Transkriberad uppteckning

Josefina Pettersson Istorp. Tofta 1943 Lindberg, Hall. För mycket länge sedan fanns det gott om troll så förtäljer en gammal legänd, att i Vedige socken i Hallan skulle det bo troll i Tenebacka berg och i Kalvhults kulle men dessa inte voro riktigt sams. Nu var det så att det var bröllop i Kalvhult och när glädjen är som störst så saknas bruden. Ingen har sett var hon tagit vägen. Det blir en almän uppståndelse alla gör sitt bästa för att få rätt på den försvunde bruden men hur man letar så är och förblir hon borta och så småningom sjingras bröllopsgästerna En afton hör brudgummen röster från Tenebacka hållet det är Tenebacka trollen som ropar att bruden är i Kalvhult kulle och då anger när och hur han skall kunna röva bort sin käresta från trollen. En sjymning sadlar han sin häst och rider dit och då får han se en syn. Hela kullen står på guldpelare och en glans av oändeliga dyrbarheter blottas far han öga. När han hämtat sin kära så skall han rida in på den närbelägna kyrkogården med henne inan är ej förtrollningen bruten. Men trollen äro i hack och häl efter honom, då / ropar Tenebacka trollen. Rid ej vägen den hårde utan åkeren den bolde. Män vid kyrkogården måste han över vägen där är trollen så nära att när hästen tar språnget över kyrkogårdsmuren, han får ej rida genom grinden, hugger di av hästen på mitten, bakre delen blir liggande på vägen men man och hustru ramlar över muren in på kyrkogården. Gastar. En san saga från Istorp. När min far var barn hände det en gång att hans mor hade jälp med byk eller som det där heter lakningen och då användes alltid aska som rengöringmedel och då skulle kläderna sköljas vid rinnande vatten coh vad var lämpligare tvättställe än vid Viskan. Vid nämda tillfälle var min far och en hans lekkamrat med och pojkarna skulle förstås bada och då skulle di förstås se vem som var järvast och vem som vågade gå längst ut Viskan är kannhända mer än andra åar ojämn i botten så kallade höljer. Så ropar kamraten: Se så långt jag är: i detsamma är han borta, han komer upp till vattenytan tre gånger i det han ropar på jälp. men jälpen kommer försent och han drunknar. Några år senare är min far nere vid Viskan för att jaga änder, han hör då samma rop / han tycker det är kusligt och går hem. men han är knappast hem kommen när det kommer en väldig rägnskur. Det var en almän mening att hastiga oväde föregiks av sådana rop från pärsoner som omkommit på ett eller annat sätt. Gastar. En anan sannsägen från Horred. Min Fars Morfar var ute och red en kväll, när han kom mittför Basgårds kulle, går hästen så tungt samt svettas som om han hadde en förfärligt tung börda att bäre på. Jon så hete mannen drar sin slidkniv, han bar alltid sådan, sticker den raskt över hästens huvud rakt mellan öronen och låter den falla, straks blir hästen lättad. Dagen därpå går Jon att leta upp sin kniv han hittar den, men på spettsen sitter en liten benknota, han fattar kniven i skaftet och trycker spetsen mot vägen så att benknotan lossar och då far den med ett vinande upp i luften. Tomtar En sägen även den från Horred. Det var en gång en dräng som var ute och gick. Stora landsvägen Varberg - Borås går fram här. bäst han går tar han fatt en liten man, med långt skägg och röd luva, han bär på axeln några långa sädesstrå, drängen slår sig i samspråk med mannen bland annat frågar han vart mannen skall gå. / han svarar att han skall gå till Jansjö. när de gått en stund är de på Kanare järde då säger drängen, nä vi tar oss en stund, då blir den lille mannen förvånad och undrar vad det kan vara, de sätter sig på vägrenen, när de suttit en stund utbrister den lille mannen: "Hade jag vetat vad vila hade varit så skulle Byslätta ladar för långesen varit tomma. Spöken. När jag var i tonåren hade jag plats på en Häregård i Södra Mark. Det var vid sikelskiftet en högsommardag på eftermiddagen. härskapet hade gått ut åt skogen, ingen fans i det stora huset, utom vi jungfrur 3 á 4 st. vi var i köket, så vi samtliga hör kraftiga steg i övre våningen som när en kraftig kar går raskt runt hela våningen där var nämligen såkallade dubbla rum så man kunde gå ur rum i rum rundt hela huset vi undrar vem som kan vara där uppe nu. Jag har aldrig hört något mystiskt omtalas varför jag erbjuder mig att se efter, jag går uppför trappan ock så rundt hela huset. solen skiner starkt, varför alla gardiner åt solsidan äro väl neddragna, dessa rum äro därför rätt skumma, men jag varken hör eller / såg något. En kväll fram på hösten en månjus och vacker kväll är jag jämte en av jungfrurna vid brunnen för att hämta vatten, så vi får höra väsen från vagnsboden. där var brädgolv vi hörde båda huru vagnar drogos över golvet och ut på gårdsplanen. Det var sent på kvällen så allt gårdsfolket hade för längesedan gått hem, så vi undrade vad det var och geck dit för att se vem som arbetade i vagnsboden men den var låst och allt som del skulle vara. Men en äldre jungfru som varit på gården länge talade om att hon flera gånger sett en okänd manspärson gå omkring. Gastar. Del var en gång en bonde som var ute och körde en natt igenom en skog i Rolfstorp i Halland som heter Kleva. Bäst kör så, vägrar hästen att gå, mannen måste då gå fram för att se vad det är, då ligger där på vägen en nykalvad kalv och slår med öronen so di brukar inan di bli torra han drar undan kalven och kör vidare om en stund stannar hästeen igän och nu ligger den andra kalven på vägen och detta upprepas änu ett par gånger. / då utbrister mannen: Nu har nog skam skitit kalvar i natt. Då skrattar det i Kleva. En Stortjuv I början av förra århundrat bodde i Lindberg i Halland en man kallad Tjuva Päarn. han sade sig vara en medlare mellan fattiga och rika han var som di kallar strotjuv han tog från di rika och gav åt di fattiga. En gång hade han gått in i Lindbergs kyrka för att stjäla, men han räkte inte upp. Så stod där en likkista med en död han tog kistan reser den på ända och kliver upp men nu bär det inte bätter till än att gaveln på kistan ger vika och Tjuva Päar ramlar ned till liket, då skrattat det på läktaren, Det tycker han blir för kuserligt men sitt yrke lämnar han inte. En gång sitter han fången på Varbergs fästning då diktar han en sång till sen fästmö, en stråf lyder så här. Ja ditt namn det vill jag sjära in i vita älfenben, ja ditt namn del vill jag bära i mitt hjärta tills jag dör. Josefina Pettersson Attarp Tofta