Fredrik I, känd som Fredrik I Barbarossa, föddes omkring år 1122 som son till hertig Fredrik II av Hohenstaufen och Judit av Bayern. Han tillhörde den mäktiga Hohenstaufen och valdes till tysk-romersk kung år 1152 samt kröntes till kejsare av Påven Hadrianus IV i Rom år 1155.

Barbarossas regeringstid präglades av hans intensiva strävanden att stärka kejsardömets makt, inte minst i norra Italien där han kom i konflikt med de självständiga stadsstaterna och Påvedömet. För att säkra sitt inflytande genomförde han flera fälttåg över Alperna och stötte på hårdt motstånd från städer som Milano.

Konflikten med de italienska städerna ledde till bildandet av det Lombardiska förbundet, vilket tillfogade Barbarossa ett svårt nederlag i slaget vid Legnano år 1176. Detta tvingade kejsaren att sluta fred med Påven Alexander III genom Venedigkonventionen och senare freden i Konstanz.

Inrikespolitiskt lyckades han konsolidera sin makt i det tysk-romerska riket genom att kuva upproriska furstar, däribland sin mäktige kusin Henrik Lejonet från Welf, vars hertigdömen splittrades. Barbarossa gynnade städernas utveckling, handel och stadslagarnas tillväxt under sin tid vid makten.

Under hans senare år utbröt det tredje korståget år 1189, där Barbarossa samlade en stor här och marscherade mot Heliga landet via Bysantinska riket. Hans plötsliga död i floden Saleph i Kilikien år 1190 skapade stor förvirring bland korsfararna och ledde till att hären skingrades.

Kring Fredrik I Barbarossa växte det med tiden fram rika legender, bland annat om att han inte är död utan sover djupt i berget Kyffhäuser i Thüringen för att en vacker dag vakna och återupprätta Tysklands storhet.