Transkriberad uppteckning

1. Inte så lång från den gården i Mårlanda, där jag föddes och växte upp, ligger en gård som heter Bro. Till gården Bro hörde på sin tid en kvarn. Bonden som ägde gården då hade flera döttrar och en le käring. En av döttrarna hade kuttrasju med en dräng, som var anställd vid kvarnen och skötte denna nattetid. Käringen för- sökte ställa till alla möjliga förtretligheter för drängen i hans arbete. Det var hennes mening att bonden skulle bli missnöjd med honom och köra iväg honom. På hösten kom alltid kattor in i kvarnen. Det var svarta kattor som smutsade i mjölet, rev i säckarna och ställde till oreda. Drängen vände sig till en skräddare som skulle veta mer än andra och bad om råd. Skräddaren rådde honom att ta med sig en lykta och en skarpslipad yxa till kvarnen nästa natt. Där skulle han rita en cirkel i mjöldammet och runt cirkeln skriva Fader vår med en / svart krita. Sedan skulle han sätta sig själv i cirkeln och vänta. Om något kom inom cirkeln skulle han hugga till med yxan. Drängen gjorde som han blivit rådd. På natten kom de svarta kattorna. En av dem försökte komma åt honom och stack in tassen där det var en öppning mellan bokstäverna i Fader vår. Drän- gen högg till med yxan så att tassen gick av. På morgonen ville käringen inte stiga ur sängen. Bonden frågade om anledningen, men gumman svarade bara undvikande. Han grä- lade på henne, men ingenting hjälpte. Käringen låg kvar. När hon frampå dan ändå måste gå upp till sist, så visade det sig, att hon mist pekfingret på högra handen. Det var den drängen huggit av. Drängen fick i alla fall inte flickan. Hon blev liksom lite konstig och tacklade av och dog efter några år. Det gick för- resten så med hela familjen. De hade mycket pengar, men de dog fat- tiga allihop. Yngsta dottern blev gift med kommunalordföranden i socknen och han var god man för åtminstone sjuttio tusen kronor. Det var mycket pengar på den tiden. Men hon dog i alla fall på fattighuset. Inga barn lämnade de efter sig, så de försvann från jordens yta liksom. Det där med käringen och pekfingret är sant. På gamla / dar blev hon riktigt beskedlig och var snäll och givmild mot oss barn. Jag har många gånger från den där handen utan pekfinger fått mottaga kakor och frukt och sådant där. Och jag tittade särskilt noga på handen, för jag hade ju fått höra hur fingret kommit av. 2. Jag hade en morbror som hade ett fartyg. Det var på 1870-talet och båten var en brigg och hette Anna. Den gick på Eng- land och lastade kol och lossade i Norrlandshamnarna. Däruppe möns- trade en finne på. Så blev det en tur till Göteborg. Där skulle skutan ligga för ankar, medan morbror firade julen hemma i Mårlanda. Finnen mönstrade av, men hade inget annat arbete att ta vid och ingenstans att ta vägen. Så fick han följa med till Mår- landa. När de hade varit där ett par dagar, så kom finnen in till morbror och sa: "Gör sej iordning. Vi ska resa till Göteborg." Morbror protesterade och sa att han ämnade sig inte till Göteborg. Men då sa finnen: "Det är en tjuv ombord, men han står fast, för jag har ställt honom." De reste till Göteborg. När de passerade skutan, så såg / morbror en man stå framför kajutan. Han hade en tågända virad från ena axeln under andra armen och han stod alldeles stilla. När de kom ombord på skutan, så sa finnen till mannen: "Hur länge har du stått här?" "Sedan i går eftermiddag", svarade mannen. Han var alldeles stel i kroppen, för det var kallt och han hade fått stå orörlig. "Nu kan du gå", sa finnen till honom. Men i samma ögon- blick föll mannen omkull och blev liggande. Sedan låg han sjuk i flera dagar. Morbror frågade finnen vid ett tillfälle om han kunde trolla. Då svarade finnen: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kapten två baljor av en tunna!" Vid ett annat tillfälle frågade morbror honom samma sak. Finnen svarade denna gång: "Int kan ja trolla int, men alltid kan ja göra kocken till en katt!" Detta hade han gjort ett par gånger. Han var särskilt pigg på att driva med kocken, som han inte tyckte om. Besättningen hade sett en katt i stället för kocken. Morbror måste till sist avmönstra finnen, för han blev han rädd för honom.