Transkriberad uppteckning

Med Hôrdra menas troligen huldran. På våren 1927 utfrågade jag Bönfält om mystiska väsen, blant an- nat som han berättade var att ”Hôrdra är farlig ho” för om de inte kommer efter kreaturen i skogen förr än sol gått ned, så tar hôrdra dom å har dem i tre dyngn, men på tredje dyngnet kommer ho tebaka mä dom på presis samme fläcken som ho tok dom. Om bergkvinnor å bergkuller ha och av mån- ga berattât att även de har tagit kor, och havt dem någon dag och mjölkat dem, men kommit tillbaka med den på samma ställe någon dag senare. Hör torde alltså en förväxling föreligga angå- ende huldra och bergfolk i folktron. Den första som nämnde något om ”Hôrdra” var en Köla bo vilken berättade att ”Ola på Änga” sade att han hört något ätter ”alva” (efter elven) om natta, det va nôe / som var farligt men vad di var viste han ej, här begangnades uttrycket ”Ârdra” vilket troligen skulle betyda det samma som hôrdra fast l:et var borta. I västra Värmland nämnes många andra skogs och vattenväsen. I Brunskog, skogrå, skogsfrua, bergdösa. Bergdösa sades de komma och ”hänge sej bak på axlarna på dem som gingo sent i skogen om kvällen och lockade efter kreatur. Det hände ibland att ”dösa” för med dom hem över skogen i ett h###j och åt ”kvejja” (inhängnader utanför ladugården) der krättra då stod å väntade att lagårdspigan skulle komma och mjölka dene, ”se bergdösa likte inte att di inte var fre i skogen om natta.” ”Dä nötte inte! berättade Jon Olsson född i Silbo- dal, att få hem kor å får ätter dä sol gått ne, för da tok bergfrua dom men kväl ätter / inna sola gått ne så va di på samma fläcken om en gick dit. Jon Olsson berättade ock en sägen om en bergjungfru, som en gång på en skogstig mötte en av de mycket omtalade Håbolspojkarne på Dalsland. Han gik och lockade efter hästarna men kunde inte se dom fast han hörde ”bjälla” och viste att de voro alldeles der i närheten. Då fick han se e vacker stor jänte, som kom mot honom på skogs- vägen. Du vill ha fatt i hästarna sa ho, ja sa han. Om du lovar att gifta dej mä mej så ska du få dom strax sa bergtösa, dä lova han å strax fick han se dem. Han gifta sig ock med bergtösa med blev inte snäll mot henne. Så en gång stod han och skodde märren, som han hade bunden vid väggen av smedjan, men märren var mycket svår att sko, ock ”tog” benet ur / händerna på honom så fort han fått fatt i det. Hans hustru kom gående där förbi, stannade och sade, jag ska ”hålla i” medan du skor! Ja dä kan du försöka tyckte han. Hans hustru som var född av bergfolk tog då å höll märren tils han slagit under alla fyra skorna. När detta var gjort sa han. Hôffär ha du lätt mej vôre så troll emot dej, nâr du är så stark?. ”Prästen sade inte dä nä vi vart gifte, att ja skulle få säga något emot dej sade hon”. Morgonen efter när han kom ut i ”gavgen” (förstugan) stod der en kopparkittel full med silverpengar, han försökte bära in den men orkade ej, hans hustru kom då ock tog in den å ställde den på golvet. Varifrå kommer detta frågade han? Dä ä hemgifta mi sade hon, men ja ha inte fått tage den hit för far min, så länge du inte va snäll mot mej!. / De gamla smederna vid Adolfsfors bruk, voro ivriga fiskare och jägare. De trodde på skogråa, som de ock kallade ”grankari” ibland ”tallemajja”. De som stod väl med dessa väsen hade tur i både jagt å fiske, under det att de som ”stötte” sig med dem om de mötte dem i skogen, fingo inte varken fågel eller fisk. Sjöjungfrua hade fiskfen i ändan på ”snärten” (rompa) å feskefjell över hele ryggen, men helle va ho uvannele (ovanligt) vacker. Det kunde hända att en man satt ock metade i timmevis utan att få napp i ett skogstjärn. Då hörde han en rôst i skogkanten, ”Kast ut på söllra sidan sten” när han gjorde så, fick han aborrar i mängd tillockmed om om han ej hade mask på kroken. Men endast de som trodde på ”elvafrun” hade någon nytta av henne. / Det troddes även att när sjöjungfru visade sig betydde det ändring i väderleken merendels storm.