Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
Det var en gång två tomtar, Gerknäs tomten och Tjyle tomten, och de buro säd från varandras åkrar. Så hände sig en gång, då vardera tomten kom kånkandes med var sin börda, som de hade gjort utav stackarna på åkrarna, att de möttes på en bro vid Brobäcken som rinner mellan Storsjö och Lillsjö och så började de gräla och slåss. Efter ett skarpt kragatag smitade Gerknäs tomten Tjyle tomten i backen och for av med bördan hans. Från den tiden kom Tjyle tomten aldrig mer tillbaka och slutade att bära skylar från Gerknäs åkrarna. Från samma tiden blev Tjylehemmanet allt fattigare och fattigare.
Berghundar
Då jag var i Fröksfäbon (Styrnäs socken) hörde jag berghundarna. Dom skällde: "Voff, voff, voff!" Dom sa att vi skulle hälla fil på bröd och locka på dom en kväll, och jag gjorde det och sa: "Su, su! Brö och file på!" Och jag såg ingenting alls, men brödet försvann bortur hanna på mej.
Att bestämma barnets kön
Om ett gift folk lägger en timmernavar (en borr) under sängen, så blir barnet en pojke, men lägger dom dit en yxa, så blir det en flicka. Det där har jag hört här i Ådalsliden.
Vittrorna har "silverbröllop"
Mamma var i Mörtsjöbodarna, och då var det en gång hon vakna utav att det var ett sånt slammer utav silverskedar, och det prata och det skramla i silvret. Hon kunn int annat förstå, än att vittren rakt hadd ett silverbröllop.
Vittran hämnas
En farbor till mej han föll en gång då han skulle in i porten, och han fick ett sår som aldrig läktes. Dom sökte en visgubb, och han sa att han hade trampat på en vitter, men det gick inte an bota, för han svor i detsamma han föll. Han var bara pojke då det skedde, men han fick ha såret i all sin tid.
Väderleksmärke av norrskenet
Då norrskenet går söderut, då är det ett godårsmärke.
Sjöråen varnar för storm
Det var här ute vid Rogsta, nånstans som hör deras sjötrakt till, och dom var ute, och det tegas till storm, och då hade dom sett en karl som kom och åkte skidor på vattnet, och han sa åt dom: "Tag upp era nät, det blir ett ilande väder!" Själv skulle han "till Storjungfrun och stå fadder", hade han sagt. Och det blev en sådan storm, men då hade dom hunnit få opp sina nät. Det är sjörå som varnar för storm. Min svärfar han hörde det tog i kokhus-dörren och drog upp henne [öppnade den]. Och han hörde inte det gick över golvet, men han kände att det drog i täcket. Då var det fråga om att han skulle ut och ta opp redskapen, för då blev det storm. Jag har också hört själv hur det har tagit i kokhusdörren (före storm).
Björnens sista mål
Det var nå ena som hade ringat in en björn och skulle skjuta'n. Då fick dom se en kvinna, som kom till honom med en stäva full med blod. Han hade fått mjölk förr, men nu var det sista målet, och då fick han blod. Då björn såg det, så börja han på gråta, men då sa hon: "Tyst, tyst, dä går snart över!"
Om björnens egenskaper
Björn har tolv mans kraft och sex mans vett, säjer dom. Om man råkar ut för björn och är så "tänkt" (kvicktänkt) så man ropar namnen på tolv karlar, så far han, för då tror han att det blir svårt för honom att reda sig.
Gumman ger vittrorna uppsträckning
En gumma i en by här ovanför har sin fäbod i Stormobäcken. En höst buffre dom hem på Mikaelilördag, men gumman skulle stanna kvar där några dar och plocka bär och göra kvastar. Men första natten hon låg där ensam blev det ett sådant oroligt liv i fäbodstugan, det ryckte i förlåte framför sängen, och det slamra ini boden. Men då stack hon ut huvet genom förlåte och sa: "Det är aldrig nån brådska för je till å komma hit. Ja ska vara här till lögdan (lördagen), och det är min bod. Je hinn komma hit, då jag har fare." Då vart det tyst och lugnt, och hon fick vara i fred där.
Medel mot vägglus
Mot vägglus ska det vara bra att ta stickor av ett träd som åskan har slagit ned i och sätta upp i springor runt väggarna. Man skulle då börja vid dörren och fara runt mot solen. Ett annat medel mot vägglus skulle vara att skicka i väg några med någon kringvandrande. Då skulle också de andra försvinna.
Jansjö by upptagen av finnar
Dom som tog upp byn här var två finnar, som hade rymt undan krig. Den ene hette Ville och den andre Mulle. Ville han bosatte sig härnere vid sjön, nedanför min gård, och där är ännu en teg som vi kallar för Villgårn. Mullgårn han är längre nolapå.
Berättelser om "Storprästen"
"Storprästen" han var son till bonden Israel Persson här i Arlum. Han var så stor och stark, så en gång hade han lånt en båt och skulle ro över älven, och det fick han också, men han blev ombedd att dra upp båten riktigt, så dom inte skulle mista den. Jo, nog skulle han göra det. Och då han kom tillbaka, så linda han kedjan kring handen och drog opp båten oppå gården. Pappa tala om en gång han predika här i kyrkan en julmorgon, och då gick han oppå predikstoln i hundskinnspälsen och hade knäppt kappan utanpå. Men det var ju inte så underligt, för det var ju så kallt i kyrkorna då, då dom inte elda någe. Men det såg lite märkvärdigt ut ändå, och stor var han ju, så pappa sa det var som en stor lurvig björn, som stod där. Men det var en riktig fyllpräst ä dänne.