Transkriberad uppteckning

En som hette Lelle Skött gick och jagade både söckendagar och söndagar. En söndag gick han över Bönarps sjö; det var om vintern medan isen låg, men den hade börjat smälta. Han gick och sjöng, men rätt som det var sack han ner och drunknade med gevär och jaktväska. Det var när jag var två eller tre år. Den hane vi ofta hört mot regnväder. Mina föräldrar skulle gå åt bastan en morgon tillia (tidigt) och "ponnbryda" (de bröt hör och fick betalning efter pundet.) Då fick de höra Lelle Skött, och de blev så "angsna", så de gick inte åt bastan. Så var det en i Attorp som gick och skulle dränka sej i Rya sjö, det var Gunnes Johans far. Han hade tagit en sten om nacken för att han skulle komma ner. Mamma var på kullen intill den sjön och plockade kröser, och då fick hon höra / plomsandet i sjön; det var samma ljud som han hade gett i- från sej. Jag hade en karl till hjälp. Han hörde samma ljud från Rya sjö, och det var mitt på dagen. Det var mot oväder. Det var som varsel. Gasten - det var nog någon som tagit livet av sej. Där han hade sitt tillhåll kom han ibland och flög emot dörrarna och dönte. Om man härmade honom, blev man gastakrammad; då skulle man röka sej med tändstickor med svavel.