. II 2. Jag vet inte om de levde familjevis. Den, som visade sig kom ensam och han sa ju att kon hade skitit i "mitt grötfat" och av det vet man ju inte om han var ensam eller inte. 3. Se ovan. De kunde förskapa sig till olika gestalter. Hur de verkligen såg ut vet man inte. 5. De var inte klädda på något särskilt sätt. 6. Det kanske de kunde. (Förskapa sig till djur.) 7. Man aktade sej för att döda en groda för han gjorde aldrig någon något förnär. III 1 o 5. Jag vet inte om de hade någon boskap eller några hundar. IV 1. Han, som visade sig var ju vänlig, när han kom och varnade. / 2. Bonden svarade ju artigt och lovade bättring och sedan blev det inte något mer. 5. Korna kunde bli modstulna. 6. Känner ej till: att kasta ut. 7. Jag vet inte om de ville ha tyst efter solnedgång. Men han kom ju i kvällningen själv. V 1. Jag känner inte till att man tänkte på dem, när man byggde sitt hus. VI. Jag känner inte till det. (Deras kontakt med vilda djur eller förmåga att ge jägare tur.) Jag tänkte på det sedan att min fasterman hade kunnat skjuta på dem rätt ned någon gång, när korna var ute, så kanske att de hade flytt.
Tomte
Min pappa har sett en tomte en gång. Och jag har hört tals om tomtar. På ett ställe hade de hus i en ladugård, kan jag tro. Drängen kom, för han hade oxar att ge mat. En gång blev han arg på en oxe och sparka till den, men då fick han en duktig örfil av tomten. Och sedan våga han inte slå till någon oxe mer. En gång var drängen oppe på rännet och skulle ta ned hö. Men så ramla han utför. Då skratta tomten, för han tyckte att det gjorde gott åt en att ramla. - Tomten kan vara snäll och hjälpa till så att de får mycket mer än de ska ha. Men det är ju inte rätt förstås att han tager ifrån andra. Men då ska de muta tomten först. Det var en stor gumma en gång. Hon såg tomten komma och bära på ett ax. Och tomten pustade så. "Är det något att pusta för det där axet" sa hon. Men då svarade tomten: "Skulle jag dra ifrån dig, så mycket jag gett dig, så skulle / du se hur mycket du hade kvar." Tomten är förstås klädd så som de brukar vara utritade. An- nars kan man inte känna igen dem förstås.
Gastarna
Det var några sjömän, som lagt sig på däck i seglena. De hade lagt sig med kläderna på för att vila sig ett tag. Seglena hade de brett över sig. Då kom gastarna, de kalla dem så, och drog i seglena och skratta gjorde de visst också. Men då sa skepparn, att de skulle låta bli det där, för båten är min, sa han, och seglen är mina. Och då låte de bli förstås. Gastarna sa ingenting, men de förstod, att de inte hade med båten att göra. Sjöfolk kan visst få se mycket.
Mara
Mara är något styggt. Förr var det så mycket tal om den. Både kor och hästar och folk kunde ridas av maran. Jag vet en gång att karlarna kom och sa att maran ridit hästarna till Hermelins. Men då tog de och hängde en lie i taket över hästarna.
Visa
Jag ville min klagan besjonga, men jag vet inte rätt, om jag kan, ty tankarna äro så tunga, när sôm jag tänker på Pettra Johann. Han var snäller och go! Å, han gaf mej si tro, men så kôm en i handelsebo. Vi vandra omkring i det gröna, när sôm han löfte sin trohet te mej ibland blômster så fagra, så fina, ibland klöfver å blad å timotej. Å, han svor å gick ann. Älska mej, sade han, lita på mej, sa Pettra Johann. / På den tia då var vi så onga. Han va sexton å femton va ja, å våra hjertan de voro så tunga, när sôm Pettra Johann sull å stad. Hanses kind ho va våt, å så skildes vi åt, å ja gråt, å ja gråt, å ja gråt. Å när året va gånget te änne, så kom Pettra Johann på en tett, å då sto knapp te å känne, så förinnerligt fin hadden blett. En bonjour, som va grå, å e nattkappa blå, (Nattkappa hade de i stället för stärkskjorta.) paraprul å kalåscher å så. Å då bjöd han mej på karameller, å så ga han mej en duk, som var grann, å så ba han ja skulle va snäller / Låta bli te å säja Johann, ty ja har lärt mej i stan, att de e tarveligt, san. Du ska kalla mej Johan, ban. Å så forn, å då gråt ja la värre, men så kom en igen om ett år, å då va han som den finaste herre, som i stan uppå gaterna går. Sådda klocka så stor, Sådda tjockbottna skor, Å en halsduk så tunn som ett flor. Å då to han mej ut å spasera fram på kvällen, när som de ble skumt å der gick vi å spankulera, å han köste mej bå ljuflig å ömt. Skrif ibland! bad han då. På de brefva ska stå / till hög ädle Herr Pettersson på. Å ja skref, fastän skafta va dåli, å ja skref te min lillaste vän, å ja geck der å vänta så tåli, aldrig nånsin så skref en igen. Å ja skref en gång te, å ja pintes å le, å ja grät, men va hjelpte la de. Å när året va gånget te änne, å han varken kom hem eller skref, då gråt ja på nättera värre å geck ensam i marka å dref. Men så