KORPSKRIFTEN

Vid Runns strand i Dalarna står den berömda Ornäsloftet eller Ornässtugan, en timrad medeltida loftbyggnad med svalgång. Här sökte den unge adelsmannen Gustav Vasa skydd i december 1520 under sin flykt från Kristian Tyranns knektar.

Gårdens herre, Arendt Persson Örnflycht, tog emot Gustav med vänliga ord men smög i hemlighet iväg till den danskvänlige fogden Brun Bengtsson för att förråda sin gäst mot en furstlig belöning. Men Arendts kloka hustru, Barbro Stigsdotter, anade oråd. Hon väckte Gustav mitt i natten, ledde honom ut på loftet till det lilla utskjutande avträdet (dasset) och firade ned honom genom hålet till marken med hjälp av ett långt vadmålstyg. Där väntade en pålitlig dräng med häst och släde som körde Gustav i säkerhet mot Svärdsjö. Sägnen säger att Arendt Persson aldrig förlät sin hustru och att de levde skilda sängar resten av sina liv, medan dalkarlarna hedrade Barbros mod i sekler.

Vid Runns strand i Dalarna står den berömda Ornäsloftet eller Ornässtugan, en timrad medeltida loftbyggnad med svalgång. Här sökte den unge adelsmannen Gustav Vasa skydd i december 1520 under sin flykt från Kristian Tyranns knektar. Gårdens herre, Arendt Persson Örnflycht, tog emot Gustav med vänliga ord men smög i hemlighet iväg till den danskvänlige fogden…

I Skogs socken i Hälsingland återfanns år 1912 en märklig bonad från 1200-talet hopvikt i en skräpkammare i kyrkan. Bonaden visar en dramatisk strid mellan kyrkans helgon och forntidens hedniska odjur, med tre kronkrönta figurer som allmogen tolkade som de tre helgonkungarna Olof, Erik och Knut.

Sägnen i Skog berättade att när den första stavkyrkan byggdes i socknen blev skogstrollen och bergsrået i de djupa hälsingeskogarna rasande över klockringningen. Trollen samlade alla skogens vargar och ormar för att riva kyrkan under en mörk vinternatt. Men församlingens fromma kvinnor vävde en helig bonad som hängdes upp framför altaret. När trollen tittade in genom gluggarna och såg bilderna av de beväpnade helgonkungarna med dragna svärd och kors, trodde de att en himmelsk här stod redo att förgöra dem och flydde hals över huvud tillbaka in i vildmarken.

I Skogs socken i Hälsingland återfanns år 1912 en märklig bonad från 1200-talet hopvikt i en skräpkammare i kyrkan. Bonaden visar en dramatisk strid mellan kyrkans helgon och forntidens hedniska odjur, med tre kronkrönta figurer som allmogen tolkade som de tre helgonkungarna Olof, Erik och Knut. Sägnen i Skog berättade att när den första stavkyrkan byggdes i…

I Överhogdals avlägsna skogsbygd i Härjedalen hittades år 1909 i ett gammalt härbre en av Europas mest sensationella textilskatter: tusenåriga bonader från vikingatiden, vävda med ull och färgade med växter, fyllda med hundratals djur, hästar, skepp och det heliga trädet Yggdrasil.

Bygdens folk hade under sekler haft en sägen om att kyrkhärbret rymde en hemlig klenod som skyddade hela dalen mot skogsbränder och missväxt. De gamla berättade att bonaden vävts av tre hedniska jungfrur under kung Olav Haraldssons tid, då Härjedalens bönder ännu offrade till Frej och Tor i lönndom. När kristendomen kom och de gamla gudabilderna slogs sönder, rullades bonaden ihop och gömdes i en järnbeslagen kista under härbrets golvtiljor, där den vilade i niohundra år tills pigorna städade boden en vårdag 1909.

