Transkriberad uppteckning

Hytterna var byggda av sten och jord eller jordtorvor. Gol- vet var av tilltrampad lerjord. Några fanns som hade stenplattor på golvet. På taket låg sparrar med halm och mossa över. Från marken till oxa (takskägget) var det ofta inte mer än en knapp meter. Golvet låg i allmänhet under marknivån för att det skulle bli litet högre till taket inne i hyttan. Runt ytterväggarna var en mullbänk, som stängde ute vatten och drag. Fönstren var små gluggar som inte kunde öppnas. Vanligtvis fanns ett sådant fönster på ena gavelväggen och ett på ena långväggen. När det skulle vädras måste dörren öppnas. Under den kalla årsti- den skedde detta aldrig utom när man kom och gick. I ena hörnet vid fram- gaveln var en öppen spis. En rökgång, gjord av sten och lera, ledde upp till skorstenen på taket. Möbleringen i hyttan var den enklast tänkbara. Vid ena lång- väggen fanns en långsäng, hopspikad av grova bräder. Där låg mannen och / hustrun. Hade de varit gifta några år, så fick de mestadels dela säng- utrymmet med ett par, tre barn. I en del hytter hade de bingar, bestå- ende av en botten, en frambräda och två gavelbräder, allt av ohyvlat och omålat virke. Där låg barnen. När det var många, så låg de skafföt- ters. På dagen lades ett lock på bingen, som då tjänade som sittplats. Bordet var några hopspikade bräder som lagts på bockar. Två stolar skulle finnas. De var hemmagjorda och hade tre ben. Barnen fick alltid stå vid bordet och äta. Stolarna var för far och mor. En kista skulle också finnas i varje hytta. Där stoppades kläder och sådant ner som inte användes till vardagsbruk. Några andra möbler fanns inte, om man inte räknar arbetsverktygen. En spinnrock hade de flesta och någ- ra en vävstol. Och så hade de förstås material för korgflätning, slöjd- saker och sådant. Till långt frampå 1860-talet användes törvedsstickor till lyse. Det kostade inga pengar. Några hade förstås redan dessförinnan tranlampor, men det dröjde innan alla hade råd att införa denna för- bättring. Vid den tiden fick bönderna fotogenlampor, men hytternas folk var alltid långt efter i utvecklingen. Jorden där hytterna låg var oftast mager och stenbunden. Där- för odlades nästan endast potatis. Några sådde lite havre för att ha / till hönsen. Äggen använde de aldrig själva, utan dessa såldes eller byttes mot andra förnödenheter. På vintern hade de hönorna inne i hyt- tan. Då fick bingen vara hönsgård. Potatisen var den huvudsakliga födan. Potatis, salt och vat- ten var ett vanligt middagsmål. Dessemellan blandade de havremjöl och vatten till en välling som de åt. Bröd fanns inte, utom när barnen hade tiggt eller bytt till sej sådant hos bönderna. De hade ingen jäst och kunde inte baka. Potatis kavlades ut och blandades med mjöl och vatten till en deg. Av denna gjordes en sorts pannkakor som kallades läffser och stektes i en panna eller på en plåt. För sitt arbete hos bönderna fick de mjöl, korn och bondbönor. De senare koktes och utgjorde någon gång då och då ombyte på kosten. Fisk var mycket sällsynt, men stroppar (magar) och ganer (gälar) kunde de byta till sej i fiskelägena. De gamle talade om, att när det var nödår blandade de mossa i läffserna. Det hade hänt flera gånger under 1800-talet. Vid högtiderna var maten lite bättre än annars, för då gick nästan alla borta hos bönderna och arbetade. Lönen tog de mest ut i mat.