Transkriberad uppteckning

1. Gastakram. Då hade man blivit krammad av en gast. Sjukdomen visade sig i svåra kräkning- ar. Den sjuke skulle rökas med "svagel" och sen gå och spegla sig i den stora vattensån, som alltid stod i köket. Var det en hustru, som hade blivit gastakrammad, så skulle mannen hennes gå efter selen och hänga den på henne, som när man selar en häst. Selen behövde inte bäras länge. Det var nog, att den bara kom på. 2. Vättaskåll. Det var vättar, som vållade den sjuk- domen. Den bestod i en olidlig värk. Min bror Bengt fick vättaskåll, då han var unge karlen. Och som det värkte! Jag minns än, hur han pinades. Han blev krympling för hela sitt liv, fastän han levde tills han var 73 år. / De sökte läkare och kloka på alla håll, men ingenting hjälpte, förrän värken slutade av sig själv, och då var Bengt krympling. Någon "klok" skulle bota honom på följande sätt. Bengt fick ställa sig i en grund bäck, och medan han stod där, skar den kloke ut en torva runt fötterna på honom. Så fick Bengt stiga upp. Sen tog man med spadar försiktigt upp den lösskurna torvan. Den lades under en liten stund upp på Bengts huvud. Sen skar den kloke ett kors i torvan, som han därpå lade tillbaka, där han tagit den. Bengt blev i alla fall inte bättre av den historien. En finsk käring, som strök landsvägen efter, kom in i stugan där hemma i Våknared, och min svägerska trodde, att hon skulle kunna hjälpa. Alla finnar äro ju styva i att trolla. Men när hon hade sett hur Bengt plågades, så sa hon till min svägerska: - Du får inte behålla din khär länge, och / sen gick hon. Svägerskan blev alldeles över sig given. Hon sprang efter finnkäringen köksvägen med en massa matvaror i förklädet och bad henne, att hon skulle använda sin makt i läkekonsten så att hon – min svägerska – fick behålla sin Bengt. Och det fick hon ju. 3. Vättablåst. Det var en annan sjuka, som vät- tarna voro skuld till. När vättarna blevo arga på en människa, så blåste de mot henne, och då blev hon sjuk. Det fanns ingen annan bot för vättablåst än att låta blåsa sig med en smedje- bälg. Den, som skulle låta blåsa sig för vättablåst, skulle stå alldeles naken framför (?)bälgen och låta smeden trampa den. Jag hade en svåger, som var smed. Till hans smedja kommo många, som hade blivit vättablåsta, och sökte bot för den sjukan. Jag har själv sett sådana besökande många, många gånger. 4. Vissleblåst. Det är ett litet djur, som heter vessla. / Hon är giftig, och om hon blåser sin giftiga ande- dräkt på en människa, så blir denna sjuk. Botemed- let för en, som blivit vissleblåst är detsamma som för den vättablåste: att låta blåsa sig med en smedje- bälg.