I Överhogdals avlägsna skogsbygd i Härjedalen hittades år 1909 i ett gammalt härbre en av Europas mest sensationella textilskatter: tusenåriga bonader från vikingatiden, vävda med ull och färgade med växter, fyllda med hundratals djur, hästar, skepp och det heliga trädet Yggdrasil. Bygdens folk hade under sekler haft en sägen om att kyrkhärbret rymde en heml…

På Häxberget (Bålberget) i Torsåker utspelade sig den 1 juni 1675 Sveriges största massavrättning i fredstid: sjuttioett människor – var femte kvinna i socknen samt barn – halshöggs och brändes på tre väldiga bål efter en hysterisk häxprocess ledd av präster och fanatiska domare.

Bland bygdens folk levde minnet av denna mörka dag kvar som en djup och sorgsen sägen. Det berättades att på årsdagen av bålen kan ingen fågel förmås att sjunga på Häxbergets topp, och att bergets granar växer med krokiga, vridna grenar som om de böjer sig i skam. De gamla sade att tårarna från de oskyldigt dömda kvinnorna trängde djupt ned i bergets sprickor och sprang fram som en rödaktig källa vid bergsfoten – "Tårkällan" – vars vatten aldrig fryser ens under Ångermanlands strängaste vintrar.

På Häxberget (Bålberget) i Torsåker utspelade sig den 1 juni 1675 Sveriges största massavrättning i fredstid: sjuttioett människor – var femte kvinna i socknen samt barn – halshöggs och brändes på tre väldiga bål efter en hysterisk häxprocess ledd av präster och fanatiska domare. Bland bygdens folk levde minnet av denna mörka dag kvar som en djup och sorgsen…

Vid Nämforsen i Ångermanälven, där vilda forsmassor störtar genom en trång klyfta, finns en av Europas största samlingar av hällristningar med över tvåtusen älgar, båtar och människofigurer ristade i älvens svarta stenhällar för sextusen år sedan.

Folket i Ådalsliden berättade att i forsens djupaste virvel bodde själva Näcken. På stilla sommarnätter, när älvdimman svepte över hällarna, satt han på ett stenhäll mitt i forsen med en harpa smidd av guld och spelade en så förförisk musik att skogens älgar kom ned till stranden och stod orörliga för att lyssna. Sägnen sade att stenåldersjägarna ristade älgarna på klipporna just där djuren trollbundits av Näckens spel, för att binda älgarnas andar vid platsen och säkra jaktlyckan för all framtid.

Vid Nämforsen i Ångermanälven, där vilda forsmassor störtar genom en trång klyfta, finns en av Europas största samlingar av hällristningar med över tvåtusen älgar, båtar och människofigurer ristade i älvens svarta stenhällar för sextusen år sedan. Folket i Ådalsliden berättade att i forsens djupaste virvel bodde själva Näcken. På stilla sommarnätter, när älv…

På norra Öland, vid Sandvik, står Nordens största väderkvarn – en väldig åttakantig holländare med åtta våningar som malde säd för öns bönder och sjömän. Kvarnens väldiga vingar svepte genom luften med ett dån som hördes långt ut över Kalmarsund.

Mjölnarna i Sandvik visste att berätta om "kvarntrollet", en liten gråklädd vätte med tofsig luva som bodde bakom mjölbingen på sjunde våningen. Om mjölnaren inte ställde ut ett fat med sötgröt på lördagskvällen, kunde trollet vrida vingarna mot vinden mitt under stormen så att kugghjulen fattade eld eller kvarnstenarna sprack i tusen bitar. Men behandlades han väl varnade han mjölnaren för plötsliga stormbyar från sundet genom att knacka tre gånger i mjöltrumman, och mjölet från Sandvik ansågs vara det finaste och vitaste på hela Öland.

På norra Öland, vid Sandvik, står Nordens största väderkvarn – en väldig åttakantig holländare med åtta våningar som malde säd för öns bönder och sjömän. Kvarnens väldiga vingar svepte genom luften med ett dån som hördes långt ut över Kalmarsund. Mjölnarna i Sandvik visste att berätta om "kvarntrollet", en liten gråklädd vätte med tofsig luva som bodde bakom…

På sydöstra Ölands karga alvar reser sig Sandby borgs runda gräsvall alldeles vid Östersjöns strand. I sekler undvek öns bönder platsen efter skymningen och förbjöd sina barn att leka på vallarna. De gamla sade att borgen var "ond mark" där blodet aldrig torkat och där ingen någonsin fick bygga ett hus.

