Transkriberad uppteckning

Det hände i Sandvik på 1880-talet. Tre karlar hade en liten jakt som de fraktade varor med från Göteborg. Den låg förtöjd vid en s.k. vrage, som finns litet varstans. Det är fyra eller fem stolpar eller stockar som sammanbundits koniskt, så att de spretar ut vid sjö- bottnen, där de körts ner. En morgon skulle de ge sig iväg till Göteborg. Det var kallt och hade bildats rimfrost på däcket. Den som skulle kasta loss halkade och föll överbord. Och det egendomliga var, att han gick direkt till botten och blev inte synlig mer. De andra två draggade efter ho- nom i flera timmar, men utan resultat. Till sist måste de ge sig iväg, för de skulle vara i Göteborg på något så när bestämd tid. Efter en vecka kom de tillbaka och förtöjde vid samma vrage. Då för tiden tog det så lång tid för en liten skuta att lasta och segla tillbaka. Vattnet var alldeles lugnt och klart. Nu kunde de / se kamraten därnere på havsbottnen. Han stod innanför vragen och hade slagit armarna kring en av pålarna. Det var därför inte draggen hade fått tag på honom. Och så kunde de se att han hade en blåsa för munnen. Nu lyckades de få upp honom. Men innan han kom över vattenytan, band de för munnen på honom, för de ska man göra. Sedan rullade de honom på däcket och fick liv i honom. Han hade i alla fall varit i det kalla vattnet för länge. Han levde visserligen i ett par år efteråt, men han var aldrig frisk. Köttet hade blivit liksom upplöst, så det lossnade från benen och föll av. Att historien är sann kan vem som helst intyga därhemma. Den finns nog också upptecknad i någon av sockenböckerna.