Absalon föddes omkring år 1128 i Fjenneslev som son till den mäktige stormannen Asser Rig av Hvide-släkten. Hans uppväxt präglades av tidens nordiska maktkamper och en stark kyrklig och politisk ambition som skulle komma att prägla hela hans liv.

Efter studier i Paris återvände Absalon till Danmark där han snabbt gjorde karriär inom kyrkan. År 1158 utsågs han till biskop i Roskilde, ett ämbete som gav honom ett enormt inflytande över både själavård och världslig politik under en orolig tid.

Absalon var en av konung Valdemar den stores närmaste män och bundsförvanter. Tillsammans lade de grunden för det danska rikets konsolidering och militära expansion i Östersjöområdet, med särskilt fokus på de vendiska stammarna som härjade de danska kusterna.

Som militär ledare deltog Absalon personligen i flera fälttåg till havs och till lands. Hans mest kända militära insats var det framgångsrika sjöslaget vid Rügen år 1184, vilket bröt de vendiska ländernas makt och ledde till öns kristnande och underkastelse under den danska kronan.

Vid sidan av sin militära och politiska gärning var Absalon en hängiven mecenat för kyrka och kultur. Han grundade flera kloster, däribland Sorö kloster, och inledde uppförandet av den första biskopsborgen på den plats som senare skulle bli staden Köpenhamn.

År 1177 utsågs Absalon till ärkebiskop i Lund med säte för ärkestiftet som omfattade hela det danska riket. Från denna position fortsatte han att stärka den kyrkliga organisationen och upprätthålla kyrkans oberoende gentemot omgivande makter.

Absalon avled år 1201 på Sorö kloster, där han också begravdes. Hans livsverk kom att bli avgörande för den danska medeltidens politiska och kulturella utveckling, och han hyllades senare av samtida krönikörer såsom Saxo Grammaticus.