* I Nordmarks härad sågs en gång tre granna kvinnor komma gående från en holme ute i sjön, de gick på vattnet till landet, sedan gingo de åter ut till en annan holme i sjön. En gammal man på gården som låg i närheten av sjön (Västersil) sade då. Då ska vi skynda oss å köra in havren vår i morgon för dä blir ont här innan tre dar, det är säkert när ”dessa” ha vist sej in mot land. Det blev och storm och rengn på tredje dagen, och höll på att rengna i tre veckor. Om ”råa” visade sig på sjön seglande i en efter längden kluven båt, så att blott ena halvan fans kvar, och det var alldeles lungt så gick / hennes båt för full fart för av vinden spända segel ändå. Då var det inte råkligt att fråga henne något varifrån hon fick vind, ty då trod- des att det var farligt att hon sände storm över den som voro på sjön. En gammal Vänersskeppare berättade för mig vid Töcksfors der han bodde då 1926. Dä va på Värmelandssjön (Vänern) dä va alldeles lugnt å vi kom inte tå fläcken. Så kom dä ett kvinnfolk i en halv båt seglanes förbi oss, båten va kluven ätter längna å segla stog spände, å dä gick så dä fôrse för framäen på båten hennes. Nä ho kom ett stöcke förbi oss sa jutongen som ja hade mä mej. ”Hö va dä för ett grant kvenfolk som segla där for?” "Töst sa ja! tal inte om dä för ho kan skri- ke storm på oss om ho vill. Da förstôg guten att dä va sråa som segla förbi oss. / En 80 åring man från Nordmarks h.d. Ull Elias som han benämdes derför att han tiggde ”en ulldott” hôr å där i stugorna. Han låg på vâgkanten å vilade sig, vid frågan om han mindes att berätta något om hur det varit förr i verlden, sade han, ja, då va dä bå skogrå, å sjörå å tocke dâr då. Dä va en gång, far å son kom körnas vägen hem frå kvarna, de satt i säckeskrôvskärra å for genom en skogsdonge. Da kom dä ett innli grant kvennfolk å gick breve kärra, å så fråga ho, ä dä langt te näste by? Dä bare ett litte stöcke dit sa faren. Så geck ho så ho kom litt framom dom, da feck guten se att ho hade rompe, som hang litt nerom den granne klänningen bak på å. Men i dä samma försvann ho på en liten skogsväg å va botte strax. Hô va dä för nôa, sa guten? Töst sa faren! dä går inte ann å tale om dä i dag. / Se dä ä så att om en ser nå sånt å taler om dä samma dagen en settet så blir en ille sjuk. Men tillade Elias. Nu ha de vôrt borte alle tockre, sena Ole” kom, å körkene, å di ringde i körkklockere, så orke di inte stane, âtta di löt ta tefläkta te di store skogene i fjella, skogssjöene, å tjârna. Men di som ä ”i syne” se di ser mer änne andre, kan nock få se nö tåcke än i dag sade han. X Det kristna ordet började att predikas i kyrkorna. En som satt ensammen i stöga si i skogen skulle gefte mä e bergtös. Inna de skulle viges geck ho hem âtter hemgefta på andre sia fjellet. Nä ho kom så s’ken hele brôste på a’ tå gull, å i rensel hade ho fullt mä gullpenninger. Men nä de kom så langt, så de feck höre körkeklockere så stante ho, å börje gråte. Nu ôrker ja inte gå länger sa ho, å så vände de om igen.