Först vid de moderna arkeologiska utgrävningarna visade det sig att sägnen bar på en fasansfull sanning: på 400-talet e.Kr. hade borgen överfallits och hela befolkningen – män, kvinnor, barn och spädbarn – mördats i en skoningslös massaker, varefter portarna slogs igen och de döda lämnades där de föll. Allmogen visste dock långt innan arkeologerna vad som dolde sig i jorden: de berättade om "borgagastarna" som vandrade på vallen i vita svepningar och vaktade romerska guldmynt och praktspännen. Den som försökte gräva på borgen drabbades av hemska mardrömmar och djuren vägrade beta på det gräs som växte innanför murarna.

På sydöstra Ölands karga alvar reser sig Sandby borgs runda gräsvall alldeles vid Östersjöns strand. I sekler undvek öns bönder platsen efter skymningen och förbjöd sina barn att leka på vallarna. De gamla sade att borgen var "ond mark" där blodet aldrig torkat och där ingen någonsin fick bygga ett hus. Först vid de moderna arkeologiska utgrävningarna visade…

Vid Tolarp i Snöstorps socken utanför Halmstad reser sig en femtusenårig gånggrift – en väldig stenåldersgrav av granitblock täckt med ett gigantiskt takblock. Hallänningarna kallade i gamla tider dessa stenmonument för "dösar" eller "jättestugor".

Sägnen berättade att i Tolarps gånggrift bodde en trollpacka med sin son, som var förälskad i den vackraste bondedottern i byn. På flickans bröllopsdag, då följet red mot Snöstorps kyrka, lät trollpackan en tät rök välla fram ur gånggriftens öppning. Hästarna skenade, och i virrvarret bytte trollen bort bruden mot en förtrollad trädstam som såg ut som flickan. Men brudgummen bar stål och en bibel i bröstfickan; han red rakt fram till gånggriften, stötte sin stålkniv i takblocket och ropade: "Lämna åter min brud i Jesu namn!" Stenen darrade, trollen flydde med ett hiskeligt tjut ned under jorden, och bruden steg oskadd ut ur gravkammaren.

Vid Tolarp i Snöstorps socken utanför Halmstad reser sig en femtusenårig gånggrift – en väldig stenåldersgrav av granitblock täckt med ett gigantiskt takblock. Hallänningarna kallade i gamla tider dessa stenmonument för "dösar" eller "jättestugor". Sägnen berättade att i Tolarps gånggrift bodde en trollpacka med sin son, som var förälskad i den vackraste bon…

På de släta granithällarna i Tanum högg bronsålderns människor för tre tusen år sedan in tusentals bilder av skepp, krigare med yxor, lurblåsare och ett omfamnande brudpar – den berömda Vitlyckeristningen. Men för de bohuslänska bönderna på 1700- och 1800-talen var bilderna inte historia, utan spår efter forntidens troll och jättar.

De gamla i Tanums socken kallade ristningarna för "trollristningar" och berättade att det omfamnande paret på Vitlyckehällen var ett kungabarn och en fattig fiskardotter som flytt undan kungens vrede. När de vilade på hällen vid soluppgången bad de bergets rådare att förena dem för evigt. Berget öppnade sig inte, men morgonsolen förstenade dem i deras omfamning rakt in i bergytan så att ingen jordisk makt någonsin skulle kunna skilja dem åt. Fiskarna i skärgården trodde att om ett ungt par lade sina händer på hällens brudpar vid midsommarafton skulle deras kärlek vara lika orubblig som graniten.

På de släta granithällarna i Tanum högg bronsålderns människor för tre tusen år sedan in tusentals bilder av skepp, krigare med yxor, lurblåsare och ett omfamnande brudpar – den berömda Vitlyckeristningen. Men för de bohuslänska bönderna på 1700- och 1800-talen var bilderna inte historia, utan spår efter forntidens troll och jättar. De gamla i Tanums socken …

I socknen S:t Olof på Österlen ligger en av Nordens mest berömda offerkällor intill den medeltida pilgrims- och vallfartskyrkan. Källan helgades åt helgonkungen S:t Olof av Norge, och ända in på 1800-talet vallfärdade sjuka, blinda och lama från hela Skåne, Blekinge och Bornholm hit under S:t Olofs mässa i juli.

