Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Varje jul måste någon av husfolket giva tomten ett glas brännvin och julgröt. När det så blev jul, skulle drängen bära brännvin och gröt åt tomten, men då de voro litet i strid med varandra, tänkte drängen, att han skulle spela tomten ett spratt. Då han kom till stallet med tomtens julmat, så åt han upp alltsammans. Sedan satte han spillning i fatet och glaset, så ropade han åt tomten, att han skulle komma och äta. Då tomten kom och fick se vad drängen gjort honom för ett spratt, flyttade han bort, och sedan har ingen sett honom i det stallet.
Sägen. Spökeri
En bondpojke tyckte om gårdens piga och ville gifta sig med henne, men det tyckte icke bonden om. En dag skulle bondpojken köra till stan och sälja ett lass hö. Men när pojken skulle köra av gården och upp på vägen, välte hölasset, pojken kom under och dödades och fick sedan ”stå lik” på en källarvind, tills han skulle begravas. På kvällen sade bonden till pigan; ”du tyckte ju om pojken och ville gifta dig med honom, törs du nu sitta vid sidan om hans lik i natt på källarvinden skall du i morgon få en ny klänning av mig.” På kvällen tog pigan en stol, ett ljus och en psalmbok med sig upp på källarvinden, tände där ljuset och satte sig bredvid den döde, att / läsa i psalmboken. När det blev midnatt satte den döde sig upp och tittade på henne, men lade sig strax igen, men efter en stund reste han sig åter upp, satte ner den ena foten och sade till pigan; ”vad är du här för?” Pigan talade då om hur det förhöll sig. ”Hade det varit någon annan hade den icke kommit levande härifrån men för att det är du och det förhåller sig så, skall jag rädda dig”, sade han, varefter han åter lade sig ned igen. Dagen därpå fick pigan klänningen av bon- den, som han lovat henne.
Det späda barnet
En sjukdom som kalla ålaskrik förhåller sig så att barnet skriker var gång ålen vänder sig i sjön. Denna sjukdom botas på så sätt, att man skall taga barnet fram och tillbaka tre gånger genom fönstret, en torsdag. Om barn bliva röda i ändan har modern blivit skrämd av eld, detta botas så, att det kokas kol, som barnet sedan skall taga in.
Det späda barnet
När barnen fick "skälvan" (engelska sjukan) bands det vitlök, tjädren, pepparrot m.fl. starka saker om barnets handledar. Detta skulle vara så till det själv lossnade och föll av. Det var en särskild kärring som tillagade dessa bandage.
Död och begravning
När det kom ugglor fram till husen och skrek, eller hunden ställde sig på gården och tjöt blev det snart dödsfall i huset. När liket lägges i kistan, om då huvudet faller åt sidan, att det lutar mot höger kommer det snart en karl efter, men när huvudet faller åt sidan och lutar mot venster, kommer det snart ett fruntimmer efter som lik.
Födelse- och namnsdagar. Umgängesformer
När det var någons födelse eller namnsdag skulle denne "purras" bittida på morgonen. Detta skulle göras så bittida som möjligt på morgonen och dessa som kom och gjorde det skulle fägnas. Dessa voro då utklädda på så sätt, att mannen klätt ut sig till kvinna och kvinnan till man. Det var anhöriga som kom med någon gåva. En Ronnebynäsduk brukades som gåva vid sådana tillfällen, vilket ansågs vara en storartad gåva.
Slåtaregille
När gräset skulle höstas gjorde bönderna slåtaregille. Det var då till att försöka få ihop så många "slåtarekarlar" och "rävsekärringar" som möjligt. Det var mest ungdom. När de då gingo och slogo, gingo de i rad efter varandra. De skulle "då slå i kapp" och det ansågs för att vara storartat om kunde komma varandra så nära att de höggo ihop med liarna. "Rävsekärringarna" skulle då ha Ronnebynäsdukar på huvudet. När ett fruntimmer fick en Ronnebynäsduk ansågs det vara en storartad gåva. På "slåtaregille" skulle de ha god mat och mycket brännvin och till merafton på e.m. brukade de få "stinkakor". "Slåtarekarlarna" hade puffertar / med sig när de gingo på "slåtaregille" och när arbetet för dag var slut, skulle det skjutas. Efter det att de fått kvällsmat, dansades det på loen.
