Corfitz Ulfeldt föddes in i den danska högadeln som son till Jakob Ulfeldt och tillhörde den mäktiga Ulfeldt. Han gjorde en kometkarriär inom staten och gifte sig med Leonora Christina Ulfeldt, som var dotter till kung Kristian IV av Danmark. Genom detta äktenskap knöts han nära den danska kungafamiljen och nådde positionen som riksråd och rikshovmästare.

Under sin tid vid makten samlade Ulfeldt en enorm rikedom men skaffade sig också många mäktiga fiender. Hans relation till sin svåger, den blivande kungen Frederik III av Danmark, och drottning Sophie Amalie av Braunschweig-Lüneburg blev alltmer spänd. Han anklagades för förskingring av statliga medel och för att ha konspirerat mot kungahuset, vilket tvingade honom att gå i landsflykt.

I exilen inledde Ulfeldt en landsförrädisk bana som kom att präglas av bitterhet och desperation. Han sökte upprepade gånger stöd hos Danmarks arvfiende, den svenska kronan under Karl X Gustav av Sverige. Han bistod svenskarna under deras krigståg mot Danmark och spelade en central roll vid de förödmjukande fredsförhandlingarna i Roskilde, där han bytte sida för att säkra sin egen makt och egendom.

Ulfeldts dubbelspel blev dock ohållbart även för svenskarna, som till slut lät fängsla honom på Malmöhus slott misstänkt för nya intrigmakerier. Efter en tids fångenskap och nya turer av flykt och landsflykt dömdes han till döden in absentia i Danmark, där man till och med lät avrätta hans effigie på torget i Köpenhamn.

Hans sista år präglades av kringflackande i Europa, där han försökte återfå sina förlorade godseiendomar men ständigt stötte på patrull. Han avled i misär under en resa i Basel och begravdes i hemlighet. Hans dramatiska livsöde som en av nordisk historia mest kända landsförrädare har senare skildrats flitigt i både historisk forskning och skönlitteratur.