Sten Sture den yngre var svensk riksföreståndare under unionstiden från 1512 till sin död 1520. Han tillhörde den mäktiga Sture-ätten och var son till Svante Nilsson som tidigare varit riksföreståndare.

Hans maktinnehav präglades av en hård kamp mot den danske kungen Kristian II och den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle. Sten Sture lyckades länge samla det svenska frälset och bönderna kring motstånd mot Kalmarunionen.

Ett av hans mest kända militära framsteg var segern i slaget vid Brännkyrka år 1518, där han besegrade de danska trupperna. Konflikten med ärkebiskopen ledde dock till att han sattes i bann av påven.

Under ett fälttåg för att möta Kristian II:s nya invasion sårades Sten Sture dödligt av en kanonkulskula i slaget vid Åsundens is i januari 1520. Han avled under färden tillbaka mot Stockholm.

Efter hans död fortsatte kampen mot unionen en tid av hans änka Kristina Gyllenstierna innan Kristian II tågade in och genomförde Stockholms blodbad hösten 1520.