Transkriberad uppteckning

Gamla gubbar och käringar hade silverspännen på fotaplagga (skodonen), det minns jag. Skinnbyxor till knäna - de var vita eller gula och knäpptes med silverspännen vid knäna. Karlarna hade stora hattar och gamla lönna (ludna), svarta hät- tor. Svarta långbyxor av vammal. Korttröja till höften av olika fäger, svart för det mesta, med långa ärmer och blanka knappar, knäppta på bröstet och om armleden - tre knappar vid armleden. Om halsen ett klä av bomull - om vintern varmare - det knöts un- der hakan. Päls utnyttjade alla, både män och kvinnor. De förste räckte bara till höften, se´n tog de till och gjorde dem längre. På bröllop hade karlarna skörtarockar, svarta, som räckte neran- för knäna. / Kvinnfolken hade tröjor, som räckte till höften - somma var utskurna, så ringata så, en del att knäppa i ryggen och sätta ett spänne där. Tyget var mörkare eller lysare. De var av värkentyg: ull te värft, som tiest hade de svarta kjolar av värken. När de gingo te altars, var de bararmata om sommarn och hade vackra, rosiga silkesklä på huvet. Min mor hade ett vackert, inte, broderat. Det var så gam- melt, så gammelt. (Av föreståndarinnan på ålderdomshemmet lå- nat, utställt i Skåne men ej sedermera till Johanna återlämnat.) De färgade inte hemma. I Vege var ett färgeri och i Varberg ett. Hård, roseter hätta hade jag länge. Den var av sölke. Den fick frua också med sej och jag fick inte igen den heller. Krist himmelfärdsdag var förste barärmedan. Då tog både gubbar och käringar av sej tröjorna.