Sägnen förtäljer att den som drack av källans iskalla källvatten vid solens uppgång och kastade ett silvermynt eller en nål i vattnet blev befriad från sina plågor. Kring källan och i kyrkans vapenhus låg förr väldiga högar av kryckor och käppar som lämnats kvar av botade vandrare som kunnat gå hem på egna ben. Det sades också att en jätteorm låg hopringlad under källans botten och såg till att vattnet aldrig sinade ens under de torraste somrar.

I socknen S:t Olof på Österlen ligger en av Nordens mest berömda offerkällor intill den medeltida pilgrims- och vallfartskyrkan. Källan helgades åt helgonkungen S:t Olof av Norge, och ända in på 1800-talet vallfärdade sjuka, blinda och lama från hela Skåne, Blekinge och Bornholm hit under S:t Olofs mässa i juli. Sägnen förtäljer att den som drack av källans …

På den skånska slätten nära Simrishamn reser sig Nordens bäst bevarade medeltida borg, Glimmingehus, uppförd av riddaren och riksamiralen Jens Holgersen Ulfstand år 1499. Borgen byggdes som en ointaglig fästning med skottgluggar, fallgaller och lönngångar i de metertjocka sandstensmurarna.

Bland Österlens allmoge berättades att Jens Holgersen samlat omätliga rikedomar under sina sjötåg i Östersjön och gömt guldet i en järnbeslagen kista under borgens källarvalv. Över skatten sattes en förbannelse: en kolsvart spöktupp med glödande ögon vaktade kistan. Om någon obehörig närmade sig valvet gol tuppen så gällt att slottsherrens spöke steg upp ur graven i full rustning med en väldig bila i hand. Allmogen varnade sina barn för att vistas nära Glimmingehus efter solens nedgång, ty då sades Jens Holgersen rida runt vallgraven på en huvudlös svart hingst.

På den skånska slätten nära Simrishamn reser sig Nordens bäst bevarade medeltida borg, Glimmingehus, uppförd av riddaren och riksamiralen Jens Holgersen Ulfstand år 1499. Borgen byggdes som en ointaglig fästning med skottgluggar, fallgaller och lönngångar i de metertjocka sandstensmurarna. Bland Österlens allmoge berättades att Jens Holgersen samlat omätliga…

Ute på Kymmendö i Stockholms södra skärgård – ön som August Strindberg odödliggjorde som Hemsö – visste de gamla skärkarlarna att berätta om Havsrået, eller "Sjörået". Hon visade sig som en vacker flicka med tång i håret och sälskinnskjol, sittande på de yttersta kobbarna när dimman låg tjock över fjärden.

En fiskardräng från Kymmendö som rodde ut mot Nämndöfjärden en stilla höstmorgon fann Havsrået sovande på ett skär. Istället för att skrämma henne lade han sin torra vadmalsjacka över hennes bara axlar. Som tack för hjälpen gav hon honom en metkrok smidd av glänsande koppar och sade: "Sätt aldrig mask på denna krok, utan doppa den blott i sjön och ropa mitt namn – men tag aldrig mer än sju fiskar per fångst!" Drängen blev skärgårdens rikaste strömmingsfiskare, men när han en dag i girighet drog upp den åttonde fisken slets kroken ur hans hand med ett skratt ur djupet, och därefter fick han aldrig mer än simpor och tång i sina nät.

Ute på Kymmendö i Stockholms södra skärgård – ön som August Strindberg odödliggjorde som Hemsö – visste de gamla skärkarlarna att berätta om Havsrået, eller "Sjörået". Hon visade sig som en vacker flicka med tång i håret och sälskinnskjol, sittande på de yttersta kobbarna när dimman låg tjock över fjärden. En fiskardräng från Kymmendö som rodde ut mot Nämndö…