tänkte ja så te min vän ska ja gå, kanske ä han mej trogen ändå. Å ja åkte me bostroppa Besken / Å han köle mej te ena bo, å der sto min gösse ve desken, både fiffi å fin sa i tro. Å e jungfru så grann me kruseluller å bann sto å smissla så rart me Johann. Å han klappa den jungfrun på kinna, när sôm ho sulle säja hajös, å så sulle ho gå, men så inna ho hant te, hadden gett na en köss. Ja ä mill sôm ett lamm, Men så klef ja la fram, Å ja spötte å ropte: tvi skam! Å då gjol ho en knöck uppå nacken, å så frågte ho hvem ä den der. Å min gösse han tette i backen, Å så nöp han uti sina klär. / Men sen så röt en så käckt uppå stadsdialekt Detta härra va nästan för fräckt! Å ja sto der å bliga å bliga, å mina tårar di rulla å rann, å ja tänkte te å gå, å te tiga, för te inte genera Johann. Men så tänkte ja så De e inte riktigt ändå Något sa du la säja ändå. Å så sa ja, så nätt som ja kunne, ja, jag ser nock, att jungfrun ä grann. Å Vår Herre si löcke dej unne, men de e sunn om dej, stackars Johann, ty du bröt bå ditt or å den ed, som du svor å de målet, som taltes å di mor. / Å mej har du gjort sådan smärte, Som la aldri beskrifva ja kan, Men ändå så ber ja i mitt hjärta, Att du måtte bli löcklig, Johann. Å farväll nu min vän, nu går ja igen. Å här setter ja å gråter än. En fru i Strömstad skrev en visa för mer än 60 år sedan. Jag minns bara det här: Jag älskat har en lita flicka, ho va la mera kort än lång. Men ho rev sej på en sticka, och det tog hennes unga liv.
Död och begravning
Jag hörde aldrig att någon blivit begravd utanför kyr- kogården, men det var sådana, som de fick "ta över muren." Det var ett fruntimmer i Högås, som de kallade Pes-Inger. Hon hade fött fjorton oäkta barn - de flesta var döda, men när jag var hemma levde sex, tre i Högås och tre i Skredsvik. De sa, att "en sån där borde inte få gå igenom kyrkeporten, när hon blir död," men jag tror inte att de tog henne ö- ver muren. - Det sista jag såg henne skrattade hon och pratade om karlar. Hon var allt klok men lättsinnig. En dotter till henne kallades Pese-Lisa.
Hemmet.
Av havre bakade vi runda "bröslevar" - de var mycket tunna och vida, stora som ett stort såll. Vi la dem på en sorts ställningar, som hängde i taket på vinden. En sådan ställning bestod av en träbotten med fyra vidjor eller tåg. Sådant bröd stod sig i många månader. Det var hos Mel- lins. Träbotten var rund. Sådant bröd smulade vi ofta sönder i mjölk, vi soppa' det i mjölken. Ibland bakade vi sådant bröd av vete eller råg. Det var tunt som papper. Hos Mellins på Borröd var det ofta tjugofem personer, som skulle ha mat. Vi bakade mjukt bröd var vecka, tre tråg. Var annan vecka fick vi stå uppe en hel natt och baka tunnbröd av råg med korn inblandat, och sen fick vi stå hela dagen och baka mjukt bröd. Det blev runda kakor, som skars i fyra fjärdingar. Fol- ket fick en fjärding bröd med smör på till frukost och en till / "ökt" klockan 5 på eftermiddan. Det mjuka brödet hängde inte på stänger utan förvarades med papper om i stora koppar- kittlar. Tunnbrödet hängde på stänger på vinden. Vi bakade limpor bara till jul. Vi hade vassle att knöa i eller mjölk. Limporna var av vanligt rågmjöl. Alla tjäna- re skulle ha var sin julhög av två runda kakor och en limpa. Surbröd bakade vi aldrig. Bönor använde vi mycket hemma. En del odlade mycket bondbönor, de som hade lerjord. De skulle bli mogna, sen hängde vi upp dem på krakar till tork. Så tröskade vi dem och förvarade dem i bingar. De malde dem inte utan de kokte dem tills de blev kokta(!). Vi åt fläsk eller kött eller salt sill till dem. Bönorna var bra för arbetare, för de var närande. Skalen fick följa med - folk hade riktiga tänder på den tiden. Så satte vi litet karavanser; de växer som ärter i pung- ar. Vi satte dem mellan potätisstånd. Vi stuvade dem och åt. De blir mera vita till färgen. Vi hade spekefläsk eller kött och korv till dem. De skulle vara mogna. / Far hade stål och flint och asp, när han slog eld. Han sågade av en asp och lät den stå ett år, så den murknade. Det trät skulle gnistorna falla på, när han slog stål mot flint. Sen' fick man ha en svavelsticka och hålla intill stickan, så tog den eld. - Känner inte till vrideld, gnideld.
Påsk.
Påskveckans dagar: Svarte måndag, vite tisdag, aske ons- dag, skärtorsdag, långfredag, påske-lördag. De talte om långfredagshya. Det var en fosterflicka, som hade hört talas om långfredagshya, men hon visste inte vad det var. "Jag kan la få långfredagshya," sa hon. Ja, på morron kom det en in och gav henne stryk med ett ris. Hya be- tyder aga. Påskbrev - det förekom att pojkar ritade och skrev litet på ett papper och skickade till flickorna. Det stod några ord på dem, men jag minns inte vad.