Husdjuren
Man skulle hänga en lie i stallet över hästarna för att icke maran skulle kunna rida dem. Hästar som redos av maran blevo svettiga och trötta och orkade ingenting.
Husdjuren
När man köpt ett kreatur, skulle man innan ledde in det i lagårn, leda runt om en jordfaststen tre gånger och när man ledde in det i lagårn, skulle man taga jorden, där kreaturet trampat sist innan det gick över lagårds- tröskeln, och slå i ändan på kreaturet för att det skulle komma att trivas. Det hängdes en bunta vitlök i lagården som skydd mot trolldom. Över lagårdsdörren hängdes en hästsko för att det skulle bliva tur i lagården.
Husdjuren
Det fick inte komma någon främmande in i lagårn, särskilt om det var någon gammal gubbe eller kärring för denne kunde då för- göra djuren genom att säga några berömmande ord om dem. Men råkade det likväl komma någon in i lagårn och denna sade, när han stod och tittade på grisen; det var en grann gris. Då skulle grisens ägare säga: ”köss me i röven”, för att icke grisen skulle bliva förgjord genom de berömmande ord, den besökande sagt.
Husdjur
Det första målet mjölk den nyfödda kalven, höll gumman kalvens huvud emellan sina ben, med den ena handen höll hon mjölkskålen och i den andra handen hade hon träskeden med vilken hon gav kalven mjölken. När hon då givet kalven vad den skulle ha, slog hon kalven i pannan tre gånger, med träskeden och sade samtidigt; första, andra och tredje gången skall du dricka själv. Tredje målet brukade kalven också själv dricka. Man brukade ha stål i mjölkbyttan och kärnan för att det icke skulle komma mjölkharar och ta mjölken. Stål slogs fast under mjölkbyttans botten och i ändan på kärneärlen. När korna var ute på bete på sommaren / och det blivit vita fläckar på marken där korna voro, var det mjölkharen som varit och mjölkat dem och druckit för mycket mjölk att hon spytt upp den igen.
Kreaturssjukdom
När en ko mistes "dröbet", (blir torr om nosen och icke idlisslar) skall man tjära en salt sill och giva kon som botemedel. Man kan känna på kons rompa när kon är sjuk då blir rompändan mjuk. Är änden på "rompatången" (svansspetsen) mjuk, då är kon sjuk.
Slakten av julgrisen
Julagrisen skulle slaktas en fjorton dagar före jul, för att man skulle få julmat. Det var en gubbe i byn som då brukade gå omkring i gårdarna och slakta. Kvällen innan skulle icke grisen ha någon mat, för att tarmarna skulle bliva lättare att rengöra. Man skulle upp i "otta" och slakta. Det var noga att sticka, stack man för hårt, rakt i hjärtat kom det inget blod och grisen dog medsamma, då blodet gick i fläsket. Bogstack man däremot dröjde det länge innan grisen dog. Man skulle hålla grisens framben men helst inte bakbenen, ty när grisen fick sparka med bakbenen rann blodet bättre av. Sedan skulle grisen skållas och rakas varefter han hängdes upp / och skars upp och innanmätet togs upp. Tarm- arna användes till korv. Man gick bort till en bäck och rengjorde tarmarna med hjälp av halm och sågspån. När grisen styckades skars ut en liten fyr- kantig bit av halsen, där man stuckit grisen denna bit kallades "stickebiten". "Stickebiten" skulle slaktaren ha för att han slaktat grisen. Man skulle slakta på "ny" för då hade djuret lättare för att dö. Om man slaktade på "nej" hade djuret värre för att dö. Om man slaktade en sugga som var "i gris" hade den då värre för att dö. "Grisarompan" skulle far själv ha, den fick icke ungarna äta, för då växte de nedåt. Svingallan blandades med brännvin, den var sedan bra till att dra frost ur händer och fötter.