KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Grundsunda, Ångermanland 1926

Väderleksmärke av norrskenet

Transkriberad uppteckning

Då norrskenet går söderut, då är det ett godårsmärke.

Socken Grundsunda
Landskap Ångermanland
Härad Ångermanlands n. d:a tg
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Uppsala (DFU)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Väderleksmärke av norrskenet

Fler sägner från Ångermanland

Se alla i Ångermanland »
Grundsunda, Ångermanland

Varning för storm

Det var en karl som en gång låg här ute och fiska — jag tror det var i Bergöfjärden — och då på natten fick han se en lillgubbe som kom och åkte skidben på vattnet och for åt Skälbådan. "Pytt, Pytt, va ska du nån-stans?" sa fiskarn till honom. "Ja ska till Bremön och stå brudgum. Om en halv timme är det full storm", svarade han, och så for han vidare. Då tog den här karlen upp sina skötar och for hem, men dom andra som låg ute, dom blev kvar, och då drunkna visst den gången två stycken, för det blev en förfärlig storm.

1926 Läs sägen →
Grundsunda, Ångermanland

Vitertagen

Det var en som hette Ol Pers 'n i Ällön som var farbror till hustru min. Han blev vitertagen en gång. Han och några andra hade varit i väglagning, och då det var färdigt så börja han gå hemåt. De andra körde och skulle ju komma strax efter. Då han hade gått en bit satte han sig på en sten och skulle vänta på dem, men då hade sten börjat snurra runt, och så hade den farit iväg med honom. Det bar iväg långt, och ibland bar det över sjöar också, men då hade han åkt i mjölktråg. Han hade kommit långt bort och varit borta i många dagar, då dom äntligen fick reda på honom. Men han var alltid skral till hälsan sedan, och inte var han riktigt klok heller.

1926 Läs sägen →
Grundsunda, Ångermanland

En hjulorm

Farfar min han var i Smedsbyn i Arnäs; och då hade dom fäbodar, men så vart det så förfärligt med ormar emellan byn och fäbodarna, så det vart besvärligt att fara med kräken där. Så ridde gubben dit en gång, och vadmalsklädd var han, och då såg han ormar där på ett ställe. Då ridde han förbi och band hästen, och så gick han tillbaka och slog ihjäl dom. Och han slog 32 stycken. Och för var och en som kom så var dom större. Men då hörde han det knasa i skogen, så han tänkte "nu är det nåt farligt", och så hoppa han upp på hästen och ridde hem. Men då kom en stor en orm som hade bitit sig i stjärten så han rulla som ett hjul. Och han måtte ha hunnit upp gubben, men då tog han av sig vadmalströjan och kastade den efter sig, och då gatt [måste] minen stanna och blåsa opp den och förtära den, så gubben hann undan en bit. Och på samma vis kastade han västen och mössan. Och så hann han hem och fick in hästen och haka igen porten och hann komma in själv. Men då var ormen framme där och slog stjärten i porten så det hördes in. Sen for den, och då den gick i hjul förbi byggningen så gick den jämnt med andra blybandet (i jämnhöjd med andra blybandet i fönstret). Och så for den ner i tjärnen och gjorde av med sig. Dom fann den sen där, och då var den stor som ett takvedträ.

1933 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR